Sista ryssjan

Etiketter

 

kvinnoportratt

”Tidiga vårar, när åarna just sköljt, sköts den nytjärade ekan ut i bredån, och under tystnad styrdes årtagen genom issörjan mot smalåns utlopp. Det var en högtidlig ceremoni, som far min var med om redan som liten pojk med sin far och sin farfar. Ryssjan placerades ut, för att nästa morgon i gryningen under stor spänning vittjas med stela fingrar och sprattlande fiskar förlöstes från nätet till ekans botten. Braxnarna kastades genast upp till katterna på land, som andäktigt följt hela förloppet.

Om fiskandet var en del av glädjen, så var det inget emot att få överraska byns fiskälskare med nyfångade gäddor och abborrar. Det kunde också bli en och annan ål, som röktes i ABU-röken med alspån nere i åbrinken. Far hade ont om tid och pengar, men han hade en obändig ork, och gladdes åt att kunna glädja dem som själva av olika skäl inte kunde fiska. Fisk fanns det dessutom gott om och alla fick så mycket de bara ville. Själv tyckte han att gädda med äggsås var en delikatess och det åt han i veckor varje vår.

Förberedelserna var en del av det hela, precis som förberedelserna inför älgjakten på hösten. De gamla ryssjorna lagades omsorgsfullt om och om igen på vinterkvällarna, då ryssjor låg utspridda på köksgolvet och vid köksbordet satt far min i lampans sken, med glasögonen på näsan och maska lades till maska, medan hela köket luktade fiskvatten.

islossning

Så kom tjuvtiderna. Den ena ryssjan efter den andra försvann, en eller två om året, sammanlagt sex stycken. Far var ledsen och besviken och samtidigt förvånad, undrade vad det var frågan om och vad någon skulle med dessa för länge sedan uttjänta ryssjor. Det var verkligen inget som någon modern fiskare skulle drömma om att använda.

En enda ryssja återstod och den var i så dåligt skick att den inte kunde kallas ryssja. Far ruskade på huvudet och tog sig an den nästan omöjliga uppgiften och arbetade med ryssjan en hel vinter, och när våren kom var den så pass att den kanske skulle kunna fungera någorlunda. ”Den här lär jag då i alla fall få ha ifred!” slog han krasst fast.

Redan första morgonen när han förväntansfull rodde ut för att vittja var ryssjan borta.

Far hade gärna fortsatt med vårfisket en trettio år till och själv hann jag aldrig riktigt börja, men därmed var epoken över och vi förstod aldrig varför.”

ryssjor

Annonser

Altaret

Etiketter

portratt

”Jag skulle dit och fixa ett tak och när jag kom in i köket satt hon där och verkade alldeles borta. Ovanför kökssoffan såg det nästan ut som ett altare med en mässingsljusstake och en mässingsmortel, otroligt nötta, men polerade så de blänkte. Det skulle inte förvåna mig om hon polerade dem varje dag! Där stod också ett porträtt av en kvinna och en man, och framför dem ett LED-ljus med fladdrande låga.

Hon bjöd på kaffe medan vi pratade om vad som skulle göras, och sa att hennes föräldrar nyss dött med sju veckors mellanrum. Båda hade varit över nittio år, sa hon, så hon förstod att de måste dö, men faderns ljusstake och moderns mortel kallade hon förlängningar av dem, som alltid skulle finnas kvar. Ja, så pratade hon faktiskt! Morteln hade modern använt varje dag och ibland flera gånger om dagen, så jag antar att hon varit bagare eller något ditåt.

Ljusstaken och morteln hade visserligen sett bättre dagar, men såg ändå snygga ut när de stod där uppolerade, så när jobbet var klart lämnade jag en kladd lim kvar som jag sa åt henne att torka bort, så jag skulle hinna iväg, och stoppade ned ljusstaken och morteln i verktygsväskan. Jag tänkte att hon var ju så väck redan att hon inte skulle orka göra något åt det när hon upptäckte att de var borta. Dessutom skulle hon väl ha ställt undan prylarna om hon varit rädd om dem!

massingsljusstake-fin

Sedan hörde jag att hon blivit sjuk, det var visst något med immunförsvaret, och att det skulle ha varit stölden som däckat henne. Jag ser henne ibland och satan vad hon har rasat ihop, men att det skulle bero på prylarna tror jag då inte! En värderare fick titta på dem och sa att ljusstaken var värd högst 2.000 och morteln högst 500. Ingen ska inbilla mig att någon blir sjuk av det!

