Kåldolmar

Etiketter

, , , , ,

I dag blir det kåldolmar! 

Micksmässmånda’n var en stor skördefest i Högbo under nästan ett sekel. Den upphörde som byfest för sjuttio år sedan, så vill man ännu fira dagen får man göra det utan den inramning dagen en gång hade. I år måste den dessutom firas enligt coronarestriktioner. Menyn blir dock som alltid:

Kåldolmar med rårörda lingon och potatis,
följt av äppelkaka med vaniljsås.

Ingen brukar opponera sig mot det…

Tordis Dahllöf (s. 36) menar att Mickelsmäss upphörde att firas för att helgen inte kunde förknippas med något särskilt festelement eller någon typisk maträtt. Här i Högbo har åtminstone inte avsaknaden av en central maträtt varit orsaken, då firandet med kåldolmar finns dokumenterat åtminstone sedan 1856.

Cajsa Warg tar upp kåldolmar i sin upplaga från 1765, vilket är det äldsta kända belägget i Sverige. Svenska Akademiens Ordbok, SAOB, sådde 1920 fröet att Karl XII skulle vara den som introducerade turkiska dolma efter sina fem år i Osmanska riket, 1709-14, vilket Dick Harrison och flera historiker tvivlar på. Kungens matsedlar är nämligen väl bevarade och det finns inget som tyder på att han åt kåldolmar.

En troligare hypotes är då, menar forskarna, att kåldolmarna kom in i landet med de orientaliska fordringsägare, som uppehöll sig här 1716-32, sedan kungen lånat pengar vitt och brett till alla kostsamma krig.

Trots Karl XII:s föga troliga inblandning i kåldolmsimporten, har hans dödsdag, den 30 november, kapats som Kåldolmens dag som ett slags politiskt statement.

Jag vägrar politiska kåldolmar och håller mig till Micksmässmånda’ns.

Avund

Etiketter

, , , , , ,

– Nu har de väl det skönt ändå! sa han och log för sig själv medan han oförtrutet jobbade vidare och svettades.
– Vilka?! Kommentaren hade kommit helt out of the blue och trots tappra försök gick det inte att minnas vad som senast varit på tal.
– Semesterfirarna! sa han, som det vore den mest självklara sak i världen.

För ett ögonblick fanns tanken där att han var ironisk, men det fanns inte minsta spår av avund eller bitterhet. Han var uppriktigt glad, ja, njöt vid tanken på hur fint väder semesterfirarna fått. Det var femte veckan det slets med höet, han värst, hässjade från bittida till sent. Semesterfirare hade han själv aldrig varit och skulle heller aldrig bli.

Det har varit flera program på TV i år med anledning av att Lasse Åberg i maj fyllde 80 år. Hans framgångar på olika områden under sex decennier är oomstridda.
På ett av programmen blev han intervjuad om sina filmer och främst då naturligtvis om de med Stig-Helmer. Han var dock inte tillfreds med den framgång han haft utan var avundsjuk på Lasse Hallström.

– Avundsjuka är ju en del av framgången, sa han.

Jag förstår givetvis hur han tänker, men skulle vilja vända på det och säga: Vad är det för idé att ha framgång om det innebär att man ska vara ogin och missunnsam?


”Your character is formed by the time you are 7 years old”, heter det, och att inte vara avundsjuk behöver inte vara ett tecken på att sakna framgång. Henke Lundqvist är väl ett levande bevis på en som verkar kunna ta andras framgångar med jämnmod.

– Good for you! säger han, och det känns som han verkligen menar det.

– Good for you, Hank!

Rökbastun

Etiketter

, , , ,

Rökbastun vid Dunders stod i öst-västlig riktning invid norra rån och revs 1920. Pappa var sex år då och mindes att den enbart användes för torkning av spannmål, vilket tycks ha varit en vanlig funktion i Norrland.

Jag intervjuade Pappa om rökbastun 2004.
Den var byggd i liggande timmer med yttermåtten 5 x 4 meter, timrat upp till 1 ½ meter, och hade grästorv på taket. Ingång var på gaveln från väster. Från östra gaveln stack en 3 meter lång ugn ut i rummet och från byggnaden fanns ingen rökavgång. På båda långsidorna var drygt halvmeterbreda lavar på en meters höjd. Där kunde man samtidigt torka 2-3 säckar tröskad spannmål, innan den bars upp i härbret för lagring.

