Dunderkur – Wikipedia

Etiketter

Dunderkur, eller dundermedicin, syftade ursprungligen på den dekokt den fältskärskunnige bergsgevaldigern och kolmätaren Erich Dunder våren 1735 gav en patient i Valbo i samband med en svår skjutolycka, då patienten mirakulöst tillfrisknade och levde i ytterligare tjugoett år. Uttrycket tros ha uppkommit vid Karolinska Institutet eller Karolinska Universitetssjukhuset, där det medicinska fenomenet under många år studerades i anatomiundervisningen. Betydelsen har sedan kommit att breddas och används nu om kraftfullt verksamma preparat över huvud taget och även om verksamma metoder.

Dekokten innehöll antagligen Dianthus deltoides, ängs- eller backnejlika. Örtens kraftfulla verkan är känd från Johannes Franckenius (1638) och Johannes Palmberg (1684) under namnet dunder-nejlika och användes ofta inom Erich Dunders specialområde. I Swenske Örtekrantz, som var den läkarbok Erich Dunder använde sig av, beskrivs ”Des Krafft och Nyttigheter” och särskilt två punkter är intressanta:
”8. Stööter man heela örten grön/ och binder på/ ther Been eller andra splitter äro blifne i  Sår/ dragher uth dem
9. Distillerar man Watn aff the Wilde Negliker och dricker offta een Bägare/ thet drifver Sand och Grus wäldeligen”.

Den ”liufliga” dundernejlikan inspirerade också Erich Dunder till hans efternamn.

Erich Dunder

Erich Dunder  

Erich Dunder var född den 6 oktober 1695 i Elsarbo, Film, Uppsala län och dog den 21 augusti 1767 i Överbyn, Högbo, Gävleborgs län. Han var bergsgevaldiger och kolmätare i Valbo (1717-1747) och bergsman och bonde i Högbo (1747-1759).

1718 gifte han sig med Maria Boman (1696-1762) från Gubbo, Film och av deras barn uppnådde fem söner och två döttrar vuxen ålder.

Sonen Anders Dunderberg (1732-1818), bosatt i Ockelbo, och sonsonen Lars Dunderberg (1759-1841), bosatt i Söderala, var båda bergsgevaldiger och kolmätare. Anders var också ”namnkunnig för sin Läkare-åtgärd” och Lars ”känd som lycklig Läkare wid åtskilliga yttre åkommor”.

antik medicin fältskär

Det är som fältskär Erich Dunder är hågkommen. Genom Peder Almenius’ berättelse om ”Skruf-Jöns i Valbo” (se nedan) framgår uppkomsten av begreppet dunderkur.



Skruf-Jöns i Valbo

En dag år 1786 sutto hos länets ordinarie lantmätare, direktören herr Fred. August Rehausen på Backa gård i Valbo, samlade några av Valbo sockens pampar under den tiden. Dessa voro bland andra riksdagsmannen Anders Pehrsson i Överhärde (född den 3 februari 1734 och död den 3 januari 1805), nämndemannen Per Andersson i Överhärde (född den 4 maj 1735 och död den 19 oktober 1801), kyrkovärden Eric Bengtson i Allmänninge (född den 9 februari 1724 och död den 7 oktober 1799) samt bonden Olof Jönsson i Överhärde (född den 12 november 1730 och död den 10 augusti 1804).
Samtalet rörde väl sig om dåvarande kommunala angelägenheter, men övergick så småningom till sjukdomar och deras botande. I Rehausens ägo hade kommit en bok som tillhört bergsgevaldigern och kolmätaren Erich Ersson Dunder på Dunderbo.
Dunder var en man, ”hvilken med stor dristighet och tilltagsenhet hade i likhet med Fältskärer praktiserat att förbinda och läka sår”. Talet kom så in på Jöns Larsson eller ”Skruf-Jöns” som han kallades. Rehausen förevisade en bakskruv av den bössa, varmed ett skott avlossats och som satt sig i pannan på Jöns Larsson samt omtalade händelsen som han hört den av Jöns Larsson själv. Rehausens biträde, Olof Insulander, före detta kronofogde i Gästrikland, sedermera kommisionslantmätare i Gävleborgs län, beslutade sig för att hos Jöns Larssons änka, Margta i Överhärde (död den 14 november 1792), efterhöra saken.
Efter henne och Insulanders uppteckning har följande berättelse om denna ”beundransvärda händelse” sin upprinnelse:

