Omsorg

Etiketter

gravrätt, grundskötsel, Högbo kyrka, kulturgrav

En väninna förfasade sig för ett par veckor sedan över att det var så ovårdat på kyrkogården. Hon hade varit där och jobbat i flera timmar med medhavd utrustning och klippt på både de egna gravarna och angränsande.

Tämligen förvånad blev jag därför då jag i veckan fick ett brev från pastoratet, att en grav som jag för en femton år sedan – för att rädda – adopterat med grundskötsel… är i behov av mera omsorg! Vad hade hänt? Vad var det jag betalade för?

Redan när jag övertog gravrätten var graven väl över 100 år, gamle gravägaren – inspektorens en dotterson – hade dött och stenen var på väg mot stenkrossen. Det är inte någon unik eller påkostad sten, men kulturminnena här är ytterst få och det städas… friskt…

Samtidigt som jag häpen försökte ta in vad som menades, hörde väninnan av sig igen, att nu… nu var det minsann ordning och reda på kyrkogården igen! Ingenting stämde, så när jag berättade om brevet gick hon och fotade min ovårdade grav, som såg ut så här:

Inspektor G. H. Carlson var Högbo Bruks siste inspektor och dog redan 1899, vilket borde göra graven gott och väl kvalificerad som kulturgrav… Kanske var det det kyrkogårdsarbetarna tog för givet att den var…?

Det roterade skapligt bakom pannbenet när jag fick bilden… Jag ringde upp pastoratet för att få ett klargörande och fick då veta att kyrkogårdsarbetarna gjort fel och ansat graven fast jag inte hade någon grundskötsel!? Hur länge jag betalat för en grundskötsel jag inte varit noterad för och fått gick inte att se, då datasystemet bytts ut…
– Vad hade jag för det? som mannen brukar säga.

Vi, några av inspektorens efterkommande, pratade vid övertagandet av gravrätten om att gå ihop om grundskötseln, som en slags förening. Tanken på att ta kontakt med alla när och fjärran kändes dock alltför omständlig, så jag tog på mig att stå för kostnaden tills graven blev en kulturgrav, vilket jag var övertygad om inte kunde dröja länge…

Berta

Etiketter

livsöde, Mormor, nostalgi, Porkalaparentesen

Idag är det 140 år sedan min mormor föddes.

I familjer med kortare mellan generationerna hade jag kunnat vara 100, så där hade jag tur.

Berta Söderling (1882-1974)

Mormor Berta föddes i den lilla byn Vassböle i södra Finland, mitt i en syskonskara på sju. Två äldre systrar fick utbilda sig till barnmorskor och en yngre till folkskollärarinna och Mormor drömde om att få bli mejerinna, men det sades att hon behövdes hemma på gården.

På Västankvarns folkhögskola träffade hon Morfar, Osvald Österman, som var två år yngre, och de gifte sig 1908, 26 och 24 år gamla. Därmed blev hon bondvärdinna i Maggböle i grannsocknen och ansvarade för gårdens mjölkhantering, vilket väl var ett hyfsat substitut för någon med mejerinnedrömmar.

Mormor var tålig och tålmodig och hade ett glatt sinnelag, trots många sorger och ett ofattbart slit. Hon födde sex barn, tre söner och tre döttrar, men två söner dog drygt 1 år gamla, maken dog 38 år gammal – och hon blev ensam med att sköta en lantgård – och sista sonen stupade i Vinterkriget 28 år gammal.

