Genom dimman ser hon klipporna i Dover där mänskor sover gott hos John Blund Hon gömmer ansiktet i en grå pullover och lurar sig av fantasin en stund Han är förälskad i det gula och det röda och tal med döda är hans trick Han liknar livet vid en körning och en astronomisk störning och ler med blåbär i sin blick
Hon flyr iväg till öarna uti kanalen och sveper sjalen runt sin hud Hon vill en sista gång bevista festivalen och han må gärna hållas med sin gud Han sa: Vi måste alla göra eftergifter och skickar skrifter från Indien Han hela livet vill bejaka med sitt kära Tripitaka och kommer aldrig hem igen
Ensam i bräcklig farkost och med ögon fulla av grus nymornad men alltför klarsynt för att njuta av friden i sitt hus Med jaget ganska sönderklöst av alltför hårda tag från ensamhet till ödslighet; synd och skam blir lag Trädens tissel tassel varningsrop och varsel alla hesa korpars kverulerande
Då står hon där, i sen oktober, och med en glimt i ögonen och hon säger: Vem vet, det kanske blir fina dagar än! På lånad tid, i sen oktober, i bästa sommarklänningen säger hon: Vem vet, det kanske blir fina dagar än!
Ensam i bräcklig farkost och med dålig andedräkt till minne av den vämjelse du kvällen innan släckt kastad oförskonad ut på nattsvart hav hojtande och haltande och utan mänsklig stav Tömd på idealitet dömd till illusionslöshet blåst på det som kallas livets goda
Och där står hon, i sen oktober, när stormen piskar tinningen och hon säger: Vem vet, det kanske blir fina dagar än!
Bild UNT/Arkiv, från kpist-attacken utanför krogen/discot Profeten, Uppsala, 1970-04-05
Proffen
Dunkelt ljus Fullsatt hus Salongsfäiga rus Claes Jansons stämma raspar som grus i gungande Good Morning Blues
Sejdlar töms Sorger glöms Vietnamkrig fördöms Claes Janson och bandet prisas och beröms Good Morning Blues tas till hjärtat och göms
(Diktat på en servett en kväll på Proffen -70)
AB Svenska Brott
– Vilket jävla folk! vrålade han när hans gamla kumpaner stulit hans stereo, som han hederligt knegat ihop till en hel sommar
Utstickare
Han forskade på August och musiken, förlorade ett vad mot Allvetaren och Bok-Vicke, fick spela på kam en timma och steppa på en stol till Nya Wermlandsvalsen
Gratulant Han kom som ett yrväder en födelsedag med en kaktus runt halsen, en basfiol på ryggen och i kölvattnet en varghund ledandes ett popsnöre, slog sig ned i köket och berättade yvigt senaste nytt om starka karlar
Höggravida kläcker de fram nya kycklingar, plockar bort thymus och har varje natt mardrömmar vilka organ deras barn ska sakna
Nobelpristagaren
Kopiatorn krånglar Med skrynkliga byxor och uppkavlade skjortärmar infinner sig en tjänstvillig man, som glatt låter sig sättas i arbete av mig – Vadå? Det var väl vaktmästar’n?
Ställningstagande
Doktorn i kärnfysik byter kärnor blir fruktodlare
Svarta damen
Lugn, damen, lugn! Jag söker en skrivvakt! Er man vill jag inte ha för ebenholts har jag sagt Han andas förresten kloak Vid alla giftormars avföda, vad ger ni honom för mat?
Fru KO
Det kom en lysmask att vi skulle dyka upp och spara energi, men hon glömde invitera klipparna i huset bredvid
Det är något skräckblandat med skördeanden – skördetiden – som gör att man ibland både håller andan och tappar den. Så många faktorer spelar in om det ska bli någon skörd och en kedja är ju som bekant inte starkare än sin svagaste länk.
I år var det ett bra år, med tidig vår, minimal vårflod, bra vårbruk då väder och alla maskiner höll måttet, en sommar med lagom doser av sol och regn och i början av september stod ekohavren tät och förvånansvärt ren från ogräs. Då började skvättandet – i två veckor – och även fast det fanns gott om tid kvar av hösten hann det allt bli lite trösk-ångest, som också övergick i container-ångest.
Nu blev det ju inte alls några problem! Trots att det först lät omöjligt att ordna fram några containrar, kom närmast exemplariskt först tre stycken den 13:e och sedan ytterligare tre den 17:e september och säden blev både tröskad och levererad. Stort tack för det!
Norrsidan 2019-09-15: De första tre containrarna ekohavre är tröskade och uppmärkta för leverans till Dalviks Kvarn
Vi odlar all spannmål för direkt försäljning och är därför helt beroende av containrar när det ska tröskas. Regnperioder kan det stå containrar lite varstans på åkrarna i väntan på att bönder ska kunna tröska, och det är alltid lika hmm… spännande när det ska finnas containrar att uppbringa.
