Etiketter
Hemma igen gick hon omkring och försökte njuta av den nykrattade trädgården. Hönsen som börjat värpa så fint hade helt plötsligt lagt av. Någon räv var det inte, det såg hon, och det var ingen skada på vare sig höns eller hönsnät, utan mera som om redena var – vittjade. I växthuset fanns inget annat än lite persilja, men där låg några gamla hammockdynor och ett hästtäcke på marken, som hon brukade ha inne i boden på vinterförvaring. Antagligen var det väl några av byns ungar som släpat dit dem, och det fanns ju några att välja på. Dörren till boden hade också stått på glänt en morgon. Den var visserligen aldrig låst eftersom där inte förvarades något av ekonomiskt värde, men hon brukade i alla fall skjuta till dörren och sätta på haspen. Hon hade sett att det rörde sig utanför fönstret några kvällar, men brydde sig inte om att gå och titta efter eftersom hon i alla fall inte skulle hinna få tag i dem.
I höstas hade hon sågat ur äppelträden rejält och vintern hade gjort sitt, så nere på åkern hade det blivit en hyfsad brasa, som nu brunnit i snart två dygn. Sällan hade det väl varit så kallt en valborg! Kasen fick helt enkelt avnjutas från köksfönstret och när det var dags att putta ihop högen var det i full vinterutrustning. Sent på valborgskvällen såg brasan ut att falna och hon gick ut för att se över elden, då hon bredvid kasen såg ett tygbylte och när hon gick närmare såg hon att det var hennes hästtäcke.
”Jädra ungar!” sa hon högt, då en flicka med stora ögon flög upp under täcket.
”Jag har inga referenser”, sa flickan och spände ögonen i henne, ”men han sa att jag skulle vara här”. Referenser…? Hur pratade hon egentligen? Det var samma flicka som försvunnit bakom källarhuset.
”Han sa jag skulle vara här”, upprepade flickan med en röst så bestämd som hennes ord vore lag medan hon skakade av köld och hackade tänder.
”Du måste komma in!” sa Siv till henne. ”Du kan inte vara ute i den här kylan!”
Flickan tittade och Siv var inte säker på att hon förstod, så hon vände sig om och vinkade åt henne med hela armen medan hon gick mot huset:
”Kom!”
Flickan var alldeles på tok för tunt klädd, med ljusröda bomullschinos, vita sneakers och ljusgrön ofodrad hoodjacka. Vad hon måste ha frusit! Med sig hade hon en nött ryggsäck, där det stack upp en massa pappersrullar av olika längd, och en militärgrön sjömanssäck. Kunde hon vara fjorton…? En mörkblå tatuering stack upp i nacken, hon var piercad i näsan och ena ögonbrynet och de ljusblå ögonen var inramade av svart kajal och gulvitt hår växte ut i hårbottnen på det annars svarta och stripiga håret.
Hon svepte in flickan i angorafilten, gjorde i ordning hirsgröt och ställde fram en burk äppelmos och en tillbringare mjölk och flickan slog sig ned och åt under andakt.
”Vad heter du?” frågade hon försiktigt.
”Andro”, mumlade flickan.
”Sa du Andro?” undrade hon.
”Ja, Andromeda.”
”Andromeda!” upprepade Siv, och kunde inte dölja sin förvåning.
”Han sa att mamma läste The Quest for Cosmic Justice när jag föddes”, svarade nykomlingen och tog en tredje portion. Siv drog efter andan och vacklade till. Kosmisk rättvisa… Kunde det vara möjligt?
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.