1944 blev området sovjetisk militär- och marinbas och alla måste evakueras. Mormor flyttade till en utgård i sin födelseby Vassböle, som låg strax utanför zonen, och därifrån har jag från 1956 minne av att sova på en pianobänk, att med två jämnåriga kusiner smyga in på ett religiöst tältmöte och att mata hönsen…

1955 hade området, krasst uttryckt, efter 11 år förlorat militärstrategisk betydelse för Sovjetunionen och oväntat lämnats tillbaka och Mormor flyttade småningom hem igen. Från 1960 minns jag rysskatten Ryss-Lotta, som lämnats kvar av de sovjetiska så kallade arrendatorerna, Mormors hembakta surbröd och hennes jättegoda filbunke, som serverades till varje morgonmål…

Sista gången jag träffade Mormor var hösten 1973, då jag inte lyckades vara som hon förväntade sig. Ett halvår senare dog hon, nära 92 år gammal, efter 50 år som änka. Jag hade nyss gift mig och hon hann i alla fall få bröllopsfotot…

Uppsala

Etiketter

13 juni, nostalgi, Uppsala

Den 13 juni…

=> ⏳ För 53 år sedan flyttade jag till Uppsala för att sommarjobba i kantinen på S1. Jag hyrde ett rum på Götgatan 22 B på Luthagen, vilket ansågs vara ett trevligt område, men som den lantis jag var, såg jag bara betongklossar omgivna av asfalt. 1969 var en vacker sommar och jag längtade hem till kor och gröna hagar. 🐮🍀 Att kriga med köksmalajerna var däremot helt okej! 🙂
Jag flyttade snart till ett rum i ett gammalt hus, Sturegatan 26, där jag trivdes alldeles utmärkt. 💞

=> ⏳ För 49 år sedan skrev jag sista tentan för kandidatexamen, 4 poäng (6 hp) i Mediekunskap. 🙂 Jag hade haft alltför kul senaste året och låg efter, men gav mig den på att jag skulle gå ut kursenligt, så vårterminen 1973 blev en hektisk jakt att hinna beta av 68 poäng (102 hp). 😶
Studietiden var härlig, det blev med tiden 180 poäng (240 hp) och Studentvägen 30 och 23 är förknippade med många minnen. 💞

=> ⏳ För 42 år sedan flyttade jag från Uppsala och hemåt igen, nu med man och tre barn, fyra och två år och nyfödd. Veckan innan flytten hade jag legat på sjukhus för halsböld, helt igensvälld och måst debrideras, och sedan packat och flyttstädat mellan amningarna. Hur orkade man det?! 😮
Det var svärmor Ainas 62-årsdag och mitt i uppackandet släppte vi allt, köpte med oss en palm 🌴 och åkte på tårtkalas! 🎂🙃

Mina Uppsalaadresser från Google: Götgatan 22 B, Sturegatan 26, Studentvägen 30 och Studentvägen 23.

Sommarlov

Etiketter

Högbo kyrkby/Överbyn, projekt, sommarlov

Jag gör ett sommaruppehåll med bloggandet – igen.
Projekten hopas – stora som små, planerade och redan påbörjade – och jag är väl inte längre precis högpresterande…
Förra året räckte sommarlovet fram till jul; vi får se hur det blir i år…

Ha en riktigt skön sommar! 🌿🌼🍓

Näsnabben – Dunders’ hjärta 💚
– Vi har då nånting som är fint i alla fall! hade Farmor en gång sagt och beundrat björken på Näsnabben.
Än mera sant idag, inklämda som vi är mellan en så kallad 80-väg (jodå…) och en golfbana.
Mamma ville ha ett lusthus där – och det är väl kanske inte för sent än...

”Dundersån” – Kärt motiv ur annan vinkel… 💚
Jag kan tänka mig att det var för Näsnabben som Erich Dunder slog sig ned här 1747...

Åmöte – Hedängesåns utlopp i Jädraån…
Kanadagässen ville inte vara med på bild och lade sig platt!
Fotat från vår åker Täppan – som Erich Dunder (1695-1767) kallade Lustigbacka…

Gamla äppelträdet levererar – åtminstone blom…

Krikonen – hämtade från Vassböle i Österland 1952 – bär stadigt frukt så grenarna kroknar...

De gamla syrenerna imponerar, trots att de kapats fem meter på höjden…

Björken från 1935 har en massa tickor – inte alls bra… – men jag tycker det är… vackert… 😏 Klockars och Förars skymtar i bakgrunden.

