Ensamhet

Etiketter

, , , , , , , ,

Jaggi Vasudev, alias Sadhguru

Om man blir uttråkad av att vara ensam har man uppenbarligen fel sällskap.

Uttalandet gjordes av den indiske yogin, mystikern och författaren Sadhguru, eller Jaggi Vasudev som han heter, när han gästade Skavlan tidigare i höst.

Det kan naturligtvis tolkas på olika sätt: Att man ska förändra sig själv så man står ut med att vara ensam eller att man ska skaffa sig sällskap så man slipper vara ensam. Jag utgår från att det var det förstnämnda han avsåg .

Som ensambarn hade jag inga problem med att sysselsätta mig själv och tyckte ofta synd om kamrater med syskon, som förstörde deras saker och läste deras dagböcker. Det sägs att de som har syskon lär sig visa hänsyn och det kan nog vara, men ofta har jag också förvånats över hur beroende en del syskon är av varandra, rent av osjälvständiga, på ett sätt som ensambarn vanligtvis inte är.

För min mor var den sociala samvaron oerhört viktig. Själv förstår jag inte hur man kan få något uträttat om man ständigt har folk i fötterna. Jag blir stressad och dränerad på kraft när jag måste umgås bara-för-att och väntar otåligt på att kunna återgå till mina projekt. Det hindrar inte att jag stormtrivdes med att bo på studentkorridor när det begav sig och i åratal delade kök och dusch med nio andra och tvättstuga med nittionio andra även om det var en prövning att samtidigt koncentrera sig på studier.

Sverige har flest andel ensamhushåll i Europa och kravet är stort på att man ska vara social. På sociala media är det hela tiden fråga om en show off och ofta utan krav på substans. Kanske är ensamhushåll för många en förutsättning för att orka vara tillräckligt sociala. Många i parförhållanden vill ha ett stort umgänge samtidigt som man vill ha ensamtid, vilket blir en tuff ekvation med barn i bilden. Alltfler barn får bokstavsdiagnoser och i stället för den ensamtid de behöver väntar efter långa skoldagar ofta allehanda aktiviteter.


Ensamhet är något som diskuteras särskilt mycket i samband med jul. Välgörenhetsorganisationer ställer upp med julbord och de som känner sig ensamma erbjuds fira jul med andra som också känner sig ensamma. Det måste naturligtvis bli med, så att säga, random blokes, som de ofta inte har något annat gemensamt med än just ensamheten och kanske det också räcker ibland, att bara ha någon i närheten.

För mig blev julafton årets mest ångestfyllda dag sedan jag fick barn. Jag och min man hade ändå turen att ha våra föräldrar på drygt en mils avstånd från varandra, så det blev jullunch hos Farfar och Farmor och julkväll hos Morfar och Mormor.

Numera är jag och min man på tu man hand många julaftnar, eftersom de geografiska avstånden från oss till barnen och från barnen till deras svärföräldrar är för stora för att det ska gå att samordna. I år har vi varken ljusstakar eller julgran, utan det får bli att ladda hem några bra julfilmer och läsa några bra julböcker.

Kanske bär man med sig sina föräldrars julångest. När Pappa var nära sex år förlorade han sin äldsta bror. Han insjuknade strax före jul och dog på nyårsafton och varje jul blev en påminnelse. Mamma förlorade sin far när hon var nio år och efter det blev jularna aldrig desamma.


För mig innebär julen numera också en vemodig saknad, sedan Pappa dog den 21 december för tolv år sedan. Julen var för honom familjegemenskap och han ville få komma hem och dö men motarbetades och jag stod inte på mig tillräckligt. Bland det sista han skrivit ned var:

Tänd mig ett ljus en julenatt
och minns att jag varit här

Och det gör jag.

Astrid Lindgren sa att hon och hennes systrar alltid började sina telefonsamtal med “Döden, döden, döden” för att ha ämnet avklarat. Jag tänker på Pappa och säger för mig själv “Sorgen, sorgen, sorgen”. Pappa fick ett långt liv, så det är inte det jag sörjer, men de stölder som sedan följde av det han vårdade och värnade om, allt gammalt och kärt som gjorde i synnerhet jularna till jular.