omslag

År 1735 den 12 april, under det Jöns och de andra grannarna voro sysselsatta med att reda åkern för vårutsäde, samlades en massa Åkerhöns nära intill dem, då en dräng, som vid åkerbruket biträdde, gick efter en bössa och sköt flera skott miste på dem, hvarigenom de förskingrades och flögo bort, men snart återkommo. Jöns Larsson gick då efter en bössa som han hade förvarad i den så kallade vardagsstugan och som han säkert visste var laddad. Han skyndade åter så fort han kunde och yttrade i förbifarten till bonden Anders Nilsson i Tavlan (född den 4 april 1729):
”Nu ska ni få se en som kan skjuta bättre än drängen.”
Kom inom skotthåll, och vid det skottet lossades sågo timmermännen en fågel ligga på marken och en vingskadad flyga. Men även sågo de Jöns Larsson sitta på renen orörlig. Då de trodde att han skulle skjuta ett skott till brydde de sig ej om detta, men då två, tre minuter gått och ej livstecken gavs från honom, så hastade en av dem för att se huru med honom var beskaffat.
Då befanns han nästan utan all sans, öfverallt blodig i ansiktet och på kläderna och ett hål öfver pannan snett över näsan, ungefär öfver högra ögat. Drängen som kom till Jöns Larssons undsättning ropade och påkallade de andras hjälp, varvid tvenne av timmermännen kommo till hans hjälp, dessa dels ledde dels buro honom hem, hvarunder blodet ständigt avlopp, hvarefter Jöns Larsson själv utur en vattenspann tvättade det blödande såret till dess blodet så förlupit honom, att ådror på händer och armar syntes mera urhålkade än upphöjde, hvarigenom han föll på golvet så avsvimmad, att alla närvarande trodde det han skulle dö.

Emellertid hade bud avgått till bergsgevaldigern Erich Ersson Dunder på Dunderbo. Men denne man kunde ej komma tillstädes förrän om morgonen dagen därpå, då framuti såret syntes något gulaktigt, liknande en varande ostmassa, hvilket alla trodde var från hjärnan. Dunder försökte trycka tillbaka denna massa, men större delen måste med en sax avklippas. Därefter bad han få se bössan, varmed det olyckliga skottet blifvit gjort. Den befanns vara utan bakskruf och svansskruf. Då yttrade Dunder att densamma förorsakat hålet. Men omöjligen kunde någon af de närvarande föreställa sig att desse skrufvar skulle sitta kvar i hufvudet, utan påstodo att om änskönt skrufvarna vid skottets aflossande skiljt sig från bössan och i ögonblicket, genom bössans studsning varit vållande till såret i pannan, så hade de dock ej kunnat gå in i pannan utan att Larsson blifvit död.
Dunder föreställde dem då allvarsamligen att dessa skrufvar voro inne i hufvudet, ja så långt inne, att bakskrufvens spetsige ände, förorsakat en tryckning baktill i hufvudskålen så stor, att den synbart kunde röjas. Dunder lofvade att han skulle taga ur skrufvarna, men Larssons anhöriga nekade till detta och i synnerhet hans hustru.
Under den närmaste tiden var Dunder hos Larsson och uttog dagligen små benrester och skötte såret. Larsson var så ansatt av värk och svullnad, att han under fjorton dagars tid var betagen sin syn.

Efter denna tid begynte Larsson tillfriskna och talade snart visligen. Under hela åtta veckors tid kunde han dock ej utföra något arbete. Omkring Jacobsmässotiden (25 juli) begynte en svart fläck visa sig i pannan, som drog sig närmare hålets öppning och efter vad Dunder tidigare förklarat härrörde sig från bakskrufven. Därigenom blefvo alla grannar öfvertygade om att bakskrufven funnes i hufvudet på Larsson.
Så vågade den upplysningen lämnas honom att artillerihantlangaren Zachris Drake (född i Överhärde och son till båtsman Drake, men hade han nästan ständig permisson och bodde hos sin mor i Överhärde och hjälpte bönderna) olofligen uttagit Larssons bössa och skjutit med den, och äfven sedan själv laddat densamma på sitt eget sätt med jernhagel och med ovanligt stort mått krut än vanligt och mycket tackjernshagel och satt den på samma ställe han tagit den. Den underrättelse gav Jöns Larsson största anledning att döma det olyckliga skottet helt härrörande från en sådan oförsiktigt handling särdeles med laddning av jernhagel, hvilka i den fuktiga väderleken icke kunnat undgå att blifva rostiga och tillika rostat bössan.

bössa flintlåsgevär

Jöns Larsson, som levde 21 år efter denna händelse, var under denna tid fullt arbetsför, det enda obehag han hade var, att han, då han gick framåtlutad, kände yrsel och dunkning i hufvudet. Han rökte mycket tobak samt kunde vid tillfällen supa så mycket brännvin som någon annan och det utan att blifva rusig, endast blifva litet mera munter än då brännvinet saknades. Wid hans muntra lynne hade det dock roat honom wid flera tillfällen att låta Wärfvare från Gefle undfägna sig med öl och brännvin, då han tryckt hatten ner på högra sidan, snedt över pannan, så att såret därigenom blifvit undangömt, och under välfägnaden han då njutit hade han stundom förklarat sin böjelse för att låta värfva sig till stundom Artilleriet och stundom till Gardet, men när frågan blifvit att han skulle mottaga värfvningspengarna, så hade han fört upp hatten af hålet och bakskrufvarna blivit synliga, widh hvilken åsyn wärfvarne funnit sig i hoppet af god pris bedragne.

Efter åtta dagars sjukdom dog Jöns Larsson den 13 december 1756 och blef den 28 december samma år begrafven. Rehausen på Backa hade utverkat af grannar och anhöriga, att då Jöns Larsson med döden afgått, skulle före begrafningen skedde hans hufvud undersökas af kunnig ”medicus”. Trots hans påsägelser strax efter Larssons död, kunde hans anhöriga icke frångå fördomen utan blef hans kropp begrafven utan undersökning.