Torkningen gick till så att man eldade i ugnen och bredde ut den tröskade säden på lavarna och med jämna mellanrum gick man och rörde om i säden tills den var torr. Lavarna hade en kant ytterst så säden inte ramlade i golvet under omrörningen. Man var alltid två personer under omrörningen; en väntade utanför beredd att rycka in ifall den andra började må dåligt.

Överbyn No 2 Dunders år 1800:
Rökbastun stod invid norra rån och revs 1920.

Innanför dörren var en 1 ½ meter djup grop, som inte var fylld med något. Över gropen låg bräder. Pappa hade aldrig frågat vad denna grop kan ha fyllt för funktion. Han spekulerade om det var en gammal hytta eller om det kanske togs grus där vintertid för sandning – eller var gropen anlagd för att elden skulle få drag?

Kornet och rågen måste vara hårt torkat för att kunna malas, vilket skedde i vad som sägs ha varit en skvaltkvarn. Den låg i Suggebäcken [Sudjibätjin], som rinner ut i Jädran väster om dåvarande bykärnan. En sugga är egentligen en ‘kil som används för att lyfta den övre kvarnstenen’, men i Högbo var suggan en benämning på hela skvaltan – som väl kanske inte heller var så mycket mera än två stenar…

Gammelgårds

Etiketter

, , , , , , , , , , , , ,

Den tredje generationen i Kalltjärn delades hemmanet mellan Erik Matssons och Lisbet Seffresdotters söner Mats och Olof, som fick 30 penningland vardera. 1693 deltog de i husförhör på finska för prosten Johan Henrik Schaefer, men kunde kanske också lite svenska.

Sonen Mats gifte sig 1695 med Karin Olsdotter, född 1676 i Forsboda och sonen Olof 1699 med Anna Persdotter, född 1680 i Vreten, Järbo. Om dessa hustrur var av finnsläkt är tveksamt, då Forsbodarna och Vreten inte nämns bland finnbyarna.

Olof Ersson och Anna Persdotter var Margreta Hansdotters morföräldrar.

Ur Domboken

Ovansjö den 13 mars 1705
Finnarna i Järbo inkallades till tinget, då de uteblivit från en predikan på finska av Johan Henrik Schäfer i Högbo Capell.
Samtliga blev av olika skäl frikända.

Högbo Capell låg i Västanbyn, strax norr om där gamla Godtemplarlokalen nu ligger. Kanske insåg man det orimliga i att vintertid förflytta sig de 2 1/2 milen via Medskog för en predikan – och sedan tillbaka…

Mats uppges först ha fått hemmanet Kalltjärn No 1 och Olof Kalltjärn No 2. 1725 har dock Mathis Ericsson och Oluf Ericsson var sina gårdar, men det är samma benämning på hemmanet, Kalltjärn No 1. När Olof dör, 1758, är benämningen på hans gård Kalltjärn sub 1, första avstyckningen från No 1, vilket är den logiska och också beteckningen för Gammelgårds.

Uthusbodar med portlider.
Flyttad från Gammelgårds 1937 till Järbo Hembygdsgård.
Dendrokronologisk undersökning visar att timret är hugget 1709-12.

Foto: Elin Olsson

Sedan 1960-talet finns i Gruvstugan på Högbo Bruk delar av en handmålad vävtapet från Gammelgårds i Kalltjärn. Av det förstår man att bostaden inte längre var någon rökstuga eller något pörte, utan en svensk bondgård.

Det hade i dessa regioner varit främst gransvedjandet, huhta, som tillämpats med brännande av gammal granskog och sådd av tuvråg i askan. Med brukens framväxt här behövdes dock granar för framställning av träkol. Redan 1647 hade det därför införts ett förbud mot svedjebruk i hela riket, som till en början inte efterlevdes alltför precist.


Den fjärde generationen i Kalltjärn
var Margreta Hansdotters föräldrar, Karin Olsdotter, född 1706 vid Gammelgårds, som 1729 gifte sig med Hans Hansson, född 1698 i Ytterbyn, Järbo. Hans Hansson blev alltså måg vid Gammelgårds och var sannolikt svensk.

