Det var några år innan jag kom till världen som Råneåvasen kom in i huset. Mina föräldrar var nygifta och på gården bodde också mina farföräldrar, min farbror och min gammelfaster.
Två unga systrar från Råneå, Ruth och Eva, var på tältsemester med cykel och strax före midsommar – en svinkall sådan! – nådde de Högbo. Här på gården dök flickorna upp blåfrusna och undrade om de fick bädda ner sig i höet på skullen, där de försågs med hemsydda hästtäcken och en gammal björnfäll. 🐻Där mådde de säkert kungligt!
De bjöds naturligtvis på mat och fick möjlighet att tvätta sig i brystun och var oändligt tacksamma. Vad jag förstått var deras vistelse ett trevligt avbrott också i vardagslunken här på gården, i synnerhet som vädret inte tillät något midsommarfirande utomhus. Mamma, som var en väldigt pratsam natur, berättade sedan om Ruth och Eva som om de varit gamla bekanta… 😂
Gästbok var populärt på den tiden…
En tid därefter skickade systrarna som tack en vas med Råneå kyrka – och den kommer till heders än idag.
Råneåvasen väntar på att liljekonvaljerna ska slå ut…
Anspråkslös är det minsta man kan kalla den här julen.
Att sätta ut julkärve på julaftonsmorgonen har hängt med sedan barnsben, men då det numera tröskas redan ute på åkern vill det till att man på hösten hinner före tröskan och drar ihop några strån… Nu blev det till och med bortglömt att fylla på fågelborden, eftersom det var både varmt och snöfritt…
Jag beställde i alla fall en ny madrass före jul, och en ny telefon i mellandagarna, utan att göra vare sig en Stefan eller en Morgan. Att beställa online gick alldeles utmärkt och jag skulle aldrig ha kommit på iden att trotsa föreskrifterna – även om jag inte själv dikterade dem…
Madrass skulle ha köpts för många år sedan, men det har alltid kommit något emellan som känts viktigare. Nu är emellertid sömnen så dålig att något måste göras, men om det räcker med en ny madrass vet jag inte. Jag har länge imponerats av tuffingen Börje Salmings gulligt övertygande reklam för CURA-täcket, så kanske det får bli ett nytt täcke också vad det lider. Och en ny kudde!
Den här fascinerande statistiken kommer från amerikanska motsvarigheten till Konsumentverket och gjorde mig övertygad att jag i varje fall inte byter madrass i okynne…
1 år: Din madrass har 745 615 dammkvalster, vilka ger upphov till cirka 2 000 bajspartiklar. 3 år: Du har sovit i din säng i 7 801 timmar ovanpå 4,5 kilo döda hudceller. 5 år: Din madrass har mer dammkvalster än det finns invånare i Los Angeles (omkring 3,9 miljoner). 8 år: Du skulle kunna fylla mer än tre barnpooler med 795 liter svett. 10 år: Ett tvåårigt barn väger mindre än de 14 kilo hudflagor som nu finns i din madrass. 14 år: Din madrass har nu fler dammkvalster (över 10 miljoner!) än hela New Yorks befolkning, kan fylla fyra badkar med svett och innehåller 1 379 liter död hud (tyngre än två bildäck).
Nyinköpet Tussöy [Tussoey] bäddmadrass med memoryskum…
Mobilen har laddat ur allt snabbare den senaste månaden och i julhelgen tappade den all kraft på nolltid. Det blev akut med ett nyinköp lagom till mellandagsrean och teknikern av oss två fick i uppdrag att utröna vad som var mest prisvärt och slog fast att det var en Sony Xperia 5 II 5G smartphone med 2.000 kronors rabatt. Jag viker mig för det eftersom jag själv nästan är på nivå med blondinen som på frågan om vad det var för sorts bil svarade: – Den är blå!
Lucia var jag bara hemma, när Mamma och Pappa hade sina julbjudningar, då lampan skulle släckas och jag gled in sjungandes medan Pappa försiktigt ackompanjerade mig på fiol.
Två gånger blev jag dock vald – eller utsedd – till Lucia, men omständigheterna var fel för att jag skulle ställa upp.