I en julpanel nyligen gav en julexpert rådet att när julen inte längre är vad den var – när föräldrar är döda och barnen utspridda – är det läge att byta strategi. Någon tyckte att fira med andra människor blir en påminnelse om vad man saknar och att det då är bättre att träna upp sin ensamhet och välja den. För mig var de första jularna som bröt mönstret fasansfulla – när barnen var i England, Nya Zeeland eller Chile – men sedan dess har det varit så många icke-jular att jul blivit något som en gång var.


Omöjlig att bemästra är den ensamhet som följer av att man inte motsvarar samhällskoden. Det kan räcka med att ha ett yrke som är avvikande från genomsnittet och som medför en annan livsstil och andra värderingar. På vissa arbetsplatser kan mobbningen av de som tänker själva ta sig uttryck i att man omplaceras till helt meningslösa sysslor eller omotiverat avskedas. Ibland har man helt enkelt ingen aning om varför man blir utfryst och utan förklaring är det inte heller något man kan påverka. Den sortens ensamhet är väl egentligen den oövervinnerliga, som jag för många år sedan och enligt somliga neurotiskt sammanfattade:

Ensamheten är en sot
där inget finns att sätta mot
fast man inte törs vara hos sig

Simon & Garfunkel – ”I am a rock” (1966)
Written by Paul Simon, laureate of the Polar Music Prize 2012

Civilisation

Etiketter

, , ,

Vi hade en telefon som stod mitt i huset och när den ringde släppte man vad man hade för händer och svarade. Visst var det busringningar ibland, men aldrig att man skulle undvika att svara, inte ens om man misstänkte att det var någon man inte ville prata med. Ingen var så illa hållen att man inte kunde tänka sig att byta några ord på telefon. Dessutom kunde det ju vara någon som behövde hjälp.

Så enkelt och självklart. Inget utstuderat eller bakslugt.

En sommarkväll förra året var en bekant ensam hemma. När hon råkade titta ut genom fönstret såg hon hur obekanta figurer bar ut prylar från grannens uthus. Teven var på hos grannen och hon kunde också se huvudena på ett par av dem. I tur och ordning ringde hon till pappans, mammans och de både tonårsbarnens mobiler och alla knäppte bort henne. Polisen var flera mil bort och tjuvarna fick åka med full last.


Trion Göranzon-Skugge-Beckman diskuterade ämnet hos Malou efter tio i går. Marie Göranzon, som med sina 77 år var äldst av damerna, var av förklarliga skäl den som mest märkt av skillnaden i beteende. Man håller inte längre upp dörrar, man tackar inte, man hejar inte, man tittar i golvet när någon kommer in i ett rum i stället för att presentera sig; ”man står inte längre i relation till varandra.”


Karl-Arne Holmsten som privatdetektiven John Hillman ur filmen ”Vita frun” (1962)


Häromdagen såg jag om en Hillmandeckare från 1962. Jag reagerade på en scen när en taxi kör fram till ett hus, privatdetektiven John Hillman kliver ur, tar taxichauffören i hand och säger Tack ska du ha! och chauffören nuddar med handen vid brättet på skärmmössan innan han åker.

Pappa och andra farbröder lättade alltid på hatten när de hälsade på någon de mötte och när man hoppade av bussen sa man Tack och hej! och chauffören svarade med att lyfta pekfingret mot tinningen. Gamla tanter har ofta artigheten så hårt i ryggmärgen att de än idag knixar när de hälsar.

Allt som en gång var självklar hyfs är borta med vinden.

Sverige har gått från att tacka busschauffören fast man betalat, till att misshandla och hota honom för att man ska betala.


Utsattheten gäller alla yrkeskategorier som försöker upprätthålla någon slags civilisation eller fungerande samhällsverksamhet. Kvinnor, barn och åldringar är lätta att överrumpla och är därför, tvärtemot gammal hederskodex, lovliga byten.

Ännu på 80-talet uppskattades det någorlunda att vara skötsam, fast redan då visades det större respekt för de som inte var det. Det senaste decenniet har samhället helt vikt ned sig för kriminella. Multisjuka med utförliga läkarintyg får avslag från försäkringskassan, medan yrkeskriminella med flera identiteter kvitterar ut enorma belopp i åratal.

Allt sker med etablissemangets goda minne, då det anses rasistiskt att misstro och kontrollera uppgifter om icke-svenskar. Därför har också 392 000(!) personer fått samordningsnummer, utan att ha behövt styrka sin identitet.