ID

Etiketter

ID-kort, Sommar i P1

Dessa ID-foton…
Mannen har sin egen teori:
– Det är nog meningen att man ska vara så olik sig och se så onaturlig ut som möjligt.

Pappa tittade på sin tid på sitt nya körkort och sa djupt bekymrad och med eftertryck:
– Her-re Gud! Han, världens snällaste människa, såg ut som en yrkesförbrytare, en labil torped.
Snärtiga Mamma var halvsovande och såg sinnesslö ut på sitt ID. Hon skickade alltid någon som bud när ett paket skulle hämtas så hon slapp förknippas med enfalden på ID-handlingen.

Det skulle inte hända mig. Jag gjorde mig i ordning och gav mig iväg med nytvättat hår och sminkad så att jag i möjligaste mån var till min fördel. Hos fotografen hann jag knappt sätta mig ned förrän han knäppte, jag försökte protestera men har förevisade ”ID-mallen” att ögon, näsa och mun satt där de skulle alltså var det ett bra foto. Det var bara att betala och gå.

Sedan skulle det beställas tid hos Polisen i Gävle, dit det var tidsbokat långt efter midsommar – men fanns en tid en timme senare samma dag! Det blev en rask färd, letande efter P-plats några hundra meter från stationen och springande i ösregn. Som en dränkt katt och utan en gnutta smink visade det sig att det på stående fot måste tas ett nytt foto där, inne på polisstationen! Snälla polismannen försäkrade också han att ögon, näsa och mun minsann satt där de skulle och att det var ett så bra foto. Jag kommer nog som Mamma så långt det är möjligt att skicka någon som bud…

Jättefina Polisbocken i Gävle – i betong… Mycket mera hållbar än släktingen i halm…

---

Det har uppstått diskussioner att svenskar är snåla för att barnens lekkamrater inte bjuds på mat när familjen äter. När jag var barn – och när mina barn var barn – sprang man ofta och lekte hela gäng lite här och där på byn och familjerna hade olika mattider. Det var inte konstigare än att barnen sprang hem och åt när de hade sin mattid och sedan anslöt de till kompisarna igen. Fika och glass bjöd man på om barnen var i närheten, men alla barn förväntades komma hem och äta. Om man däremot hade någon kompis uppe från stan en heldag så bjöds naturligtvis den på mat och fika med familjen.
Vad har ni för erfarenheter?

---

Det är snart dags för programmet Sommar igen och vald som Lyssnarnas sommarvärd 2022 blev Bengt Einar ”Sotarn” Johansson.
Han idiotförklarades som 6-åring och skulle lobotomeras men räddades i sista stund. Istället blev han entreprenör i turistbranschen, idrottare och känd kommentator av traktorpulling, volleyboll och forspaddling.
Lyssnarnas sommarvärd sänds den 13 juli kl. 13 i P1.

Bengt-Einar ”Sotarn” Johansson har tillverkat ”Sotarns Badtunnor” sedan 1997.

Som ung student arbetade jag tre somrar som skötare på Ulleråkers sjukhus, mestadels på en avdelning där flera gamla farbröder var lobotomerade… 😥
Lobotomi pågick i Sverige till 1969.

Barnkalaset

Etiketter

Barnkalaset Högbo Bruk, Kristi Himmelsfärdsdagen

Kristi Himmelsfärdsdagen eller Helgetorsdag kallas också ibland Kristi flygare eller Flygaredagen. Jag är tämligen sekulär och skulle väl snarast beskriva mig som kulturkristen, men kan inte hjälpa att jag tycker att Kristi flygare eller Flygaredagen låter vanvördigt. En himmelsfärd är väl i Jösse namn ingen flygtur! Min farfar begravdes en Kristi Himmelsfärdsdag, den 19 maj 1955. Jag har alltid tyckt att det var ett fint och passande avslut på ett liv som kyrkvärd och i kyrkofullmäktige.