1719 upphörde undervisningen på finska inom Johan Schaefers prosteri, som omfattade 930 finnar, och på 1790-talet fanns det inte någon finnmark i egentlig mening i Ovansjö. Abraham Hülphers säger om Ovansjö 1793:

”Finnmarken i denna Sockn är nu mera knapt til namnet känd. I äldre tider skola dock Finnar längst up mot Swerdsjö [Svärdsjö] och Uglebo-sidan [Ockelbo-] här satt sig ned, särdeles wid Kungsberg, Botjärn och Finnäs, men deras efter-kommande äro så bårtblandade med ortens egne, at inga lemningar af dem ses; dock hafwa gammalt folk därstädes funnits til i sednare år, som brutit på Finska; några särdeles namn äro äfwen i den trackten bibehållne på egor och redskap. Förmodligen hade desse hitflyttadt på samma tid som til Dalarne och Uglebo; (p. 155) men i anseende til ortens Bergs-handtering ej funnit trefnad, efter de icke fritt fådt swedja och bränna.”

Johan Wiger, som levt på orten, berättar dock att det fortfarande på 1880-talet fanns finsktalande personer i Ovansjö, vars föräldrar talat enbart finska!

Enligt Emil Lemhagen finns det en legend om tjärnen Kalltjärnen:
”En lapp ska ha varit den första bebyggaren i denna trakt. Han höll till på sjön och tröskade säd. Varje gång någon passerade, sade han: ’Hä ä kallt på sjön ida.’ Därav fick sjön (och sedan byn) namnet Kalltjärnen!”

I en annan, som vi nu vet mera trolig version av namnets uppkomst, är nybyggaren finne och har de första åren endast uppfört ett pörte åt sig. Vintertid fanns därför ingen annan möjlighet än att släpa ut säden på isen och tröska där med slaga.

Finnäs

Etiketter

, , , , , , , , ,

Äldste son till Mats Månsson Laggare var Erik Matsson, Erkki Mattinpoika, född c:a 1645 i Finnäs, Järbo. Senast 1650 flyttade han med föräldrarna till Kalltjän No 1, som fadern tagit upp ”av ris och rot”.

Ur Domboken

Ockelbo den 24 november 1665:
Erik Matsson i Kalltjärn uppbjöd ”första sin” [första gången] röjningar och röjningsmark som han köpt av ”manhaftige” numera kaptenen i Järbo Lars Jönsson samt följande bomän i socknen: Hans Olofsson, Olof Ersson, Anders Jönsson och Anders Olofsson.

Ockelbo den 28 november 1665:
Margareta Matsdotter i Björnmossen blev stämd till Ovansjö förledne ting, kom icke, saker 3 mark, och nu andra gången stämmes till kommande ting i Ovansjö.
Erik Matsson i Kalltjärn tillstod sig hava haft lägersmål med ovan nämnda Margareta Matsdotter och nu begärde få stå sin plikt och sedan få komma i Guds församling, det Rätten ej honom vägra kunde, varför Erik blev saker till 40 mark.
Malin Tomasdotter i Rönnbacken bekände att Margareta Matsdotter kommit till Kalltjärn bärande med sig ett knyte och en björntand, därmed hon sade sig skulle förgöra Erik Matsson i Kalltjärn, vilka saker emellertid blevo henne fråntagna.

Ockelbo den 22 november 1667:
Hans Larsson i Böle kärade till Erik Matsson i Kalltjärn att han fällt svedjor på Böleskogen, sade sig ha lov av Sven i Böle, som påstod sig ha lovat endast ett halvt spannland [1.234,15 m2] men Erik hade huggit ett spannland [2.468,3 m2]. För överhugget skulle han betala synesmännen.

Ockelbo den 9 mars 1668:
”Erik Matsson i Kalltiern på Ofuansiö skogen” och Järbyggarne begärde utsocknes syn på rån mellan Ockelbo och Ovansjö, vilket beviljades.

Ockelbo den 27 juni 1668:
Erik Matsson i Kalltjärn begärde syn sig och Bölekarlarna emellan.

1681 var Erik Matsson bonde i Kalltjärn och gift med Lisbet Seffresdotter (1649-1709) från ”Nässet”, Finnäs, dotter till Sigfrid Persson, bonde i ”Nääs”.

Seffred Persson, som han ofta skrivs, var morfars morfar till Margreta Hansdotter, och måg till Påvel Svensson i Finnäs, vars hemman han övertagit. Påvel var en av de tre första finnarna i Finnäs 1601.

