Det var på våren, vid pingsttid, som hon fick veta att hon var dödsdömd I förbifarten hade det bestämts, nämnts, för det var ingen brådska! var det sagt, bara att det skulle ske
Långa, ljusa sommarnätter gick hon omkring på gården där hon aldrig brukat gå, i blickfånget Långa, ljusa sommarnätter satt hon på knä på den hårdstoppade soffan framför fönstret och sörjde i förtid
Varför hon skulle gå där och varför hon fått veta visste hon inte Kanske var tanken att vänja sig vid tanken, det som var ett outhärdligt väntande på det oundvikliga
Det blev september och potatistagningen och som tidigare höstar drog hon plikttroget de fyllda potatiskärrorna mellan potatisåkern och vedboden och varje gång luckan öppnades baktill och potatisen tömdes på vedbodgolvet frustade hon nöjd
Pappas flicka är med på traktorn blir trött och somnar Pappa lyfter av filtsitsen lägger under flickan i åkerkanten och plöjer resten av dagen sittande på hårda plåten
Mjölkpass
Drilla på flöjten, sjunger han, och värmer hinkarna med kalvdricka i pannmuren i brystun och springer några varv med gräsklipparen medan han väntar på att de blir varma och basa på bastuban snurrar runt hinkarna och springer några varv till halvkrypande under krikonbuskarna och springer till lagårn med drickat pompom pompom, pompom pampim och upp och kyler mjölkkrukorna och klipper gräsmattan klar och diskar mjölkdisken med rediga tag långt ned i krukan i djuu-PA käl-LAR-va-a-lven Spolar av golvet och blinkar: – Och han fann att det var gott!
Bråttom
Han ilar över gårdsplanen visslar och ordnar med timmerpenna bakom örat och muttrar och skruvar i fickor och händer Något ska repareras Något måste justeras Det är bråttom nu Han är redan åttiåtta
Lasse Luta – ”Frida i vårstädningen” (1978) ”…’Karl den tolftes likfärds’ alla kanter putsar hon vid bostons glada sång. Ljuvt nog vore för de blå drabanter, om de kände handens mjuka gång…”
60 år (1974)
Det är i dag 106 år sedan Pappa föddes och 12 år sedan han begravdes…
Vi två ska aldrig dansa över stora, blanka golv sväva runt i yster sinnlighet kyssas och dricka varandra till när klockan slår tolv Jag undrar ofta om du vet
Att du bor bakom mina ögonlock alltid bakom mina ögonlock Solvarv följer solvarv och tid förgår men din närvaro för mig består
Jag minns en tid förfluten en tanke flyktigt utgjuten ett kanhända en gång en enda
MH -71
Spectacular Fireworks surround Big Ben at midnight on New Years Eve
Som barn satt jag ofta och beundrade de vackert inbundna böckerna i Farfars bokskåp. Dorés illustrerade bibel, med syndafloden och David i lejongropen, och Faraonernas land av Manning & Lovett var ett par av mina ”bilderböcker”. Några andra böcker som kittlade var illustrerade versioner av Dumas’ Diana och Coopers Den siste mohikanen.
En bok som särskilt väckte mitt intresse var en ärggrön bok med text och bild på framsidan i rött, svart och guld. Motivet på bilden var två pojkar som lyfte på ett lock till en kista fylld med guldmynt. Boken var Tom Sawyers ochHuckleberry Finns Äfventyr av Mark Twain. Det var en illustrerad utgåva från 1898 och som egentligen bestod av fyra böcker – Tom Sawyers äfventyr, Huckleberry Finns äfventyr, Tom Sawyer som detektiv och Tom Sawyer på resa – och därför omfattade hela 982 sidor.
På jullovet när jag gick i andra klass fick jag äntligen min nyfikenhet stillad. Jag kunde visserligen läsa själv, men att läsa en så pass tjock bok och till råga på allt med gammalstavning var ännu alltför mödosamt. Det var då Pappa tog itu med att inlevelsefullt läsa högt för mig, dag efter dag, hela boken från pärm till pärm, medan jag satt uppkrupen bredvid honom och följde med i texten och absorberade varje ord. Han tyckte väl helt enkelt att det var något jag skulle ha mig till livs.
Jag minns hur oerhört spännande det var att följa dessa pojkars upptåg och vedermödor, att höra om urinvånaren Joe, svarta slaven Jim, pråmskeppare och hjulångare på Mississippi, en helt främmande miljö som jag fantiserade kring långa tider efteråt. För mig var det verkligen rätt bok vid rätt tidpunkt och om man ska tala om vilken läsupplevelse som varit ens bästa, så är det här åtminstone den som givit starkast bestående intryck.