Traditionellt har Kristi Himmelsfärdsdagen förknippats med många företeelser: Första sommardagen, dagen för betessläpp, dagen då allt ska vara sått, första metardagen, gökottedagen – och som grädde på moset Folknykterhetens dag. Är det för att det inte ska gå så vilt till på gökottan? Någon sommar har vi inte märkt av än, betessläpp hade vi sista gången 2017, väderleken får avgöra när det går att så och metet ombesörjer sönerna helhjärtat. Gökotta med eller utan onykterhet känns som väldigt långt borta…

En tradition på Högbo Bruk sedan ett tiotal år är Barnkalaset, med en uppsjö av aktiviteter för både små och större barn. Tidvis är det halvmilslånga bilköer dit och med tusentals barn på plats blir det köer till alla aktiviteter så det går givetvis inte att hinna med allt som erbjuds. Vi kunde i år bidra med sju barn – sex barnbarn och en barnbarnskompis – och de flesta valde att prioritera äventyrsbana och kanotpaddling. Vädret såg ut att kunna bli lite hur som helst, men det kom bara en skur vid 14-tiden, vilket ju är tacksamt för både barn och inte minst alla fantastiska arrangörer. En stor eloge till dem!

---

Så blev det Mors dag, som i år sammanföll med ena sonens födelsedag, vilket renderade i prinsesstårta till hans och alla församlade mödrars ära. Jag som åldermor förärades en t-shirt med Farmor/Mormor tryckt på flera språk och en vacker Mors dags-plantering med kort. 💝
Så storstilat har jag inte uppmärksammats en Mors dag sedan barnen försvann till främmande orter alltför långt borta…

Dans

Etiketter

Eric Saade, Katja Luján, Let's Dance

Jag måste erkänna att jag alltid varit barnsligt förtjust i Let’s Dance, trots att jag själv inte dansat mycket annat än shake… När jag kom till Uppsala som 18-åring bodde jag granne med en dansstudio på Luthagen där det hölls kurser i jazzdans och jag tittade in och trånade, men tyckte inte att jag kunde ta mig tid med något dansande fast det kliade i fötterna…

Finalen av Let’s Dance gick av stapeln i lördags – och vilken uppvisning det blev! Det stod mellan två skåningar, den 175 cm korte (nåja…) Eric Saade från Helsingborg med rötter i Libanon och den 188 cm långe Filip Dikmen från Landskrona med rötter i Turkiet.

Båda två var högst värdiga att stå i finalen: rytmiska och viljestarka pedanter med sinne för detaljer. Sedan kom det naturligtvis också an på det konstnärliga framförandet, vilket i mångt och mycket blir ett subjektivt tyckande. Efter juryns bedömning stod det jämnt mellan de båda, men efter folkets röstande var det Eric som tog hem glasskon. Eric Saade har ju i likhet med Benjamin Ingrosso gått hem i de breda lagren, sympatiska killar som de är, så Eric fick säkert många röster bara på det.

Vilket finalnummer sedan! Och vilken koreograf hon är, Katja Luján!
Och att höra omdömet från juryns ordförande Tony Irving på Swenglish är – upplyftande… 😊

Alla medverkande pratar om den ”dansbubbla” de lever i under dessa veckor eller månader och beskriver den vänskap de får under så extrema omständigheter. Båda finalisterna hade tydligen från första början utvecklat denna vänskap och samhörighet med varandra – och inte minst med sina professionella danspartners och koreografer.

Själv kan jag känna ett styng av avund att jag aldrig lärde mig dansa jive medan jag ännu hade knän som gick med på att pulsera… 😏

Farmor

Etiketter

Fogelsta gård Årsunda, Plaanska gården Högbo Bruk

Plaanska gården hade uppförts som en herrgårdsfilial till Gamla Herrgården för Daniel Plaan 1762, men när tidens tand gjort sitt blev villan bostad för Högbo Bruks anställda.
Den revs när Tord Magnusson – farfarsfar till namnen gift med Prinsessan Christina – 1920 lät uppföra Nya Herrgården på samma plats och i liknande stil.

