Parafras

Etiketter

14.

Vara God Kvinnas Slav

Ond Kvinna
vill inte göra Jobbet
för God Kvinna

God Kvinna
skaffar God Man
och talar genom Advokat

---

---

Franz

Du är lampan; jag är malen
Ljuset ifrån dig gör mig galen!
Dränk mig, i ditt ymniga svall
tills vingarna mättade domna

Porkala

Etiketter

14., evakuering, Fortsättningskriget, Porkala/Porkkala/Πορκαλα, Porkalaområdet, Porkalaparentesen, sovjetisk marin- och militärbas

Det är 75 år sedan beskedet kom att Porkalaområdet tio dagar senare skulle vara evakuerat för att bli sovjetisk marin- och militärbas. Min mor var en av dem som blev utan hem och hembygd.
Det här är hennes berättelse från Nog minns jag!

”Evakuering och exil

Jag tjänstgjorde på sambandscentralen i Hangö när jag den 19 september i omkopplaren råkade höra ett samtal mellan två officerare: Degerby skulle om tio dagar bli sovjetisk marinbas i femtio år. Jag ringde genast till Lorvis och Greta bekräftade:
– Ja, det är bara att packa!
Fredagen den 29 september, i praktiken åtta dagar senare, skulle bland annat drygt tjugoen av Degerbys tjugofyra byar överlämnas till Sovjet.

Vi visste att Porkalaudd i Kyrkslätt var intressant för Sovjetunionen, men sedan hade det börjat talas om Porkalaområdet, vilket var ett begrepp som aldrig använts tidigare. Att det enligt vapenstilleståndsfördraget skulle innefatta nästan hela Degerby, större delen av Kyrkslätt och en stor del av Sjundeå och lite av Ingå och Esbo socknar – inklusive havsområdet sammanlagt ettusen kvadratkilometer – kom som en chock. Vivi kommenterade efteråt:
– Inte visste vi att Porkala var Degerby!

Jag tog ett tåg från Hangö till Solberg klockan tre på natten och det var många bekanta på tåget. Alla visste vad som hänt och ingen hade räknat med en evakuering. Erik Berglund från Gränis i Sjundeå, en klasskamrat från Västankvarn, kom fram till mig och beklagade. De hade halva hemmanet inklusive boningshuset utanför det som skulle bli sovjetiskt arrendeområde.

Säden var inte tröskad och potatisen var kvar i jorden. Vid Lorvis rian stod Jönisen, Damén från Jönis i Ingå, och tröskade. Frivilliga herrar från Stockmans varuhus i Helsingfors var ovana och arbetade med näsdukar runt såriga händer. Åke Ahlbom, en frälsningssoldat som om somrarna bodde i Grönkulla, åkte med säden till stationen vartefter den var tröskad och skötte fraktsedlar. En hel kår av Frälsningsarmén från Helsingfors tog upp potatis och rotsaker. En stor lada lin blev dock kvar på Grönkulla.

Jag cyklade till kyrkbyn då någon ropade:
– Meri!
Där i ett fältkök stod min rumskamrat från Hangöperioden, Marja Hannula, och bespisade alla frivilliga och alla som inkallats som hjälp för evakueringen. Marja skrev sedan i min gästbok:
Jag är glad att jag fick se ditt kära Lorvis och vara dess sista gäst.

Evakueringschef var Arne Illman, vår polis, och odlingschef Ola Brenner, lärare på Västankvarn, som båda höll till på Furuborg.

Alla ställde upp och hjälpte till med evakueringen, hög som låg. Ärkebiskopen von Bonsdorffs dotter tog upp kålrötter hos Uno Karell vid Pellas Bocks, mitt i kyrkbyn. I lastbil med Fiskars på dörren kom friherrinnan von Julin i overall och körde kålrötter från faster Betty vid Höckers till stationen.

Lastbilar från Tammerfors sattes in och Vera och Arne fraktade med lastbil hö från Nygård till Vassböle. Bilen hade gengasaggregat, gnistor slog till vid Mickels bastun och höet fattade eld. I bastun fanns dock brandsprutor, så elden hann aldrig sprida sig till omgivningen.

För att inte transporterna skulle försenas längs de smala vägarna var det förbjudet att flytta djur på dagtid, men på nätterna föstes kor gående långa sträckor med hornen målade i olika färger.

För vår granne Nestor Flytström vid Spovas välte tröskverket i frakten och han skadades illa. Trots flera veckor på sjukhus löpte evakueringen med hjälp av bekanta.

Det gavs order att allt skulle vara städat och snyggt och att man välkomnande skulle lämna nyckeln i ytterdörren. Vår granne Thure Lindroth på Storgård spikade det sista han gjorde upp ett par gamla byxor upp och ned på ytterdörren som ett V – för Venäläiset (Ryssar) eller kanske Venäjä (Ryssland).

Porkalaområdet – sovjetisk marin- och militärbas 1944-1955

Sent en kväll på Dunders, den 19 september 1955, exakt elva år efter beskedet om evakuering, meddelades plötsligt på radion att Porkalaområdet skulle återlämnas, trettionio år tidigare än vad som fastställts. Sändningen avslutades med Vårt land och jag stod i givakt mitt på köksgolvet och tårarna rann.

Dessa elva år kallas Porkalaparentesen – en parentes i Porkalas historia – och många släktingar och vänner skulle komma att återvända.”