Sju år därefter, wid ett tillfälle då Bönderna Lars Ersson och Anders Pehrsson i Öfverhärde och drängen Per Andersson i Taflan woro anmodade att öppna en graf åt ett lik från Överhärde, så träffades vid gräfningen Jöns Larssons grafställe, hvilket de vid denna förrättning icke kunde ihågkomma eller erinra sig. Man sedan de öppnat grafven och voro färdiga att gå därifrån, så observerade bonden Lars Ersson (han var brorson till Jöns Larsson) en dödskalle med den uppkastade jorden med ett hål i pannan, då han genast yttrade till kamraterna: skalle kranium
”Sannerligen är det inte Jöns Larssons grav vi öppnat.” Hvarefter han med en skyffel krossade hufvudskålen och fann både bakskrufven och swansskrufven fästade mellan nu skrofliga ben, hwilka begge skrufvar (af rost mycket förtärda) han tog med sig hem att förvara. Några år därefter begärde Rehausen vid en syneförrättning få se desse skrufvar för att dem i kyrkan förvara, hwilket ock bifölls.

Jöns Larssons efterlämnade maka afled den 14 nov. 1792 och hade överleft sin make i 35 år och elva månader.

Jöns Larssons brorson, Per Härdin, lämnar även ett intyg om denna berättelse, då han var klockare i Hedesunda och då på sitt 77:e år, och slutligen vice landsfiskalen i Uglebo (Ockelbo) S. Brändström, som flera gånger var i tillfälle se och tala wid Jöns Larsson, intygade att han under sitt vistande som länsmans biträde i Valbo ofta betraktade Jöns Larssons hål i pannan strax ofvanför näsan där skrufven satt och att ur samma hål flöt en illaluktande vätska. Detta intyg gällde åren 1753 och 1754. Slutligen lämnas följande: ”Utdrag af Domboken, hållen å Laga Höstetinget med Hille och Wahlbo Tingslag i Oktober månad år 1735.”

Uti denna till detta Ting instämde sak, emellan Jöns Larsson och Hantlangaren Zacharias Ersson Drake, beträffande det, att den förre blifvit blesserad medels en bössas afskjutande, som den senare för hårdt laddat, parterne hafva en sådan förening öfwerenskommit, att Drake betalar halfwa omkostnaderne både uti Fältskärens lön och tidspillan, samt all annan olägenhet som härwid förorsakad blifvit till 30 Daler kopparmynt, samt för det Jöns Larsson uti 8 weckors tid låg hos Fältskären och arbete dymedelst eftersatte; lofwar Drake att wara honom uti weckors tid med arbete behjelplig. Denne Drakes utfästelse skall af honom efterkommas inom år och dag.
Förklarar sig Jöns Larsson härmed wara nöjd, så framt dess lofven hålles, i widrig händelse förbehåller han sig Executors handräckning. Enär denne förening uppläses, berättade Krono-Befallningsmannen Albin, att bakskrufven ännu är kvarsittande uti hufvudet på Jöns Larsson, i anseende hwartill Tingsrätten häröfver till undersökning skrida tänkte, men måste först förnimma parterna, hwilka litade på föreningen, sig icke wid tinget hafva infunnit.
Rätterligen utdraget af den i Kongl. Maj:ts och Rikets Swea Hofrätts archiv förvarade Dombok; betygar Stockholm d. 16 mars 1807. På Embetets wägnar: E. P. Laurin. Advokat – Fiskal.”

Nutida ”medici” ställa sig väl oförstående inför ett fall som detta, men erkänna dock Fredr. August von Rehausen och Olof Insulander såsom sagesmän fullt trovärdiga.


Det här är en fiktiv Wikipedia-artikel kring en verklig person. Ibland överträffar verkligheten dikten och vem vet vad som egentligen är sant så här 300 år senare?

Annonser

Persona

Etiketter

När jag var yngre brukade min mamma alltid säga ”kom ihåg att aldrig låta rädslan styra dina val i livet”. Det var naturligtvis något hon sa i all välmening, för att ingjuta mod i vad hon tyckte var en tafatt unge. Barnslig som jag var tog jag det som ett outtalat löfte, att om jag bara satsade på det som var väsentligt för mig så skulle inget mer behövas. Kanske var det också vad hon med sin svart-vita världsbild trodde eller ville tro, att man alltid själv kunde styra över sitt öde.

Nu var jag ju inte alls rädd! Tvärtom satsade jag fullt ut på det jag brann för, men utan livserfarenhet kunde jag inte förutse allt vad hennes uppmaning innebar. Vad hon skulle ha förklarat var hur man kombinerar borgerlig uppmuntran, som Mikael Wiehe kallar det, med ett samhälle som vill att ingen ska lyfta sig över mängden, och hur man ska parera viljan att ha mål och visioner med omgivningens krav på att man ska vara – lagom. Kan man köra sitt eget race utan att det blir ett Moment 22?