Farmors föräldrar flyttade in i Plaanska gården hösten 1871 när fadern tillträtt som inspektor vid Högbo Bruk, och där föddes Farmor Georgina, Gina kallad, i december samma år. Hennes bror Oscar (I) föddes där 1873 och dog 1877, systern Alma anlände 1876 och brodern Oscar (II) 1878.

Familjefadern, Inspektor Georg Henrik Carlson, 1840-1899, var en stadig bit…

Oscar (I), av Farmor kallad ”Oscar den Förste”, 1873-1877, och Farmor Gina född 1871.

Gustafva Svanström & G. H. Carlson med barnen Alma född 1876, Farmor Gina född 1871 och Oscar (II), ”Oscar den Andre”, född 1878.
Husfadern verkar måttligt road att behöva fotograferas…

Hösten1878 flyttade familjen till Fänja i Årsunda, där fadern fått möjlighet att arrendera Fogelsta gård.

Beskrivning av Fogelsta vid bouppteckning efter Wilhelm Fogelmarck 1893:
—”Å egendomen finnes boningshus af reverterardt timmer och innehållande 7 rum och kök på nedre botten samt 4 vindsrum, ladugård af slaggtegel rymmande 4 oxar och 68 kor samt med uppkörsbro till en foderskulle, stall af timmer rymmande 18 hästar och trösklada, redskapslider, bodar, källare, magasin af timmer, locomobilhus af resvirke, våghus af resvirke, klensmedja af timmer, bagarstuga, 5 arbetarbostäder (Löfs, Lassas, Hagas och Träffs) rymmande 11 familjer samt dertill hörande uthusbyggnader och källare, varande alla tak belagda med spån utom mangårdsbyggnaden som har tegeltak. Samtliga byggnader äro försäkrade i Gestriklands brandstodsbolag för 48.310 kronor.”
1899 arbetade där 16 drängar.

Under Fogelstatiden kom det fem syskon till… På Farmors 10-årsdag 1881 föddes Hanna, som tyvärr dog på Juldagen sju år senare i strypsjuka, difteri, därefter kom Selma 1884, Lydia 1886, Signe 1889 och slutligen Georg, som kallades Göran, 1891, när Farmor var tjugo år.

Farmor Gina född 1871 med brodern Oscar (II) född 1878 och systrarna Alma född 1876, Hanna 1881-1888 och Selma född 1884.
Lydia, Signe och Göran var ännu inte födda...

”Läskamrater i Årsunda 1886”: Farmor Gina står 4:a från höger.

I och med konfirmationen ansågs man vuxen och skulle kunna ta vara på sig själv. Flickors möjlighet till yrkesutbildning på 1880-talet var tämligen begränsad och valet stod i princip mellan att bli lärarinna eller mejerinna. Farmor hade fått passa småsyskon hela uppväxten och valde efter en tid som piga hos Hagelins i Gävle att utbilda sig till mejerinna – men mera om det senare…

Efter faderns död 1899 flyttade modern, Stafva kallad, med de yngsta barnen tillbaka till Plaanska villan, där hon bodde till sin död 1916. Hon och dottern Signe ”hade folk i maten” som det hette, en slags enklare bespisning för de anställda vid bruket som saknade egna familjer.
Gården var då sedan 1885 också trädgårdsmästarbostad, först för Trädgårdsmästare Svensson och från 1914 för Trädgårdsmästare Sporre, och kallades i folkmun ”Trädgårds”, nästan som ett gårdsnamn.
Fotat från Gamla Herrgården med Plaanberget i bakgrunden.

Någon gång kanske jag kan fixa till de äldsta fotona lite bättre… 🤔
Kan någon rekommendera ett bra redigeringsprogram för ändamålet…?