Ur Domboken

Ovansjö den 9 december 1610:
Pål Svensson i Nääs ”lätt förste sin [gången] opbiuda een Engh som han kiöpt hadhe af Hans Jönsson i Jäderbo, item [likaså] af Anders Jonsson et skrindhland [åker som gav en skrinda hö], item een Engh af Olof Bernthson i Jäderbo på båda sidor om åhn vid Eskilsbroo.”
Denna affär var före på tinget ”andra sin” den 12 oktober 1611 och ”tridie sin” den 13 mars 1612.

Enligt 1620 års Boskaps- och utsädeslängd hade Seffred Persson 2 hästar, 10 kor, 3 kvigor, 1 tjur, 3 rijsbit [unga bockar], 6 getter, 14 får, 4 svin och till utsäde 4 tunnor [råg].

1634 hade Jacob Pålsson, son till Påvel Svensson, fått dela hemmanet med sin svåger Seffred Persson och deras djurbesättningar var då ungefär lika stora.

1650 hade Lisbeth Seffresdotters bror, Jacob Seffresson, övertagit gården efter fadern, Seffred Persson.

Ur Domboken

”1618 Ofwansiöö socken then 18 Novembris”:
Bland nämndemännen fanns Olof Jönsson i Järbo. ― Sigfrid Persson i Näset kärade till Mats Pålsson att han hade ”af dagen tagit Lasse Jesperson finne som var hans syskonbarn”, vilket gått till så som Morten Jacobsson berättade, vilken var tillstädes ― Anders Olofsson i Järbo fungerade som tolk ― ”att han pissade igenom gluggen på väggen i Rigian ther Lasse låg inne och sof”, sedan kastade han även en lie som han slagit sönder, ”tog så en klubba och slog på wäggen, då kom Lasses hustru ut och sade hwem är där, när Lasse hörde detta buller kom han utspringande, när han kom utom förstugudörren slog Mats till Lasse över hustrun med en wedeklubba i hufvudet att hufvudet gick sönder att han stalp strax död i samma stund, wart då Mats strax fångin, wart fördenskuld Mats sagd ifråå lijfvet efter thet 2 Cap Dråpen Balken, med willia”. Vart sedan böfvel [bödel] men rymde.

Den 28 maj 1622:
Sigfrid Persson i Nääs begärde fastebrev på det arv hans svärfader Pål Svensson i Nääs honom anno 1617 ”bebrefwade”.

Den 8 februari 1634:
Vid tinget denna dag, förekom bl a följande beklämmande ärende. ”Desse efterskrefne beklagade sig jammerligen att de dette åhr platt ingen åhrs vext bekommit hadhe, sammaledes i de tu förre åhren ganska ringa spannmål bekommit, ähre de fördenskuld der igenom myckitt utharmade blefne, der Gud och H M:tt icke nådigast techies sigh öfr dem förbarma och med någon lindringh på theras uthlagor förskonadhe, så blifwa the aldeles förblottadhe och måste öfr gifwa sine fattige hus och hem, som ähre Sigfred Persson i Nääs [Finnäs], Anders Andersson i Nolanå [Nordanå], Joen Erichsson ibidem [på samma plats], Mats Hansson i Bokernan [Botjärn], Olof Larsson i Kongsbergh [Kungsberg]” o s v i så gott som alla finnbyar i socknen, men inte nog med dem utan också en mängd bönder i de gamla byarna ― bl a ”alla i Järbo by”. Författaren [Wiger] har ingenstädes i handlingarna funnit något om resultatet av klagomålet.

Den 7 november 1642:
Item [likaså] kärade Jacob Pålsson till sin systers man Sigfred Persson att han hade tagit de sveder undan byte som han huggit. Item hade han fött sin moder i 10 år, den Sigfred hade bort föda, då det stod som Sigfred lovade faderen. Vart sagt att de skulle köpa torpet Nolanåå [Nordanå] och räkna så att Sigfred giver så mycket mera ut därför som Jacob gav för sina syskon.

Den 24 april 1646:
Siffri Persson i Nääs lät ”första sin” uppbjuda jord och huus i Nääs, som han köpt av hustru Anna boende i Dalarna ”i Melunge [Malungs] socken”, därför han givit 40 daler kopparmynt.