Den yttre miljön är av stor betydelse för mångas val och jantelagen sätter krokben. Oftast accepteras det dock av allmänheten att någon vill bli popidol eller fotbollsstjärna! Antagligen är det för att detta är så ouppnåeligt för de flesta, så om nu någon enstaka mot förmodan lyckas är det något man kan stå ut med. Det må liksom vara hänt.

flicka i majs

Gårdsmuseet

Etiketter

Gården hade tills för fyrtio år sedan drivits med gamla metoder, nästan som ett museilantbruk. I lider och bodar fanns gott om gamla verktyg och redskap, som unika hyvlar efter Märtas farfars morfar, timmermannen, och ett femtontal spadar avsedda för alla tänkbara tillfällen.

I samband med renoveringsarbeten för fem år sedan började det ena efter det andra försvinna. Från början var det enstaka saker som inte längre låg på sin plats, men Märta tänkte att hantverkarna lånat verktygen och lagt dem på annat ställe. Det som definitivt fick henne att inse att det var tjuvar i görningen, var när också gamla järn från gårdens bergsmanstid, som användes för att staga upp blommor i trädgården, slitits bort ur planteringarna.

mjolkkrukor-hjul

Märta berättar om det verkliga dråpslaget hösten för fyra år sedan:

”Jag hade iordningställt ett gårdsmuseum i ett härbre på gården, med bland annat gårdens mejerihistoria. Där fanns gårdens alla mjölkkrukor från tiden före rörmjölkning och tankhämtning, ett tjugotal på mellan 20 och 60 liter, de äldsta fyrkantiga och präglade med farfars namn och de yngre runda, från min fars tid, med gårdens mejerinummer.

Där förvarades också laggkärl, svepaskar, smörtinor, spinnrockar och dylikt, med gårdens gamla bomärke, eller med förfädernas initialer, det äldsta efter farfars mormors farfar.

En sen septemberkväll för fyra år sedan, när jag för ovanlighetens skull var ensam hemma, hördes ljud av folk på gården. Jag hade huset larmat och gömde mig så gott jag kunde ifall någon skulle försöka bryta sig in.

Följande morgon låg brädstumpar i trädgården och härbret var länsat.

Jag mejlade genast alla skrothandlare jag kunde hitta på nätet att jag var beredd att köpa tillbaka mjölkkrukorna till det pris de begärde, och detsamma till alla antikhandlare på nätet och i närområdet. Även för polis Maria gjorde jag klart, att jag var beredd att betala tjuvar eller hälare vad det kostade att få sakerna tillbaka, ifall hon med sina kontakter skulle kunna se en öppning.”

laggkarl

Gården lämnades endast för kortare stunder, eftersom djuren ständigt skulle ha sitt, och utsikten att Märta skulle vara ensam hemma en hel kväll var, som hon uttryckte det, ”nästan lika osannolikt som Harrisburg”. Gården måste alltså ha varit satt under bevakning en längre tid, så man kunde slå till när hon var som mest sårbar, vilket också gjorde polis Maria förundrad:

Vilka lägger sig i bakhåll för att eventuellt kunna plundra ett gårdsmuseum?!

En handfull personer visste var nyckeln förvarades, bland dem en polsk hantverkare som varit där året innan och som visat stort intresse för det gamla härbret, vilket Märta antog var rent yrkesmässigt. Visserligen tyckte hon att han hade tagit dit onödigt mycket folk till sin hjälp, polska släktingar, en vitryss och en mongol, men skulle en företagare, som fått förtroendet att arbeta på en gammal släktgård, vara så utstuderat ondskefull?

Ett saneringsföretag hade också förtroendet att själv låsa upp till härbret och fylla på med råttgift vår och höst. Skulle de anställa någon med en moral så långt under plimsollinjen?

Märta fortsätter att berätta:

”Fem dagar efter stölden åkte saneringsföretagets bil ned på gården. Jag stod i telefon med en myndighet och kunde inte lägga på luren. En person gick raskt raka spåret bakom härbret, där det inte fanns något för saneraren att göra, kom tillbaka igen efter fem-tio minuter, satte sig i bilen och åkte därifrån.

Så hade det aldrig gått till förr, utan sanerarna gick alltid in i de lokaler det var upplåst eller dit de visste var nyckeln fanns, för att sedan ringa på och få upplåst till bryggstugan, jordkällaren och jordvåningen. Någon gång när vi inte varit hemma, hade de lämnat påfyllnadsgift i en dunk i mjölkrummet, så vi själva kunde fylla på, men det här var ett helt nytt beteende.

Jag ringde genast företaget och frågade om deras bil var stulen, vilket kvinnan som svarade förnekade, och sa att det minsann var en trotjänare i företaget som varit hit och fyllt på lådorna. Då jag sa att han inte alls var in i uthusen och inte heller ringde på till bostadshuset för att få upplåst till de andra tre lokalerna, blev jag i stället uppläxad för att jag inte gått ut.