I småskolan utsågs jag till Västanby skolas Lucia, antagligen för att jag var längst och hade långt, ljust hår. Lussandet där innebar att lussa för lärarna och de fyra klasserna i skolan. Jag hade aldrig varit med i ett luciatåg, knappt sett ett, eftersom jag inte gått på lekis, så fast jag mycket väl kunde alla sångerna var jag inte bekväm med att fronta. Fröken var väldigt nöjd med det och valde själv en flicka som var mörklockig och brunögd: – Så kan Lucia i Syrakusa ha sett ut…
När jag gick i folkskolan – i 5:an – kom kantor Forsberg hem till oss och anmodade att jag skulle bli Högbo kyrkas Lucia. – Det är på allmän begäran, upprepade han gång på gång… Dittills hade lucian varit 15-17 år och dessförinnan varit tärna flera år. Jag hade inte ens hunnit vara tärna, eftersom jag just kommit upp i den åldern att det var möjligt. Det var alltså upplagt för att jag skulle tacka nej, vilket jag också gjorde. Dessutom fick jag röda hund så jag hade dubbelt förfall.
Någon mera förfrågan att bli Lucia fick jag inte.
John Bauer – Prinsessan Tuvstarr som Lucia, frimärke 1913
Jag såg ett avsnitt av Father Brown i går och tänkte på hur gemytligt det verkar vara att bo i ett samhälle där en kyrkoherde är en central figur i bygden. Det var så jag minns att det var här i byn när jag var barn.
Kanske var det ovanligt mycket kyrkfolk hos oss, eftersom både farfarsfar och farfar varit kyrkvärdar. Präster tittade in lite då och då och i synnerhet vid högtidsdagar och till storhelger. När Farfar fyllde 85 svämmade huset över av präster, både gamla och nya, diakoner och diakonissor, Fröken Sigrid, kyrkvärdar, kyrko- och kommunfullmäktige… Jag var 3 1/2 och utstuderad nog att försöka glänsa, och minns hur jag satt på golvet inne hos Gammelfaster och låtsades läsa en bilderbok högt: Här ser ni min lilla björn. Han väntar på att få leka med mig… Komminister Smedshammar, som då var präst i Högbo, tittade över min axel och frågade Pappa: – Kan hon läsa?! Det kunde jag inte – än – men hade lärt mig mina böcker utantill…
Mina föräldrar hade båda varit med i kyrkokören och Mamma i kyrkliga syföreningen, och när de fyllde 75 uppvaktades de på sina födelsedagar av en trevlig diakonissa. De fyllde sedan 80 och 85 år utan minsta reaktion från församlingen, men när de skulle fylla 90 tänkte jag att nu måste väl ändå en präst maka sig hit för sådana gånger kan väl inte alla präster hålla sig undan – men se det kunde de! En nyordning var att äldre, som inte alls kände varandra, skulle samlas på Luthergården inne i Sandviken en dag om året för kollektivt födelsedagsfirande! De som inte kunde komma just den dagen – eller förflytta sig över huvud taget – räknades helt enkelt inte! Det går inte att se något som helst kristligt i det.
Halva sommaren återstår, säger de som räknar 100 dagar från 1 juni.
Under min uppväxt kom Mamma och Pappa in på Margareta-morgonen – Mamma förväntansfull att få överraska, i det lilla, inte med presenter eller så, utan med att få komma ihåg – och sjöng vackert och spjuveraktigt:
Vakna upp, vakna upp, det är Maggan idag, och solen står högt ovan skyn…
Jag har aldrig hört sången i något annat sammanhang, men antar att den är finlandssvensk och att namnet byts ut efter behov.
På eftermiddagen blev det gräddtårta med jordgubbar ute på stenbordet, ett trädgårdsbord av ett gammalt kvarnhjul på träfot. Min lekkamrat Christina, som hade sin namnsdag fyra dagar senare, kom i bästa sommarklänningen och uppvaktade med en fint inslagen chokladkaka från Pauls, och när det var hennes namnsdag gjorde jag detsamma. Ibland kom det också granntanter och andra lekkamrater.
Föräldrarna kom ihåg Margareta så länge de levde, och det var länge. Själv har jag alltid sett uppmärksamheten kring födelsedagar som onödig –annat än i släktforskningssyfte. Om det är så att man lever måste man ju någon gång vara född. Namnet däremot, är ju något som någon eller några aktivt valt, något som man oftast omsorgsfullt tilldelats.