Råneå

Etiketter

cykelsemester, det enkla livet, Råneå, tältsemester

Det var några år innan jag kom till världen som Råneåvasen kom in i huset. Mina föräldrar var nygifta och på gården bodde också mina farföräldrar, min farbror och min gammelfaster.

Två unga systrar från Råneå, Ruth och Eva, var på tältsemester med cykel och strax före midsommar – en svinkall sådan! – nådde de Högbo. Här på gården dök flickorna upp blåfrusna och undrade om de fick bädda ner sig i höet på skullen, där de försågs med hemsydda hästtäcken och en gammal björnfäll. 🐻Där mådde de säkert kungligt!

De bjöds naturligtvis på mat och fick möjlighet att tvätta sig i brystun och var oändligt tacksamma. Vad jag förstått var deras vistelse ett trevligt avbrott också i vardagslunken här på gården, i synnerhet som vädret inte tillät något midsommarfirande utomhus. Mamma, som var en väldigt pratsam natur, berättade sedan om Ruth och Eva som om de varit gamla bekanta… 😂

Gästbok var populärt på den tiden…

En tid därefter skickade systrarna som tack en vas med Råneå kyrka – och den kommer till heders än idag.

Råneåvasen väntar på att liljekonvaljerna ska slå ut…

Ninni

Etiketter

jämställdhetskonsult, Sextrakasseritrappan

Jag minns väl hennes stora matsalsbord med kungsblå frottéduk och silverfärgad kandelaber, som var det första vi såg när vi klev innanför dörren. Tufft och elegant på samma gång – och ursnyggt! En dag efter lektionen hade hon överraskande bjudit hem oss allihopa till villan, vi stuvade in oss i de bilar som fanns tillgängliga och framkomna väntade redan två långpannor Jansson. Tre välartade skolbarn kom och hälsade på oss och vi presenterades för hennes stilige man i flygaruniform. Det var nästan som på film.

Hon var alltid elegant och välklädd, en Audrey Hepburn-version i midtrettis, i kontrast till oss andra tio-femton år yngre oftast jeans- och tröjklädda. En dag frågade docenten, som var ett år äldre än hon, vad en talare bör tänka på. Hon påpekade att klädseln inte skulle vara så uppseendeväckande att den tog fokus från vad som förmedlades, men att t ex en klatschig slips kan vara trevligt. Därefter dök docenten varje dag upp iförd olika slipsar och sträckte menande på halsen. Av hennes ansiktsuttryck kunde man ana att hon var besvärad – eller i alla fall förvånad.

Under hennes vänligt svala yta dolde sig en hängiven feminist, hon blev jämställdhetskonsult vid Stockholms universitet och med sina publikationer om sextrakasserier – på svenska, danska, engelska och japanska – något av en föregångare till #MeToo. Jag har följt henne i media under årens lopp, men inte kommit mig för att läsa något av henne. Nu ska det bli av!

Som ledare och chef kan Du ta hjälp av den så kallade sextrakasseritrappan som är definierad av Ninni Hagman, före detta jämställdhetskonsult. Här får Du konkreta exempel på olika former av oacceptabelt beteende som kan drabba alla arbetsplatser:

* Komplimanger – när de ges i stället för ett professionellt bemötande.

* Tafsa utan att röra – att t ex stirra på könsdelar.

* Den vänliga klappen – direkt och ovälkommen beröring, till synes oskyldigt men kan vara kränkande.

* På-gränsen-tafsande – att råka stryka sig mot någon i kopieringsrummet eller plocka bort hårstrån från någons bröst.

* Tafsande och andra övergrepp – sexuella ord och handlingar som är uppenbart kränkande.

* Det yttersta hotet – om personen inte får som han/hon vill kommer den utsatta inte att få högre lön eller befordran.

The hidden danger : sexual harassment at work : a guide for managers in the police / Ninni Hagman ; [translation: Deane Goltermann]. Stockholm: Polishögskolan, 1995.