Barfota i daggvått gräs med plåtburk i sin hand precis som Huckleberry Finn han glatt sitt metspö svingar Han studsar genom kohagar på väg mot nya land och kisar emot solen och hennes gyllne vingar För bara några år sen var han solpojken på stickorna och katterna fick åka på hans kärror; nu en frihetens apostel med kobajs mellan tårna som revolterar mot föräldraterror Med rufsigt hår och ystert yr som kalven nyss på bete drar han ut på egna äventyr, till sommarns första mete
MH
Ulf Lundell – ”Kär och galen” (1982)
”Nu trånar sorg och vemod efter rum och lyckan drar sin sista suck, allting tycks över och förbi. Jag står i blåsten, vattenögd och stum och längtar efter Tom och Huck och floden, flotten, dagdriveri…”
– Om man blir uttråkad av att vara ensam har man uppenbarligen fel sällskap.
Uttalandet gjordes av den indiske yogin, mystikern och författaren Sadhguru, eller Jaggi Vasudev som han heter, när han gästade Skavlan tidigare i höst.
Det kan naturligtvis tolkas på olika sätt: Att man ska förändra sig själv så man står ut med att vara ensam eller att man ska skaffa sig sällskap så man slipper vara ensam. Jag utgår från att det var det förstnämnda han avsåg .
Som ensambarn hade jag inga problem med att sysselsätta mig själv och tyckte ofta synd om kamrater med syskon, som förstörde deras saker och läste deras dagböcker. Det sägs att de som har syskon lär sig visa hänsyn och det kan nog vara, men ofta har jag också förvånats över hur beroende en del syskon är av varandra, rent av osjälvständiga, på ett sätt som ensambarn vanligtvis inte är.
För min mor var den sociala samvaron oerhört viktig. Själv förstår jag inte hur man kan få något uträttat om man ständigt har folk i fötterna. Jag blir stressad och dränerad på kraft när jag måste umgås bara-för-att och väntar otåligt på att kunna återgå till mina projekt. Det hindrar inte att jag stormtrivdes med att bo på studentkorridor när det begav sig och i åratal delade kök och dusch med nio andra och tvättstuga med nittionio andra – även om det var en prövning att samtidigt koncentrera sig på studier.
Sverige har flest andel ensamhushåll i Europa – och kravet är stort på att man ska vara social. På sociala media är det hela tiden fråga om en show off och ofta utan krav på substans. Kanske är ensamhushåll för många en förutsättning för att orka vara tillräckligt sociala. Många i parförhållanden vill ha ett stort umgänge samtidigt som man vill ha ensamtid, vilket blir en tuff ekvation med barn i bilden. Alltfler barn får bokstavsdiagnoser och i stället för den ensamtid de behöver väntar efter långa skoldagar ofta allehanda aktiviteter.
Ensamhet är något som diskuteras särskilt mycket i samband med jul. Välgörenhetsorganisationer ställer upp med julbord och de som känner sig ensamma erbjuds fira jul med andra som också känner sig ensamma. Det måste naturligtvis bli med, så att säga, random blokes, som de ofta inte har något annat gemensamt med än just ensamheten – och kanske det också räcker ibland, att bara ha någon i närheten.
För mig blev julafton årets mest ångestfyllda dag sedan jag fick barn. Jag och min man hade ändå turen att ha våra föräldrar på drygt en mils avstånd från varandra, så det blev jullunch hos Farfar och Farmor och julkväll hos Morfar och Mormor.
Numera är jag och min man på tu man hand många julaftnar, eftersom de geografiska avstånden från oss till barnen och från barnen till deras svärföräldrar är för stora för att det ska gå att samordna. I år har vi varken ljusstakar eller julgran, utan det får bli att ladda hem några bra julfilmer och läsa några bra julböcker.
Kanske bär man med sig sina föräldrars julångest. När Pappa var nära sex år förlorade han sin äldsta bror. Han insjuknade strax före jul och dog på nyårsafton och varje jul blev en påminnelse. Mamma förlorade sin far när hon var nio år och efter det blev jularna aldrig desamma.
För mig innebär julen numera också en vemodig saknad, sedan Pappa dog den 21 december för tolv år sedan. Julen var för honom familjegemenskap och han ville få komma hem och dö men motarbetades och jag stod inte på mig tillräckligt. Bland det sista han skrivit ned var:
Tänd mig ett ljus en julenatt och minns att jag varit här
Och det gör jag.