Jag bad att saneraren skulle ta kontakt med mig, men han ringde aldrig upp, så efter några dagar hörde jag av mig igen. Saneraren kom aldrig själv i telefon, utan hälsade ännu en gång genom kvinnan, som nu var både hånfull och spydig, att han fyllt på samtliga lådor, alltså även i de utrymmen jag skulle ha behövt låsa upp åt honom.”

pinocchio

Märta vidareförmedlade uppgifterna till polis Maria, men förstod snart att det här inte var något ärende som prioriterades. Hade hon känt några privatspanare hade läget kunnat vara ett annat, menade Maria, men nu fick Märta i stället själv ägna all vaken tid åt fruktlösa efterforskningar. Med monsterhiten I don’t wanna be dunkande i huvudet

”…I’m surrounded by liars everywhere I turn
I’m surrounded by imposters everywhere I turn…”

insåg hon att faktiskt alla var potentiella kriminella. Varför hade hon inte velat se det?

Ett par månader efter stölden var en skrothandlare i närheten åtalad för häleri och Märta kontaktade genast polisen igen för att få veta vilken, för att kunna åka dit och leta efter sina mjölkkrukor, men polis Maria var inte på plats och Märta fick inget besked.

Till våren kom en annan sanerare från saneringsföretaget, och sa att företaget haft stora problem med nyanställda, men varför trotjänaren ljugit sig blå fick Märta aldrig veta.

 

Gården, som Märta tidigare upplevt som tryggaste platsen på jorden, blev efter inbrottet ett ställe där allt låstes även dagtid, så man inte skulle riskera att träffa på kriminella i något skrymsle.

Inget var längre som vanligt och antagligen skulle det heller aldrig bli det, eller som det sägs i Not ready to make nice:

”…They say time heals everything
But I’m still waiting…”

 

Efter ett par år av efterlysningar med utfästelser, berättar Märta, började jag drömma alternativa scenarion kring inbrottet, där det ena är att tjuvarna ger mig en chans att köpslå:

Det ringer på dörren, jag öppnar och utanför står en hop med skurkar som plockat ut mina mjölkkrukor från härbret. Bredvid står en svart van med tonade rutor och som går på tomgång.

Bovarna säger: ’Får vi 10.000 så ställer vi tillbaka krukorna igen’ och jag svarar: ’Ni får 20.000 om ni låter bli dem i fortsättningen också’, och de bär tillbaka mjölkkrukorna in i härbret igen. När jag vaknar känner jag för en kort, kort stund en lyckokänsla, innan jag inser faktum.

Ett annat scenario är att jag, som vanligt på höstkvällarna, går ut i trädgården för att hämta in en skål med äpplen eller krikon, medan bovarna står där beväpnade med sina brädbitar. Medan Boulevard of Broken Dreamsströmmar ut från fönstret, får jag ett enda välriktat slag och behöver aldrig mera sörja några stölder:

’…Cause in the middle of the night
When I’m much to weak to fight
You know you’re such a welcome sight
In the middle of the night…’.”

harbre

Donald- & Hillary-haikus

Etiketter

donald

Den glömde mannen
aldrig mera glömd igen
ej heller kvinnan

Vilken viktig kväll
tillsammans som aldrig förr
en underbar kväll

 hillary

Vi är starkare
tillsammans går vi framåt
ångra aldrig kamp

Ångra ej att vi
kämpat för att gå framåt
aldrig någonsin

 

Donald och Hillary har olika framtoning i sina tweets.
Där Donald är familjär är Hillary närmast krigisk.

Dalen

Etiketter

Om man inte kan finna kärlek, blir man då endast kärlekslös? Eller blir man per automatik bärare av hat, avsky, agg, fiendskap och antipati? Eller finner man inte kärlek för att man redan är fylld av dessa kärlekens antonymer? En annan och i dessa dagar livsviktig fråga: Går det att förmå hatiska eller likgiltiga personer, som terrorister och yrkeskriminella, att känna ens respekt och acceptans för andra människor?

respekt-skydda

Det här handlar om Solveig von Schoultz’ dikt ”Dalen”, som återges nedan till vänster. Till höger har dikten via Google översatts först till finska och sedan tillbaka till svenska, som ett experiment, en ligvistisk transformation.

Ingen tog dig i handen och sa: / Ingen tog dig i handen och sade:
passa på. / möjlighet.
Detta är nu. / Det är nu.
Dalen du ser med slingrande vatten / Dalen ser du slingrande vatten
med gömmande skogar och mild luft / gömmer skogen och mild luft
med ängar och gröna källor / med ängar och gröna källor
denna dal bär namnet Kärlek. / denna dal bär namnet Love.

Ingen sa: / Ingen sa:
gå långsamt. / gå långsamt.
Akta dig för att färdas alltför fort / Var noga med att inte alltför snabbt
att tro på en annan dal / att tro på en annan dal
en större som du hört om / ju mer du har hört
det finns ingen annan / det finns ingen annan
inte för dig / inte för dig
dröj kvar / måste vänta
prägla vart löv i minnet / som kännetecknas av varje blad minne

Ingen sa: / Ingen sa:
detta är nu. / detta är nu.
Detta är mycket. / Detta är en hel del.
Detta är tillräckligt. / Detta är tillräckligt.