Jag trodde 90-talets tjyvräder var en tillfällig moralisk nedgång, men sedan dess har laglösheten tillåtits ta över. Det är svårt att se något ljus i tunneln.

Creedence Clearwater Revival ”Long as I can see the light” (1970)

Postpaket

Etiketter

, , , , , ,

Det viktigaste bestyret före jul när jag var barn var försändelserna till Finland. Mamma skrev julbrev till sina systrar, till övriga släkten skrevs ett 30-tal julkort och till Mormor skickades det julpaket.
– Från oss i förskingringen, som Mamma uttryckte det.

Mormor älskade kaffe och efter alla krigs- och efterkrigsår med kaffesurrogat och ransoneringar njöt hon storligen av Gevalia när hon var här om somrarna. På den tiden slog också doften från Gevaliarosteriet emot en genast man kom till Gävle station och då lyste Mormor upp. Att just ett par paket Gevalia ingick i julpaketet var därför en självklarhet. Lika självklart var det att några paket Mariekex och apelsinmarmelad skulle följa med, som hon sedan kunde bjuda granntanterna på.

Tidningen Julstämning var populär och eftersom både Pappa och Mormor gillade poesi skickade Pappa ett år med en bok med Hjalmar Gullbergs dikter. Några gotter lades också i lådan, även om vi inte kunde konkurrera med returpaketet från Mormor, som alltid innehöll någon av Karl Fazers produkter av choklad, marmelad eller lakrits. Pappa fick härligt vitlöksdoftande jaktkorv, som blivit hans favorit när han var i Finland, och honung.

Jag var väldigt glad när paketet ett år innehöll en svart-blårandig necessär fylld med Fazers karameller Marianne, eller ett par blå vantar i konststickning med en stjärna ovanpå handen. Inte fullt så nöjd var jag när jag fick ett par laxrosa silkiga småbyxor, som antagligen var någon överbliven vara från butiken i Vassböle. Alla använde då sedan många år endast vita underkläder, men jag nötte på de laxrosa – och de var extremt hållbara…

Mamma hade sex syskonbarn som var födda innan evakueringen, 1944, en tid då hon ännu hade sitt hem och sin hembygd kvar. Syskonbarnen, mina storkusiner, var 8 – 13 år när hon emigrerade 1948 och betydde otroligt mycket för henne. När de tog sina examina, fyllde jämnt, förlovade eller gifte sig ville Mamma uppvakta och ofta blev det att något paket inte skickades förrän till julen. Fem av syskonbarnen var flickor och eftersom Mamma var väldigt smyckesintresserad skulle vi gärna till Hovjuvelerare Hildebrand och välja ut något fint.

Pappas en femmänning i Stockholm, som var ogift och barnlös, skickade mig varje jul en kaffesked i modell Chippendale. Jag skrev naturligtvis och tackade och vi kom att utveckla detta till att bli brevvänner i fyrtio år, tills hon var för gammal att orka skriva mera.
Hennes begravningsceremoni hölls i Stockholm, då jag inte kunde vara med, men hon skulle urnsättas i sina föräldrars grav här i Högbo, vilket jag naturligtvis inte ville missa. Jag fick en kallelse att det skulle ske kl 13 och kom kl 12:15 – och då var allt klart!
– Vi trodde inte du skulle komma…

Tant Marthe (1909-2003)

Ful-RUT

Etiketter

, , ,

I den svenska debatten framhålls ofta hur fult det är att använda sig av RUT-tjänster. Även om man numera ska känna flygskam över semesterresor så accepteras dessa mera än om man är hemma och köper sig hemhjälp med RUT-avdrag. Massor med personal medverkar till att göra semesterresor angenäma, inte minst personal på utländska hotell som ofta får slita hund, medan man ifrågasätter motsvarande service i Sverige under reglerade former.


För fem år sedan var två släktingar i slutet av sina liv. Hustrun avled i december och mannen tre månader senare. När deras hjälpbehov tilltog blev den kommunala hemtjänsten inkopplad, där man var stressad och följde strikta rutiner. Klockan 17 kom man och gjorde dem i ordning för natten och då hade de inte ätit sedan lunch. De bad att få välling eller åtminstone te först men det fanns inte antecknat i hemtjänstens manual och då blev det för krångligt.