Fruntimmersveckan
Numera bryr sig ingen längre om vad någon heter. Det enkla livet med de små glädjeämnena har runnit bort, Slipping away, som Keith Richards sjunger, men det är väl så att en inställd händelse är en händelse det också, för att travestera Ulf Lundell om Hultsfredsfestivalen -91. Åtminstone är det klargörande.
Jag fick mitt namn efter farfars mor, Margreta Larsdotter, gift Högman, född och död vid Dunders. Hon kallades allmänt Mærta, med väldigt öppet æ + tungspets-r. Det var en dam som var noga – och gift med en slitvarg. Vilket par de måste ha varit! Sitt namn präntade hon och underlakanen var hörnmärkta med knappt synbara korsstygn. Hon skurade spannmålsbingar i härbret, potatislårar i källaren och leddet och kättarna i lagårn… Hennes ventil var att röka pipa – på dass!
När hon 74 år gammal mockade fårfäjset fick hon bråck, lyckades ta sig in och hittades stående på knä bredvid sängen.
Hennes syster Maria bodde i granngården på Näset och var gift med August Forssmark, som skriver i sin dagbok:
1915 den 23/10 fortfarande uppehållsväder men mulen och tung luft, klent torkväder för den som har hafre ute. Endast någon enda har väl å marken kvar de sista hafresnesarna. Sedan Söndagen den 17de är Moster Martha sjuk som det tros dödligen. Är hennes tid ute så går hon hädan, hvarom icke så frisknar hon till på nytt.
Hon dog samma dag. Svågern August är inte överens med sig själv hur han ska stava hennes namn, så från att ha börjat stava det med a övergår han till ä:
Söndagen den 31/10 begrafdes Moster Märtha. Morgonen var klar och 15 grader kall. Gästerna samlades kl 9 i sorgehuset der kaffe bjöds hvarefter Kyrkoherde Fryklund höll en dödsbetraktelse i likrummet. Efter de närmastes afsked pålades locket som var alldeles öfverhöljt af smakfulla kransar och kistan ställdes på likvagn, hvarefter färden gjordes till Kyrkogården der stoftet nedsänktes i en ny familjegraf. 2:ne sånger sjöngs af chören och den mängd kransar och blommor som ej rymdes på kistan nedkastades i grafven som blef half med denna ovanligt rika blomstergärd. Likskaran gingo till bönhuset och åhörde högmässoprädikan af kyrkoherden som talade kraftigt och varmt öfver texten. Middag och kväller serverades i begrafningsgården och bordet dignade under den mycket rika anrättningen af alla sorters fin mat. Samtal hölls mellan gästerna och tiden förflöt på angenämsta sätt, var och en var högst belåten. Efter middagen höll A. F. [August Forssmark] tal berörande dervid Moster Märthas inlägg i Missionsverksamheten samt att lifvet är en strid. Andra dagen voro släktingarna bjudna på kaffe och middag hvarefter skiljsmessa skedde vid 5 tiden. Mosters begrafning kan sägas vara mycket hederlig, ty det hade icke sparats på hvarken kostnader eller besvär. Guds rika frid öfver hennes minne!
Hemma igen gick hon omkring och försökte njuta av den nykrattade trädgården. Hönsen som börjat värpa så fint hade helt plötsligt lagt av. Någon räv var det inte, det såg hon, och det var ingen skada på vare sig höns eller hönsnät, utan mera som om redena var – vittjade. I växthuset fanns inget annat än lite persilja, men där låg några gamla hammockdynor och ett hästtäcke på marken, som hon brukade ha inne i boden på vinterförvaring. Antagligen var det väl några av byns ungar som släpat dit dem, och det fanns ju några att välja på. Dörren till boden hade också stått på glänt en morgon. Den var visserligen aldrig låst eftersom där inte förvarades något av ekonomiskt värde, men hon brukade i alla fall skjuta till dörren och sätta på haspen. Hon hade sett att det rörde sig utanför fönstret några kvällar, men brydde sig inte om att gå och titta efter eftersom hon i alla fall inte skulle hinna få tag i dem.