Nääs (Finnäs) 1702
Karta av lantmätaren Christoffer Jacobsson (Bure) Stenklyft (1655-1721)

Den finskspråkige prosten Johan Henrik Schaefers upptar i sin specifikation till Konungen den vuxna finnbefolkningen, ”som blifvit förhörd i sin Christendom år 1693-1694”. – – –
Ockelbo; summa 170 personer.
Ofvansjö; summa 56 personer: Kungsberg 25, Botjärn 13, Kalltjärn 7, Finnäs 7, Nordanå 4, Huberg 2, Grundsjön 3.

Den 21 januari 1693 förhördes således i Kalltjärn på finska:
Erik Matsson [husbonde vid Kalltjärn nr 1: Laggars]
hustru Lisbet Seffresdotter
Mats Eriksson [vuxen son]
Olof Eriksson [vuxen son]
pigan Ella Eriksdotter
pigan Karin Henriksdotter
hustru Kirstin Matsdotter [ev en syster till husbonden]

Så långt var Kalltjärn och Finnäs bevisligen finsktalande.

Jakob Seffresson, född c:a 1640 i Finnäs, Järbo, (Gst, X).
=> Forest Finn haplogroup N1c1:
=> Jakop Zeffersson c. 1640, Finnäs, Järbo, Sweden => N-M232 (= predicted haplogroup!)

(fortsättning Gammelgårds)

Kalltjärn

Etiketter

, , , , , , , , , , ,

Den 22 september 1757 vigdes GewaldigerSonen Petter Dunderberg i Högbo Öfra by, och Bonddotteren Margreta Hansdotter ifrån Kalltjärn – mina förfäder från två håll, s k anförlust. Föräldrarna till Margta, som hon kallades, var fjärde generationen i finnbyn Kalltjärn, där Margta växte upp vid Gammelgårds.

I domboken för Ovansjö dyker en finne första gången upp år 1600, hemmahörande i ”Finneböle”, Finnäs i Järbo. I tiondelängden för ”Jäderbo by”, Järbo, fanns 1601 sex svenska bönder och under rubriken ”Finneböle” dyker för första gånger finnar upp, tre stycken ― Hans Finne, Anders Mickelsson och Påvel [Svensson] ― plus en ”lösfinne” ― Eskil Matsson ― d v s ej bofast. Byarna Nordanå, Botjärn och Kungsberg befolkades sedan i rask takt av finnar och ett halvsekel senare Kalltjärn. Dessa skattade i råg, till skillnad från svenskarna som alltid skattade i korn.

Margtas morfars farfar, Mats Månsson Laggare, född c:a 1615, var sannolikt bland finnarna känd som Matti Maunonpoika + släktnamn. 1635 var han husman med hustru och 1 ko i ”Nääs” eller ”Nässet”, som Finnäs då hette, och i mantalslängden 1643 skrivs han fortfarande i ”Finnenääs”. 1650 hade han dock ”flyttat till Jersio”, Järfsjön vid Kalltjärn, till ett hemman ”upptaget av ris och rot 1642”, enligt Domboken 1649. Därmed fick Järbo en femte finnby.

Ur Domboken

Ovansjö den 7 maj 1649:
Mats Månsson i Iglekären kärade till följande Järbobor Jacob Pålsson, Per Jöransson och Per Zachrisson, vilka hade gått till hans koja och uppbränt denna jämte en rågtunna. De nekade därtill och påstodo att finnen talade osanning. Då saken sålunda ej kunde avgöras uppsköts ärendet, tills gode män varit där och konstaterat sanningen. Rätten valde Lars Olofsson, Elias Olofsson i Högbo, vilka till ett kommande ting skulle taga reda på om Mats talat sant eller ej.

Den 26 maj 1650:
Järbyggarna besvärade sig, att Mats Månsson vid Igletiern gör dem stort inpass på deras ägor med svedjning och annan åverkan, sade att där ej kan bli något torp. Bestämdes att därom skulle rannsakas, så Jakob Bergh kommer dit på sin herres vägnar.

Den 8 juli 1650:
Välld. Jacob Bergh kärade till Järbyggare att de hade uppbränt en koja för Mats Laggare med en rågtunna m fl saker. De bötfälldes med 40 mark med undantag av Lars Jönsson och Jan Hongilsson.

Jacob Pålsson på Näset kärade till Mats Laggare att han fått en hillebard [ett vapen] till låns då han reste åt Jämtland men sedan ej fått den igen. Sades att han skulle ge så gott igen eller 1 riksdaler därför.