Räddningen blev den privata hemtjänsten som gjorde deras sista tid så värdig den kunde bli. Personalen där föreföll vara handplockad i alla avseenden, de var idel hänsyn och omtanke och åldringarna kallade dem änglar. Ofta kom en och samma person, som körde en tvätt i maskin samtidigt som hon lagade den mat som de själva önskade och pratade och umgicks. På kvällen kom hon tillbaka och ordnade välling och smörgås och gjorde dem i ordning så de kunde se på TV en stund innan de gick till sängs.


Innan mina föräldrar gick bort för tolv år sedan, var min mycket sociala mor under flera år bunden till hemmet. För att hon skulle få lite kontakt utanför familjen – och samtidigt inte belasta det sociala alltför mycket – abonnerade jag på 1 timmes kommunal personvård åt henne fredag förmiddag. Jag tänkte att det skulle vara lätt att schemalägga att återkommande låta en lämplig dam dyka upp. När jag själv stod för allt annat dygnet runt för båda mina föräldrar, var det väl kanske också den välvilja jag förväntade mig från kommunalt håll.   

Den eftertraktade damen dök upp två gånger under det år jag höll ut. Hon rullade upp hår och friserade, filade naglar och fixade omläggning av bensår. Månade och umgicks! Mamma hörde illa och hon böjde sig framåt och artikulerade och de pratade TV-såpor och skrattade. Hon samlade ihop smutstvätt, hängde upp blöta handdukar och torkade badrumsgolv. Mamma var imponerad:
– Det var en riktig kvinna det!
Hon visste vad hon skulle göra och brydde sig också tillräckligt mycket för att göra det, vilket är långt ifrån någon självklarhet.

Två gånger kom hon, annars var det ideligen nya konstellationer.

Man undrade varje gång hur bensåret skulle duschas, smörjas och bandageras – man förevisades varje gång – och man vidarebefordrade ingen information till nästa arbetslag…

Man kom i par och pratade sinsemellan och umgicks med varandra. Fredagar före storhelger – när Mamma velat ha lite extra omvårdnad för att få känna sig fin för barnbarnen – uteblev man helt och hållet! Många gånger kammade man inte ens ut håret sedan hon duschat, hon kunde lämnas halvklädd i en fåtölj och med blöta badlakan kastade på badrumsgolvet, vilket var fullständigt livsfarligt för två ostadiga åldringar. Året om gick man i trappan och i lägenheten med ytterskor så fredagseftermiddagar hade jag vikta åt att städa efter hemtjänsten…

Det var inte för min skull jag beställt hemtjänst för jag fanns ändå på plats dygnet runt. Eftersom jag var arbetssökande sedan en massa år ansökte jag om att själv bli avlönad personal åt mina föräldrar, men hemtjänstchefen avslog omedelbart min begäran med att hon var enväldig. Det är omöjligt att se det som annat än ondskefullt översitteri. Jag fortsatte som oavlönad hjälp och lämnade visserligen in en skrivelse till blivande prinspappan, som var socialchef, men någon respons fick jag aldrig.

Vinterkriget

Etiketter

, , , , , ,

I dag – den 30 november – är det 80 år sedan Vinterkrigets utbrott. Mamma tillhörde den Yttre bevakningslinjen och var förlagd till ett av de sydligaste bevakningstornen vid Finska viken, drygt fyra mil väster om Helsingfors och ett par km kilometer från Porkalafjärden. I kikare kunde hon se fyrskeppet Ärans grund utanför Helsingfors, fotpatrullerna på det finländska fortet Mac Elliot, sex kilometer ut i Finska viken, och estniska kusten med Nargö.
Så här beskriver hon morgonen i Nog minns jag!


”Torsdagsmorgonen den 30 november 1939 var en grå och mulen novembermorgon och marken var påfrusen och rimfrostig, som ett puder. Jag och min småkusin Elsa, som var gift med farbror Hugo och mamma till mina kusiner Torsten och Ole, hade vakten.

Det hade ännu inte blivit riktigt dagsljus när det strax efter nio dök upp något som såg ut som en mörk molntapp, som rörde sig mot Helsingfors. Vi visste att plan svepte in sig i rökridåer, så jag bad Elsa skriva rapport. Elsa var skeptisk men ringde upp IVAK:en och hann bara rapportera en misstänkt rökridå, då jag i major Linds kikare såg tre decimeterstora ryssplan bryta sig ur dimridån. Jag började räkna:
– Det är tre… nej, sex… sju… tio… TRETTON ryska maskiner! och Elsa kodade.
Vid IVAK:en började man fråga upp och ifrågasätta henne, så jag tog telefonen och deklarerade i klartext:
– DET ÄR TRETTON RYSKA MASKINER PÅ VÄG MOT HELSINGFORS, HÖR NI DET!