Men människan lever om och annonserar och erbjuder hittelön, och ber att få köpa prylarna tillbaka för 25.000, tio gånger värdet, och så där håller hon på, år efter år, och ger sig inte! Hon vet ju att det var jag, så jag är rädd att hon skickar någon på mig och undrar om jag inte borde ha beskydd. Hon verkar ju helt besatt och kapabel till vad som helst! Själv vill jag bara ha lugn och ro, men det tycks vara omöjligt.”

top-4-content-networks

Bägarmaneter

Etiketter

Om bägarmaneter säger Wikipedia, att ”de kännetecknas av att de sitter fast på sin plats hela sitt liv.” Jag skrattade när jag läste det, och tänkte att det är väl den allmänna bilden av en bonde, i synnerhet en mjölkbonde, som har både sin bostad och sitt väldigt platsbundna arbete på samma ställe. Kanske måste man vara lite eljest, som man säger i Norrland, för att i charter- och discoeran välja att viga sitt liv åt något så speciellt. Självklart skapar också den sortens stationära men fria liv i sin tur andra värderingar och prioriteringar, än om man exempelvis är stadsbo och jobbar på kontor.

blogg2

Fortfarande på femtiotalet bestod de allra flesta människors liv på landsbygden av enkelhet och strävsamhet, och något annat förväntade man sig inte heller. Åtminstone här i byn levde också majoriteten efter Sjunde budet: Du ska icke stjäla. Kanske var det gamle Luther som satt kvar och knackade på axeln sedan konfirmationen, även hos dem som annars inte var särskilt gudfruktiga.

När vi åkte och handlade på vintern lämnade vi nyckeln kvar i ytterdörren, så den som eventuellt kom och hälsade på inte skulle behöva stå ute och frysa. Ibland när vi återvände satt Göth-mor på soffan och ville sälja lotter till syföreningen, eller Slaktar-Torvald och väntade på kaffe med dopp. De hade väl vad vi idag skulle kalla ganska låg socioekonomisk status, men hade inga som helst problem med att skilja på mitt och ditt.

Socioekonomisk status – utbildningsgrad, yrkesstatus och inkomstnivå – har visat sig ha ett visst statistiskt samband med kriminalitet. Om det sambandet vore hela sanningen, borde situationen ha varit katastrofal på femtiotalet och tidigare, när de flesta bara hade sexårig folkskola och inte mycket mera än mat för dagen.

Andra forskare pekar på genetikens roll i sammanhanget och det sociokulturella arvet. Faktum är att brottslighet florerar i större omfattning i vissa familjer och i vissa kulturer. Frågan är väl bara varför; om dessa inte kan eller om de inte vill leva hederligt.

blogg2a

I mitten på sjuttiotalet började kriminaliteten sakta men säkert breda ut sig över landet. Jag hann förlora elva cyklar på åtta år innan jag gav upp cyklandet, men tänkte ändå att det var tillfälligt eller lokalt just här som man inte kunde hålla fingrarna i styr. Att det var början till ett nytt och totalt respektlöst samhälle insåg i varje fall inte jag.

”Låt inte tjuvarna vinna”, säger somliga, men efter elva cyklar ansåg jag mig besegrad. Jag hade skaffat väldigt billiga damcyklar från polisauktioner, just för att få ha dem i fred, men för tjuvarna var de tillräckligt attraktiva. ”Tillfället gör tjuven”, säger man också, men om cykeln står låst på den egna gårdsplanen och tjuven smyger sig in och sågar upp låset, har man inte heller bjudit på något tillfälle.