Mats Laggare vände sig till lagmannen eller häradshövdingen för att få bo kvar på platsen. Brevet är skrivet av underlagsmannen Lars Hansson och har bevarats vid Gammelgårds i Kalltjärn:


Wenlig helsan med Gudh Altzmächtig, Gode wen wet Lars Hansson Under lagman, emedan iagh förnimmer, att denne sedelwisare Mats Månsson Laggare hafuer bygdt sigh ett torp en mijll ifrån Jerboo, Begerer der att boo och framdeles skall det afgiöra, men aldenstundh Jerboerne förmena sådant liggia på deras byägor, och torparen föregifuer det liggia på Sochne Almeningh. Derför ähr till eder och rätten min wenliga begeran att i intet låta tilfoga ofuanbemelte Mats Laggare jn pass i sitt torpbyggie, Icke heller någon dom härutinnan afgåå låta, Intill thes iagh kan min fulmäktige [Jakob Bergh enligt domboken] tillstädeshafua Och i Begge parternas fulmäktiges närvaro een Lageligh syn då hållas kan emelan bemälte Byägor och almening. Befaller eder hermedh Gudh altzmechtihg.

Datum Offwansiöö Den 27 januarij anno 1651.
Eder gode wen
Skytte

1651 ansökte Mats om ett hemman om 2 ½ öresland med namnet Kalltjärn No 1. Följande år nämns ”Mats i Kallkärn” bland ”Oskattade torpare”, men två år senare, 1654, hade han 1 sto, 7 kor, 2 kvigor och 2 får. Familjen består av son och av hustrun, nämnd under ”sjuke och förlamade”. 1655 upptas Mats Laggares hustru bland ”gamble och sjuke”, men finns fortfarande med 1656, då även måg och dotter finns i hushållet.

Ur Domboken

Ockelbo den 26 november 1655:
”Mats Laggare på Järboskogen lät 1:o upbiuda itt änge widh Järsiön han kiöpt hafuer aff Lars Persson i Böle.”
Andra och tredje gången utlystes änget på tinget i Ockelbo den 7 februari 1657 och den 21 november samma år.

De första två århundradena kallades byn Kalltjärn för Laggarbyn, ofta förkortat till Laggars, och vägen till Järbo för Laggarvägen. Troligen utövade även några av Mats Månsson Laggares efterkommande laggaryrket, d v s tillverkade laggkärl.

Svedjefinskan har påverkats mycket av svenskan och Kalltjärn skulle t ex på svedjefinska kunnat heta *Kalloakeärnä – inte så olikt kartans Kallkern 1702.

Kalltjärn (Kallkern) 1702
Karta av lantmätaren Christoffer Jacobsson (Bure) Stenklyft (1655-1721)

Carl Axel Gottlund, som på 1820-talet vandrade omkring i finnskogarna och tecknade ner de finska familjenamnen, var till Ockelbo men tyvärr inte till Ovansjö. Vilket som var Mats Månsson Laggares släktnamn är därför obekant.

Mats’ patronymikon var Månsson så fadern hette alltså Måns. Det fanns vid den tiden två finnar med förnamnet Måns i Ovansjö, båda i Järbo: Måns Penttinen i Finnäs 1601/1609 och Måns Väisänen i Vikåsen 1598, båda från byn Marjoniemi i Kristina, Södra Savolax. Möjligen är någon av dessa den Måns Finne som enligt 1609 års tionderegister skattar 1 1/2 fjärding råg till kyrkan. Kanske framtiden kan utvisa.

=> Forest Finn haplogroup N1c1:
=> Mats Månsson Laggare, c 1620 Kalltjärn, Järbo, SE, Sweden => N-M231 (= predicted haplogroup!)

(fortsättning Finnäs)

Svedjefinnar

Etiketter

, , , , , , ,

Jag går nog för sent, som Pappa brukade uttrycka det, för jag har inte förrän nu upptäckt att svedjefinnarna, eller skogsfinnarna, har en egen flagga! Om alla svedjebönder som flyttade hit var finsktalande vet jag inte heller, annars borde det väl heta svedjefinländare eller skogsfinländare?