Varför utsätter man sig för det?
Sommartom lagård där flugorna surrar och sol’n skiner in över nysopad gång Det är dagar som denna som får en att uthärda lön som är usel och vinter för lång Lillkalven njuter i kätten i hörnet och det doftar här inne av nysågat spån Men höet blir dränkt och säden förväxt så var kommer en enfaldig bondesjäl från?
MH -84
Förra året, 2018, var ett uruselt odlingsår. För de allra flesta var torkan det stora problemet, men vi kom inte ens dit. För oss var problemet nämligen vårfloden, då skiftet Norrsidan fortfarande hade insjöar i mitten av juni. Vi beslöt därför att hoppa över vårsådden och nöja oss med lite vallskörd till avsalu. I gengäld tänkte vi så ekologiskt höstvete – men då gick det inte att komma över dylikt utsäde…
Vårflod på Norrsidan2018: Pumphuset var illa ute och dräneringspumpen fick vänta på tjänstgöring ett par månader
Nu får man ju som företagare vid en bruksort lära sig att skylla sig själv. Råkar man nämna något problem för några ”på golvet” kan svaret bli: – Men det är ju självvalt, eller hur? Deras egna jobb, däremot, är tydligen aldrig någonsin självvalda. Det är väl kanske därför de nödgas tåga och protestera varje Första maj i det oändliga?
Han går och puttar, han går och struttar sen hem till solstolen sin och huttar Han byter fruar, han byter bilar, han byter barn och han går och stilar Ingenting alls kan få vara vant Nej, allt ska vara modernt och dant
Och aldrig ser han Fridas hage! Blott om han fått solsken på sin mage
Bland blanka, vita stammar ångar varma kroppar, skällkon går i täten, dimman ligger tung Moderskärlek flammar, lilla kalven hoppar, trygga, dova läten, dagen den är ung
Med nya frun uti nya huset blir lyckan kort där i kärleksruset De nya barnen vill inte stanna Hans gamla barn honom jämt förbanna Snart nog är allt ännu en gång bytt för allt ska vara förbytt och nytt
Täppan
Ån vilar varm och av gäddor hörs slagen upp till änget där berget går i dagen Kvällen sväljer dagens kvalm och allt vad ögat kan förnimma omfamnar hela jaget medan mörkret stjäl timma för timma
Provocerar och trakasserar med självklarhet, boxar och knuffar inför roade kolleger, hånar vikarien som inte inser patientens mindervärde – Han har ju fel i huve’t! undervisar förmågan glatt hånskrattande.
Hospitaliserad
Med samma ljusblå klänning och samma ljusblå kofta är du ett skötarebekymmer: Du är inte fåfäng! Missanpassad bland hårrullar och nagellack i avdelningens bordelldoft fångar du min blick ängsligt angelägen och räcker upp handen: – Får jag gå till kapellet?
Vikarien
– Det är väl inget större fel på dig, säger den kontaktsökande manlige patienten och slår sig ned med en fika.
Han bjuder sura strömmingar vid doktorns jättebord och talar stumt med röda sammetshänder Den indianfilmsheder som han änne lovar ut fördunklas bakom komp av Little boxes.
Hon känner sig som vacker fast bara på långt håll och husen sätter hämsko på passionen Och han är lika fängslande som Moltas’ döda hund och förortsregnet stärker varje tvivel.
Längst ut på klippavsatsen blickar han mot Normandie, sträcker upp vita armar mot soluppgången och vitt hår slänger stripigt efter morgondoppet.
Med uppkavlade byxben och naket kycklingbröst sjunger han franska ballader och plockar fleurs sauvages, som han lägger vid en sten där ett barn fallit i havet.
Snart ska han ut på travail, sitt dagliga plundringståg. Tankfull rullar han en cigarett, tar en bleckkopp café noir, trycker på on på spelaren och det nötta bandet knastrar:
Wight is Wight, Dylan is Dylan Wight is Wight, Viva Donovan C’est comme un soleil Dans le gris du ciel Wight is Wight, et Hippie, hippie-pie…
Det vandrar en flicka längs Brudänget ned
full av midsommarhopp i sitt sinn
Hon sjunger en visa, längs Brudänget ned,
om att snart, mycket snart, blir han min
Hon räds icke oknytt, hon räds icke skrömt,
bara sjunger och svänger så dumt:
”Kärlek, kärlek, kom till mig, som en fläkt från öppet fönster!
Jag ska snärja dig i mitt långa, toviga hår
Kärlek, kärlek, kom till mig och rita upp ditt mönster,
så jag kan följa dig varthän du än går!”
Det svävar en älva längs Brudänget ned
Hon är lealös till sitt sinn
Hon sjunger en visa, längs Brudänget ned,
om att aldrig så ska han bli min
Hon dansar med oknytt, hon dansar med skrömt,
bara sjunger och svänger. Så dumt!
