Etiketter
Traditionellt har målet varit att barn ska kunna läsa när de gått ut småskolan, som lågstadiet tidigare hette, vilket skett genom högläsning.
När mina föräldrar gick i skolan var småskolan två år och folkskolan fyra. Min far var sjuk hela första läsåret och en stor del av andra, så det var mamma Gina som fick lära honom läsa. Efter andra klass fick han avlägga prov i att ”läsa och förstå”, som det hette, vilket innebar att man fritt skulle kunna återberätta en text man fått i uppgift att läsa högt. Tydligen uppfyllde Farmor sitt åtagande väl, för trots hårt fysiskt arbete var läsning och korsordslösning stående inslag genom Pappas hela liv.
Pappa berättade om barnen på Barnhemmet och hur Fröken Häger, föreståndarinnan där, tog sin roll på stort allvar och bevakade läxläsningen och förhörde läxor så alla barn fick nödvändiga färdigheter. Ett par av barnen hade det svårare än andra att lära sig läsa, men hon var outtröttlig och ”läste och tragglade” med dem tills de lärde sig.
På bilden saknas hunden Boy, som enligt Pappa ibland följde med barnen till skolan…
När jag gick i skolan var småskolan och folkskolan tre år vardera. I småskolan hade vi högläsning och fick då läsa ett stycke var i den ordning vi satt i klassrummet. Då vi kommit upp i folkskolan tog magister Frid med oss ut i tamburen en och en, där vi fick läsa högt inför honom. Det var naturligtvis för att ingen skulle behöva generas inför klassen, men som jag minns det läste alla redan i småskolan så jag tror inte att det var någon som inte kunde läsa i folkskolan.
Jag gjorde min lärarpraktik i en skola där det fanns låg-, mellan- och högstadium. Lärarna hade alltså en unik möjlighet att följa eleverna i nio år. Rimligtvis gjordes det en avstämning av elevernas kunskaper efter varje läsår och i synnerhet efter lågstadiet, att de verkligen kunde läsa innantill.
Ändå hade en elev slunkit genom nätet och inte förrän i åttonde klass uppdagades det att han inte alls kunde läsa – och naturligtvis inte mycket annat då heller. Mamman visste om det mycket väl, men skrattade bara åt det. Eleven fick gå på extra lästräning och lärde sig läsa behjälpligt innan han gick ut åttan, men knappast tog han någonsin igen allt han missat.
Jag förstår inte hur så många lärare under så många år kan missa att en elev inte kan läsa. Det känns oändligt olustigt att någon ska få sitt liv bortslarvat så i onödan.
Läxhjälpen bedriver ett resultatfokuserat läxhjälpsprogram för högstadieelever som riskerar att inte klara skolan. Stöd dem via PG 90 05 55-4, BG 379-2546, Swish 123 900 55 54
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.