Nu var ju inte cyklarna något som jag hade någon känslomässig förankring till, men det var praktiskt att ha en cykel och roligt att kunna ta sig en tur. Även om man självmant väljer att leva snudd på som en bägarmanet, blir det ett onödigt torftigt liv att behöva leva på brottslingars villkor. Dessutom blir det ett otryggt liv, med lås, larm och bevakning, och på bekostnad av de som tar sig rätten att stjäla andras livskvalitet.

blogg2b

Fem blå stolar

Etiketter

Den låg på perfekt avstånd, fäbodstugan, bara tre kilometer hemifrån, och var ett välbehövligt andningshål för oss som bodde invid en hårt trafikerad landsväg och med kor som skulle mjölkas morgon och kväll, vardag som helgdag, vilket aldrig gav oss tid till någon längre ledighet. Det var vår stuga sedan fyra generationer, mycket primitiv, men för mig var den närmast en helgedom. På några minuter kunde vi ta oss dit med kaffetermosen i stället för att fika hemma i vägbullret.

Så kom en sommar för tjugo år sedan då vi svettades och slet med höbärgningen hemmavid. Lajvare ringde gång på gång och tjatade om att få använda stugan för sina rollspel och jag sa givetvis nej. I efterhand förstod jag att de redan var inne i stugan och att telefonsamtalen var kontroller att vi var hemma så de inte skulle ertappas.

En dag dök en man upp på gården, sa att dörren till stugan stod öppen och att han ville köpa vår gamla utdragssäng. Jag sa att den inte var till salu och han kontrade: ”Den står ju bara där!” Att vi hade rätt att behålla vår utdragssäng fanns inte i hans sinnevärld.

Jag åkte dit upp med min gamle far, som tittade in i stugan: ”Stolarna är borta!” De fem blå hemsnickrade stolarna som funnits med i generationer och var stugans signum var stulna.

blogg1

Vid laduväggen på gårdsplanen hade vi ställt en gammal bultvagn, som man ”slaktat” för att komma över kärrhjulen. Det gick inte att komma ifrån tanken att någon eller några hyste agg mot oss. Kärrhjul kunde man få för ett par hundralappar på loppis så det fanns inget skäl att montera ned en museivagn. Svamp- och bärplockare hade ideligen kommenterat hur trevligt det var med vagnen uppställd i sin rätta miljö.

Till en antik kappsymaskin, som tjuvarna säkert inte ens visste vad det var, hade de lämnat det rikt ornamenterade skyddslocket kvar, vilket minskade maskinens värde avsevärt. Den var donerad till ett textilmuseum, men hade inte hunnit levereras.

Sedan jag gjort polisanmälan kom en polis hem till gården och var misstänksam mot mig, men hade inget intresse av att åka till fäboden och se förödelsen. En bekant visste vilka lajvarna var men vägrade berätta, och utan egna bevis på att lajvarna som bott i stugan också var inblandade i stölden och vandaliseringen fanns det inget vi kunde göra åt saken.

Jag fick totalt fyrahundra kronor från försäkringsbolaget för att ha förlorat mitt andrum och påbörjade mitt evighetsletande efter stolarna på alla tänkbara auktionssajter på nätet och utfärdade efterlysningar med belöning. På dokusåpan Farmen såg jag ett år ett par blå stolar som kunde vara mina, men fick aldrig något svar från TV4 varifrån man fått dem.

blogg1a

Det tog flera år innan jag orkade åka till fäboden igen och ytterligare några år innan jag orkade titta in i stugan, men när de blå stolarna saknades kunde jag inte längre vara där. Några enstaka gånger åkte vi upp och satte oss på bron med en termos, men världen hade krympt och den lilla lediga tid vi hade fick tillbringas hemma.

För sju år sedan blåste en stor kastanj sönder hemma på gården och jag såg det som en möjlighet att göra en rustik trädgårdsmöbel att ha vid stugan, så att vi åtminstone skulle kunna åka dit och sitta utanför. Efter omsorgsfullt mätande hade vi bastanta stubbar till bänkar och bord som fraktades dit, varefter vi åkte för att hämta gammalt plank från en riven bro till bords- och bänkytor. När vi kom tillbaka med planken var stubbarna stulna.

blogg1b