Astrid Lindgren sa att hon och hennes systrar alltid började sina telefonsamtal med “Döden, döden, döden” för att ha ämnet avklarat. Jag tänker på Pappa och säger för mig själv “Sorgen, sorgen, sorgen”. Pappa fick ett långt liv, så det är inte det jag sörjer, men de stölder som sedan följde av det han vårdade och värnade om, allt gammalt och kärt som gjorde i synnerhet jularna till jular.
I en julpanel nyligen gav en julexpert rådet att när julen inte längre är vad den var – när föräldrar är döda och barnen utspridda – är det läge att byta strategi. Någon tyckte att fira med andra människor blir en påminnelse om vad man saknar och att det då är bättre att träna upp sin ensamhet och välja den. För mig var de första jularna som bröt mönstret fasansfulla – när barnen var i England, Nya Zeeland eller Chile – men sedan dess har det varit så många icke-jular att jul blivit något som en gång var.
Omöjlig att bemästra är den ensamhet som följer av att man inte motsvarar samhällskoden. Det kan räcka med att ha ett yrke som är avvikande från genomsnittet och som medför en annan livsstil och andra värderingar. På vissa arbetsplatser kan mobbningen av de som tänker själva ta sig uttryck i att man omplaceras till helt meningslösa sysslor eller omotiverat avskedas. Ibland har man helt enkelt ingen aning om varför man blir utfryst och utan förklaring är det inte heller något man kan påverka. Den sortens ensamhet är väl egentligen den oövervinnerliga, som jag för många år sedan – och enligt somliga neurotiskt – sammanfattade:
Ensamheten är en sot där inget finns att sätta mot fast man inte törs vara hos sig
Simon & Garfunkel – ”I am a rock” (1966) Written by Paul Simon, laureate of the Polar Music Prize 2012
Hand i hand vid hallonhäcken ledsagar du varsamt och vi plockar dagens skörd i en vit-blå porslinsskål och om igen får du berätta om när jag var pikkuliten och snubblade i dina trasmattor på Malmen
Vi knatar uppför åsen till bönhuset till en grön bänk och jag dinglar med bara ben till en mässingsorkester och våra vita hår fladdrar i den ljumma sommarbrisen medan vi skrattar hejdlöst åt bastubans BOM-PAAA
Farfar och du citerar turvis verser ur Fänrik Stål och övertrumfar varandra med Den döende krigaren och båda skrattar och gråter av inlevelse och rörelse och fastän liten förstår jag att ni är Godheten
När du åker lämnar du efter dig en ledsen unge med stoppor på knäna och två högar ullstrumpor sommarens gråa hantverk till Pappa och Farbror med skaften märkta i rött pärlgarn med N och S
Och i väntan på ännu en sommar kommer breven efterlängtade och som alltid börjar: Kära Egna
* * *
En höst långt senare är det sköra bandet sargat och när jag kommer till din sjukbädd är allting med mig fel och jag är inte alls nätt Vi då? vill jag säga, Mommo, du och jag då? men gungar dovt hemåt i novembernatten besegrad av att vår sista gång inte fått vara nätt
Genom dimman ser hon klipporna i Dover där mänskor sover gott hos John Blund Hon gömmer ansiktet i en grå pullover och lurar sig av fantasin en stund Han är förälskad i det gula och det röda och tal med döda är hans trick Han liknar livet vid en körning och en astronomisk störning och ler med blåbär i sin blick
Hon flyr iväg till öarna uti kanalen och sveper sjalen runt sin hud Hon vill en sista gång bevista festivalen och han må gärna hållas med sin gud Han sa: Vi måste alla göra eftergifter och skickar skrifter från Indien Han hela livet vill bejaka med sitt kära Tripitaka och kommer aldrig hem igen
Ensam i bräcklig farkost och med ögon fulla av grus nymornad men alltför klarsynt för att njuta av friden i sitt hus Med jaget ganska sönderklöst av alltför hårda tag från ensamhet till ödslighet; synd och skam blir lag Trädens tissel tassel varningsrop och varsel alla hesa korpars kverulerande
Då står hon där, i sen oktober, och med en glimt i ögonen och hon säger: Vem vet, det kanske blir fina dagar än! På lånad tid, i sen oktober, i bästa sommarklänningen säger hon: Vem vet, det kanske blir fina dagar än!
Ensam i bräcklig farkost och med dålig andedräkt till minne av den vämjelse du kvällen innan släckt kastad oförskonad ut på nattsvart hav hojtande och haltande och utan mänsklig stav Tömd på idealitet dömd till illusionslöshet blåst på det som kallas livets goda
Och där står hon, i sen oktober, när stormen piskar tinningen och hon säger: Vem vet, det kanske blir fina dagar än!