Det blev tyst i andra änden och några minuter senare föll bomberna över Malm flygfält, nordost om huvudstaden. Strax därefter bombades Sandvikens skeppsvarv i sydvästra Helsingfors och bangården till järnvägsstationen i Fredriksberg, eller Böle som vi också sa, norr om stadskärnan. Allt fokus var på östfronten och ingen var beredd på att också Helsingfors skulle anfallas, så inte förrän bombningen redan var över ljöd Hesa Fredrik, nödunderrättelsen.

Kriget hade i själva verket utbrutit redan ett par timmar tidigare med en kraftig markoffensiv på Karelska näset och flera andra ställen längs östfronten, men om det var man tydligen ovetande vid IVAK:en och det var också vi.

När jag kom hem lyssnade jag på radions nyhetssändning, där det rapporterades att Röda armén utan krigsförklaring gått till attack och att vi nu var i krig med Sovjetunionen.

Därefter sjöng operasångaren Teddy Björkman, som hade sommarvilla i Svenvik i Degerby, ”Atenarnes sång”, med text av Viktor Rydberg och musik av Jean Sibelius:
’Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.’
Då kom reaktionen.

Gustaf Mannerheim, fältmarskalk i Finlands armé, hade dittills förgäves varnat regeringen och begärt avsked när han inte fick gehör för sina varningar. Nu blev han omgående ombedd av president Kallio att bli överbefälhavare för Finlands krigsmakt och återtog sin avskedsansökan.”

Det åtta meter höga bevakningstornet på Boställsberget i byn Berg, Degerby

Släktträff

Etiketter

, ,

Det här fotot är taget i vår utäga, fäbod, i Holmröddret och året är 1919. Farfar, L. O. Högman, fyllde 50 år i september och i samband med det företogs en utflykt med en stor del av närmaste släkten. Pappa Nils är fem år och kikar fram till vänster över en axel.

Stugan var sommarbostad åt skräddare Gustaf Östlunds familj från Sandviken
Hustrun Elvira står till höger och blir våldgästad

Vägen till Holmröddret är än idag undermålig så någon bekväm utflykt kan det inte ha varit med bultvagn, men man var inte van med något annat. Knappast hade man med sig lagad mat till alla dessa människor, utan kanske smörgåsar och kaffebröd och att man lånade stugan till att koka kaffe – och allt måste givetvis intas utomhus.

Släktens åldermän och –kvinnor är på parkett: Farfars far Olof Högman (f -42), Farfars faster Brita Olsdotter (f -54) och hennes man Olof Persson (f -51), Farfars moster Maria (f -45) och hennes man August Forssmark (f -42) och Farfars moster Annas andra man Lars Erik Persson (f -47).

Kamera fanns inte i alla hushåll, men den i släkten som tidigt stod för fotograferandet var Efraim Sandin. Han var skogvaktare vid Högbo Bruk och gift med Farmors syster Signe.
Deras son, Eric, kom att som 14-åring grunda Högbo GIF – och till lilla Högbo Bruk tog han på 60-talet världsstjärnor som The Who, The Spencer Davis Group, The Jimi Hendrix Experience…

Distansband

Etiketter

, , ,

Hand i hand vid hallonhäcken ledsagar du varsamt
och vi plockar dagens skörd i en vit-blå porslinsskål
och om igen får du berätta om när jag var pikkuliten
och snubblade i dina trasmattor på Malmen

Vi knatar uppför åsen till bönhuset till en grön bänk
och jag dinglar med bara ben till en mässingsorkester
och våra vita hår fladdrar i den ljumma sommarbrisen
medan vi skrattar hejdlöst åt bastubans BOM-PAAA

Farfar och du citerar turvis verser ur Fänrik Stål
och övertrumfar varandra med Den döende krigaren
och båda skrattar och gråter av inlevelse och rörelse
och fastän liten förstår jag att ni är Godheten

När du åker lämnar du efter dig en ledsen unge
med stoppor på knäna och två högar ullstrumpor
sommarens gråa hantverk till Pappa och Farbror
med skaften märkta i rött pärlgarn med N och S