Alldeles ensam sprang jag genom dalen / Ensam, sprang jag genom dalen
först när jag såg mig om förstod jag: / När jag såg mig omkring, insåg jag:
den såg ut så. / det såg ut så.
Det var den. / Det var det.

Vad jag genast slås av, är att originaldiktens interjektioner ”passa dig”, ”akta dig” och ”dröj kvar” är förmaningar, som efter Google-översättningarna blir ”möjlighet”, ”var noga med” och ”måste vänta”, vilket låter mera rådgivande.

I originaldikten är personen ”alldeles ensam”, det som är är ”mycket” och personen upptäcker något ”först när”. Översättningen nöjer sig med att personen är ”ensam”, det som är är ”en hel del” och personen upptäcker något ”när”. Kanske kan man inte vara mera än ”ensam”, men uttrycket ”alldeles ensam” ger en större känsla av ödslighet. ”En hel del” behöver inte vara detsamma som ”mycket”, och att det inte är förrän, ”först när”, hon vänder sig om som hon förstår, skapar större intensitet än ett enkelt ”när”.

Google översätter ”Kärlek” till ”Rakkaus”, men översättningen tillbaka till svenska blir av någon orsak ”Love”! Att prepositionerna ”med”, ”om” och ”i” saknas påverkar egentligen inte läsförståelsen, men effekter av första översättningen gör ibland innehållet obegripligt. ”Gömmer skogen” kan knappast förstås som ”med gömmande skogar”, inte heller att ”var noga med att inte alltför snabbt” skulle betyda ”akta dig för att färdas alltför fort”. ”Ju mer” föreslår Google som översättning till ”en större” och ”som kännetecknas av varje blad minne” för den vackra versraden ”prägla vart löv i minnet”.

Diktens ord är valda med omsorg, som ”långsamt” i stället för sakta, ”färdas” i stället för resa, ”fort” i stället för snabbt, ”dröj” i stället för vänta, ”prägla” i stället för inpränta, ”vart” i stället för varje, ”tillräckligt” i stället för nog, och ”förstod” i stället för insåg. Författaren använder också formuleringen ”bär namnet” i stället för heter, och ”såg mig om” i stället för vände mig om och där Google föreslår ”såg mig omkring”.

Första strofen är som en pastoral, mjuk och ömsint med många ”l”, både som assonans – i ”dalen”, ”slingrande”, ”mild”, ”källor”, ”dal” och ”kärlek” – och som allitteration – i ”luft”. Originaldiktens två böljande versrader med daktylerna och jamberna ”slingrande vatten” och ”gömmande skogar”, blir stolpiga och förlorar helt känslan i Google-översättningen.

Google har problem med att särskilja neutrum och reale, ”det” och ”den”, vilket kan göra syftningen förvirrande. Likaså när det i dikten understrykes att ”detta är nu”, förenklas det i översättningen till ”det är nu”.

Såväl rytmik som bildspråk har förändrats och den nya texten är bitvis oförståelig. Därmed har också den ursprungliga känslan försvunnit, och det är inte längre som att det är samma författare.evolve-loveEVOLVE LOVE – Utveckla Kärlek

Sista ryssjan

Etiketter

 

kvinnoportratt

”Tidiga vårar, när åarna just sköljt, sköts den nytjärade ekan ut i bredån, och under tystnad styrdes årtagen genom issörjan mot smalåns utlopp. Det var en högtidlig ceremoni, som far min var med om redan som liten pojk med sin far och sin farfar. Ryssjan placerades ut, för att nästa morgon i gryningen under stor spänning vittjas med stela fingrar och sprattlande fiskar förlöstes från nätet till ekans botten. Braxnarna kastades genast upp till katterna på land, som andäktigt följt hela förloppet.

Om fiskandet var en del av glädjen, så var det inget emot att få överraska byns fiskälskare med nyfångade gäddor och abborrar. Det kunde också bli en och annan ål, som röktes i ABU-röken med alspån nere i åbrinken. Far hade ont om tid och pengar, men han hade en obändig ork, och gladdes åt att kunna glädja dem som själva av olika skäl inte kunde fiska. Fisk fanns det dessutom gott om och alla fick så mycket de bara ville. Själv tyckte han att gädda med äggsås var en delikatess och det åt han i veckor varje vår.

Förberedelserna var en del av det hela, precis som förberedelserna inför älgjakten på hösten. De gamla ryssjorna lagades omsorgsfullt om och om igen på vinterkvällarna, då ryssjor låg utspridda på köksgolvet och vid köksbordet satt far min i lampans sken, med glasögonen på näsan och maska lades till maska, medan hela köket luktade fiskvatten.

islossning

Så kom tjuvtiderna. Den ena ryssjan efter den andra försvann, en eller två om året, sammanlagt sex stycken. Far var ledsen och besviken och samtidigt förvånad, undrade vad det var frågan om och vad någon skulle med dessa för länge sedan uttjänta ryssjor. Det var verkligen inget som någon modern fiskare skulle drömma om att använda.