Flaggan är givetvis tänkt som en hyllning till förfäderna och deras kultur, som var en helt annan än den svenska. Så vacker den är och så rätt i färgsättningen! Mina svedjefinnar var nybyggare i Finnäs och Kalltjärn i Järbo, västra Gästrikland. Vid tiden för klubbekriget – nuijasota – var Finland kungariket Sveriges östra halva sedan 400 år och skulle så vara i ytterligare 200 år, ändå skrivs det om emigrationen från Finland och immigrationen till Sverige…

Skogsfinnarnas flagga

Sverigefinnarna har en egen flagga, men med tanke på hur många svenskspråkiga finländare, finlandssvenskar, som flyttat och kontinuerligt flyttar till Sverige, borde den väl kunna omfatta även dem och heta Sverigefinländarnas flagga?

Sverigefinnarnas flagga

Numera uppmärksammas Carl Axel Gottlunds födelsedag den 24 februari. Till hans minne firas dagen som Sverigefinnarnas dag av de 500.000 finsktalande som invandrat i modern tid.
Gefle Dagblad kallar det Skogsfinnarnas dag…!
Kunde det inte få heta Sverigefinländarnas dag och innefatta även de finländare med svenska som modersmål, som utgör minst 170.000(!) av alla finländare i Sverige?

Om ett folk ska få räknas som en nationell minoritet beror på om man har en långvarig språk- och kulturgemenskap. Det verkar dock grunda sig mera på språket än kulturen, då finnarna i Sverige beviljats minoritetsstatus och inte finlandssvenskarna.

Erkasstenen

Etiketter

, , ,

I ATL – Lantbrukets AffärsTidning – rapporterades i går om en bonde som grävt fram en stor sten att ha som trappsten, men som visade sig vara en runsten. Det måste vara en fantastisk upplevelse!

Pappa räddade på 1940-talet en trappsten eller tröskelsten från Erkas från att bli fyllningsmassa, till att bli trappsten vid Dunders.

Hemmanet Erkas (nr 7), uppköptes av Högbo Bruk 1808. Tomten låg näst östligast efter bygatan, väster om Dunders (nr 2). Min farfar, född 1869, mindes hur Högbo Bruk plöjde med oxar på det som varit Erkastomten.

I och med laga skiftet 1871 kom åkern Erkastomten i Dunders ägo, där vi oftast hade potatisland, men ibland odlades där också havre och grönfoder. När det skulle grävas för vattenledning till Sandviken på 1940-talet gick den tvärs över Erkastomten.

Grävarna hade givetvis ingen aning om att där 150 år tidigare varit ett gårdstun, men Pappa insåg när det grävts fram en stor, flat sten att det måste ha varit trappstenen vid Erkas. Han tog tillvara den och den har nu varit trappsten vid Dunders i 75 år.

Inga arkeologer fanns på plats då och några ytterligare lämningar efter Erkas lär bli svåra att finna, då Högbovägen år 1960 byggdes ovanpå Erkastomten och vattenledningen.

Trappstenen/tröskelstenen från Erkas som blev trappsten vid Dunders

Ingrid & Symphony

Etiketter

, , , , , , , ,

Det blir nog skördat i år också.

I år har vi odlat svenska ekoärtan Ingrid och tyska ekogrynhavren Symphony. Havren var ovanligt ren från ogräs, för att vara ekologisk, men så har det också jordbearbetats grundligt. Ärterna hade kanske väl mycket åkersenap, vad man nu kan göra åt det… Det var första gången vi odlade ärter i renbestånd. Ärter fixerar ju kvävet i jorden så nästa år blir det intressant att jämföra utfallet på Nedre Näset, där ärterna odlades, med övriga Norrsidan.

Skördearbetet gick till en början som på räls. Åkeriet levererade enligt önskemål tre containrar, som fylldes med ärter den 9:e och den 10:e. Dessa hämtades fredagen den 11:e, då det samtidigt kom tre tomma containrar, som blev rågade med havre. Vi hade underskattat mängden havre, varför två till containrar beställdes – men nästa dag var lördag och då kunde de inte levereras – och i dag är det söndag…

Finväder och containrar utlovas dock till veckan så det ser ändå hoppfullt ut. Det är givetvis alltid lika önskvärt att få sätta punkt med tröskningen så man vet att årets arbete inte varit förgäves. Skörden ser i alla fall ut att bli god, hur god återstår att se när vi får invägningsnoterna.

Ekogrynhavren Symphony, Norrsidan, 2020-09-11