Och i väntan på ännu en sommar kommer breven
efterlängtade och som alltid börjar: Kära Egna

* * *

En höst långt senare är det sköra bandet sargat
och när jag kommer till din sjukbädd
är allting med mig fel och jag är inte alls nätt
Vi då? vill jag säga, Mommo, du och jag då?
men gungar dovt hemåt i novembernatten
besegrad av att vår sista gång inte fått vara nätt

Foto: Akvarell: Håkan Sjöström

Missmodig

Etiketter

, , , ,

(fortsättning från Misstänkt)

Det är någon gång i mitten på maj det börjar, mina försök att flytta från Swedbank till Nordea. Vid Nordea känner jag mig accepterad, medan jag vid Swedbank bemöts som en total främling.

Nordea hävdar dessvärre att jag inte kan flytta mitt företagskonto till dem eftersom jag inte har något företag. Jag måste vänta i tre veckor på att träffa en handläggare och förklaras än en gång företagslös. Sedan följer några veckor med att ringa och kopplas hit och dit, höra folk överlägga med varandra i andra änden, ideligen uppmanas att försöka logga in, för om jag har ett företag ska sidan i fråga aktiveras…


Som av en tillfällighet slår Swedbank till.

Banken sex kilometer hemifrån, som sedan ett trettiotal år kunnat följa mina transaktioner – som mjölkbonde, köttbonde och ekologisk spannmålsbonde – kapar mina konton mitt i semestertid för att de ”saknar information gällande företaget”.

Den vecka jag har reserverad för barn och barnbarn försvinner – och sommaren försvinner. Räkningar lyckas jag styra över och betala från en annan bank. Momsdeklarationen, som var klar i god tid före 30 juni, orkar jag göra om tredje veckan i augusti.

Jag meddelar banken alla avgörande skeenden gällande produktionen – nej, det är inte intressant – erbjuder dem att revisorn kan ta kontakt om något är oklart – nej, det vill man inte – erbjuder mig att lämna in senaste årens bokföring – nej, den vill man inte ha – och loggar åter in men ”saknar tillåtna konton för betalning”.

Via Skatteverket har banken redan alla uppgifter den kan behöva, men när fyra (4) månader gått och kontona fortfarande är kapade, skickar även jag in ett registerutdrag, där verksamheten – blandat jordbruk – framgår, att jag har F-skatt och sedan vilket år, att jag är registrerad för moms, vilken redovisningsperiod jag har och att företaget alltjämt är aktivt.

Det räcker inte! En banktjänsteman grillar mig och ska veta vilka grödor som odlas, hur stor arealen är, hur grödorna tas omhand, till vilka grödorna säljs och hur och av vem de transporteras, om jag har konto i någon annan bank – och vad min man har för konto…

Jag hade kunnat förstå förhöret om jag haft ett lån hos banken och misskött återbetalningen – eller kanske om jag ansökt om ett lån – men inte för att banken förmedlar lantbrukets löpande in- och utbetalningar, där de redan har full insyn.

Bankkunder omfattas av banksekretess, men jag får veta vad jag inte ber om och andra får säkert veta om mig. Det finns ingen rimlighet i att man ska tvingas vända ut och in på sig för att komma åt sina egna pengar.

Kontakten med Nordea återupptas efter sex månader och jag får genast en fråga om företagskonto. Jag förklarar att jag vid det här laget gett upp den tanken och nöjer mig med ett vanligt konto.
– Om du har företag måste du ha företagskonto, säger kvinnan i andra änden. Sedan Nordea själv hävdat att lantbruket inte är ett företag.

Jag kontaktar Bolagsverket och får veta att min verksamhet aldrig varit registrerad hos dem. Enskild lantbruksverksamhet eller annan enskild näringsverksamhet har inget krav på registrering hos Bolagsverket. Skatteverkets registerutdrag ska räcka – utan vidare rannsakan.

På Nordeas sida online finns inte alternativet att ansöka om företagskonto för företag som inte är registrerade hos Bolagsverket. Ingen av de fem-sex tjänstemän vid Nordea som jag var i kontakt med i våras, visste tydligen att enskilda företagare inte behöver dylik registrering. Om någon av dem vetat vad som gällde, hade jag kunnat lämna Swedbank i maj och – som av en tillfällighet – besparats att bli kapad i juni.

Hittills har jag fått viga ett halvår åt bankbyte och det är ännu inte klart.