En enda ryssja återstod och den var i så dåligt skick att den inte kunde kallas ryssja. Far ruskade på huvudet och tog sig an den nästan omöjliga uppgiften och arbetade med ryssjan en hel vinter, och när våren kom var den så pass att den kanske skulle kunna fungera någorlunda. ”Den här lär jag då i alla fall få ha ifred!” slog han krasst fast.

Redan första morgonen när han förväntansfull rodde ut för att vittja var ryssjan borta.

Far hade gärna fortsatt med vårfisket en trettio år till och själv hann jag aldrig riktigt börja, men därmed var epoken över och vi förstod aldrig varför.”

ryssjor

Altaret

Etiketter

portratt

”Jag skulle dit och fixa ett tak och när jag kom in i köket satt hon där och verkade alldeles borta. Ovanför kökssoffan såg det nästan ut som ett altare med en mässingsljusstake och en mässingsmortel, otroligt nötta, men polerade så de blänkte. Det skulle inte förvåna mig om hon polerade dem varje dag! Där stod också ett porträtt av en kvinna och en man, och framför dem ett LED-ljus med fladdrande låga.

Hon bjöd på kaffe medan vi pratade om vad som skulle göras, och sa att hennes föräldrar nyss dött med sju veckors mellanrum. Båda hade varit över nittio år, sa hon, så hon förstod att de måste dö, men faderns ljusstake och moderns mortel kallade hon förlängningar av dem, som alltid skulle finnas kvar. Ja, så pratade hon faktiskt! Morteln hade modern använt varje dag och ibland flera gånger om dagen, så jag antar att hon varit bagare eller något ditåt.

Ljusstaken och morteln hade visserligen sett bättre dagar, men såg ändå snygga ut när de stod där uppolerade, så när jobbet var klart lämnade jag en kladd lim kvar som jag sa åt henne att torka bort, så jag skulle hinna iväg, och stoppade ned ljusstaken och morteln i verktygsväskan. Jag tänkte att hon var ju så väck redan att hon inte skulle orka göra något åt det när hon upptäckte att de var borta. Dessutom skulle hon väl ha ställt undan prylarna om hon varit rädd om dem!

massingsljusstake-fin

Sedan hörde jag att hon blivit sjuk, det var visst något med immunförsvaret, och att det skulle ha varit stölden som däckat henne. Jag ser henne ibland och satan vad hon har rasat ihop, men att det skulle bero på prylarna tror jag då inte! En värderare fick titta på dem och sa att ljusstaken var värd högst 2.000 och morteln högst 500. Ingen ska inbilla mig att någon blir sjuk av det!

Men människan lever om och annonserar och erbjuder hittelön, och ber att få köpa prylarna tillbaka för 25.000, tio gånger värdet, och så där håller hon på, år efter år, och ger sig inte! Hon vet ju att det var jag, så jag är rädd att hon skickar någon på mig och undrar om jag inte borde ha beskydd. Hon verkar ju helt besatt och kapabel till vad som helst! Själv vill jag bara ha lugn och ro, men det tycks vara omöjligt.”

top-4-content-networks

Bägarmaneter

Etiketter

Om bägarmaneter säger Wikipedia, att ”de kännetecknas av att de sitter fast på sin plats hela sitt liv.” Jag skrattade när jag läste det, och tänkte att det är väl den allmänna bilden av en bonde, i synnerhet en mjölkbonde, som har både sin bostad och sitt väldigt platsbundna arbete på samma ställe. Kanske måste man vara lite eljest, som man säger i Norrland, för att i charter- och discoeran välja att viga sitt liv åt något så speciellt. Självklart skapar också den sortens stationära men fria liv i sin tur andra värderingar och prioriteringar, än om man exempelvis är stadsbo och jobbar på kontor.

blogg2

Fortfarande på femtiotalet bestod de allra flesta människors liv på landsbygden av enkelhet och strävsamhet, och något annat förväntade man sig inte heller. Åtminstone här i byn levde också majoriteten efter Sjunde budet: Du ska icke stjäla. Kanske var det gamle Luther som satt kvar och knackade på axeln sedan konfirmationen, även hos dem som annars inte var särskilt gudfruktiga.

När vi åkte och handlade på vintern lämnade vi nyckeln kvar i ytterdörren, så den som eventuellt kom och hälsade på inte skulle behöva stå ute och frysa. Ibland när vi återvände satt Göth-mor på soffan och ville sälja lotter till syföreningen, eller Slaktar-Torvald och väntade på kaffe med dopp. De hade väl vad vi idag skulle kalla ganska låg socioekonomisk status, men hade inga som helst problem med att skilja på mitt och ditt.

Socioekonomisk status – utbildningsgrad, yrkesstatus och inkomstnivå – har visat sig ha ett visst statistiskt samband med kriminalitet. Om det sambandet vore hela sanningen, borde situationen ha varit katastrofal på femtiotalet och tidigare, när de flesta bara hade sexårig folkskola och inte mycket mera än mat för dagen.

Andra forskare pekar på genetikens roll i sammanhanget och det sociokulturella arvet. Faktum är att brottslighet florerar i större omfattning i vissa familjer och i vissa kulturer. Frågan är väl bara varför; om dessa inte kan eller om de inte vill leva hederligt.

blogg2a

I mitten på sjuttiotalet började kriminaliteten sakta men säkert breda ut sig över landet. Jag hann förlora elva cyklar på åtta år innan jag gav upp cyklandet, men tänkte ändå att det var tillfälligt eller lokalt just här som man inte kunde hålla fingrarna i styr. Att det var början till ett nytt och totalt respektlöst samhälle insåg i varje fall inte jag.

”Låt inte tjuvarna vinna”, säger somliga, men efter elva cyklar ansåg jag mig besegrad. Jag hade skaffat väldigt billiga damcyklar från polisauktioner, just för att få ha dem i fred, men för tjuvarna var de tillräckligt attraktiva. ”Tillfället gör tjuven”, säger man också, men om cykeln står låst på den egna gårdsplanen och tjuven smyger sig in och sågar upp låset, har man inte heller bjudit på något tillfälle.

Nu var ju inte cyklarna något som jag hade någon känslomässig förankring till, men det var praktiskt att ha en cykel och roligt att kunna ta sig en tur. Även om man självmant väljer att leva snudd på som en bägarmanet, blir det ett onödigt torftigt liv att behöva leva på brottslingars villkor. Dessutom blir det ett otryggt liv, med lås, larm och bevakning, och på bekostnad av de som tar sig rätten att stjäla andras livskvalitet.

blogg2b

Fem blå stolar

Etiketter

Den låg på perfekt avstånd, fäbodstugan, bara tre kilometer hemifrån, och var ett välbehövligt andningshål för oss som bodde invid en hårt trafikerad landsväg och med kor som skulle mjölkas morgon och kväll, vardag som helgdag, vilket aldrig gav oss tid till någon längre ledighet. Det var vår stuga sedan fyra generationer, mycket primitiv, men för mig var den närmast en helgedom. På några minuter kunde vi ta oss dit med kaffetermosen i stället för att fika hemma i vägbullret.

Så kom en sommar för tjugo år sedan då vi svettades och slet med höbärgningen hemmavid. Lajvare ringde gång på gång och tjatade om att få använda stugan för sina rollspel och jag sa givetvis nej. I efterhand förstod jag att de redan var inne i stugan och att telefonsamtalen var kontroller att vi var hemma så de inte skulle ertappas.

En dag dök en man upp på gården, sa att dörren till stugan stod öppen och att han ville köpa vår gamla utdragssäng. Jag sa att den inte var till salu och han kontrade: ”Den står ju bara där!” Att vi hade rätt att behålla vår utdragssäng fanns inte i hans sinnevärld.

Jag åkte dit upp med min gamle far, som tittade in i stugan: ”Stolarna är borta!” De fem blå hemsnickrade stolarna som funnits med i generationer och var stugans signum var stulna.

blogg1

Vid laduväggen på gårdsplanen hade vi ställt en gammal bultvagn, som man ”slaktat” för att komma över kärrhjulen. Det gick inte att komma ifrån tanken att någon eller några hyste agg mot oss. Kärrhjul kunde man få för ett par hundralappar på loppis så det fanns inget skäl att montera ned en museivagn. Svamp- och bärplockare hade ideligen kommenterat hur trevligt det var med vagnen uppställd i sin rätta miljö.

Till en antik kappsymaskin, som tjuvarna säkert inte ens visste vad det var, hade de lämnat det rikt ornamenterade skyddslocket kvar, vilket minskade maskinens värde avsevärt. Den var donerad till ett textilmuseum, men hade inte hunnit levereras.

Sedan jag gjort polisanmälan kom en polis hem till gården och var misstänksam mot mig, men hade inget intresse av att åka till fäboden och se förödelsen. En bekant visste vilka lajvarna var men vägrade berätta, och utan egna bevis på att lajvarna som bott i stugan också var inblandade i stölden och vandaliseringen fanns det inget vi kunde göra åt saken.

Jag fick totalt fyrahundra kronor från försäkringsbolaget för att ha förlorat mitt andrum och påbörjade mitt evighetsletande efter stolarna på alla tänkbara auktionssajter på nätet och utfärdade efterlysningar med belöning. På dokusåpan Farmen såg jag ett år ett par blå stolar som kunde vara mina, men fick aldrig något svar från TV4 varifrån man fått dem.

blogg1a

Det tog flera år innan jag orkade åka till fäboden igen och ytterligare några år innan jag orkade titta in i stugan, men när de blå stolarna saknades kunde jag inte längre vara där. Några enstaka gånger åkte vi upp och satte oss på bron med en termos, men världen hade krympt och den lilla lediga tid vi hade fick tillbringas hemma.

För sju år sedan blåste en stor kastanj sönder hemma på gården och jag såg det som en möjlighet att göra en rustik trädgårdsmöbel att ha vid stugan, så att vi åtminstone skulle kunna åka dit och sitta utanför. Efter omsorgsfullt mätande hade vi bastanta stubbar till bänkar och bord som fraktades dit, varefter vi åkte för att hämta gammalt plank från en riven bro till bords- och bänkytor. När vi kom tillbaka med planken var stubbarna stulna.

blogg1b