I höstas hade hon sågat ur äppelträden rejält och vintern hade gjort sitt, så nere på åkern hade det blivit en hyfsad brasa, som nu brunnit i snart två dygn. Sällan hade det väl varit så kallt en valborg! Kasen fick helt enkelt avnjutas från köksfönstret och när det var dags att putta ihop högen var det i full vinterutrustning. Sent på valborgskvällen såg brasan ut att falna och hon gick ut för att se över elden, då hon bredvid kasen såg ett tygbylte och när hon gick närmare såg hon att det var hennes hästtäcke. ”Jädra ungar!” sa hon högt, då en flicka med stora ögon flög upp under täcket. ”Jag har inga referenser”, sa flickan och spände ögonen i henne, ”men han sa att jag skulle vara här”. Referenser…? Hur pratade hon egentligen? Det var samma flicka som försvunnit bakom källarhuset. ”Han sa jag skulle vara här”, upprepade flickan med en röst så bestämd som hennes ord vore lag medan hon skakade av köld och hackade tänder. ”Du måste komma in!” sa Siv till henne. ”Du kan inte vara ute i den här kylan!” Flickan tittade och Siv var inte säker på att hon förstod, så hon vände sig om och vinkade åt henne med hela armen medan hon gick mot huset: ”Kom!”
Flickan var alldeles på tok för tunt klädd, med ljusröda bomullschinos, vita sneakers och ljusgrön ofodrad hoodjacka. Vad hon måste ha frusit! Med sig hade hon en nött ryggsäck, där det stack upp en massa pappersrullar av olika längd, och en militärgrön sjömanssäck. Kunde hon vara fjorton…? En mörkblå tatuering stack upp i nacken, hon var piercad i näsan och ena ögonbrynet och de ljusblå ögonen var inramade av svart kajal och gulvitt hår växte ut i hårbottnen på det annars svarta och stripiga håret. Hon svepte in flickan i angorafilten, gjorde i ordning hirsgröt och ställde fram en burk äppelmos och en tillbringare mjölk och flickan slog sig ned och åt under andakt. ”Vad heter du?” frågade hon försiktigt. ”Andro”, mumlade flickan. ”Sa du Andro?” undrade hon. ”Ja, Andromeda.” ”Andromeda!” upprepade Siv, och kunde inte dölja sin förvåning. ”Han sa att mamma läste The Quest for Cosmic Justice när jag föddes”, svarade nykomlingen och tog en tredje portion. Siv drog efter andan och vacklade till. Kosmisk rättvisa… Kunde det vara möjligt?
Många visar i dessa karantäntider upp en fantastisk förmåga att leva som omständigheterna tillåter och utveckla de möjligheter som finns.
Det skrämmande är de som inte anpassar sig till verkligheten; som helt saknar förmåga att lyda påbud och att avstå rent nonsens.
Man tvingar sig in på åldringsboenden fast man är förbjuden, och tar till och med med sig sina gamla släktingar därifrån. Man trängs på barhäng och på uteserveringar, något som framstår som en ytterligt liten uppoffring att avstå, åtminstone för den som inte lever det livet.
Och man bryter ihop över att för en gångs skull avstå att resa till fjällen. Livet går alltså inte ut på att lära sig avstå? Nåja, den som haft kossor som ska mjölkas morgon och kväll har varken byggt upp vanor eller ovanor och har svårt att förstå problematiken.
Social distansering av värsta slag är det också uppenbarligen för en del att träffas och umgås med sin familj. För dessa medför pandemin samma prövning som helg och semester och det är främst män som då måste misshandla kvinnor och barn. Varför dessa män har familjer – eller varför man har dessa män – är en gåta.
Svenska hushåll är bland de högst belånade i Europa. Åtskilliga har hittills levt högt över sina tillgångar och konsumerat av lånade pengar. I och med coronakrisen har många blivit utan sina anställningar och många kommer inte heller att få dem tillbaka. Likafullt uppmanas folk hålla igång konsumtionen för samhällets skull. Det må vara en beaktansvärd metod att rädda de företag som går att rädda, men inte för de enskilda personer som redan ligger på minus.
Det finns skäl att anta att de som främst hörsammar uppmaningen att fortsätta spendera, inte är de som hittills hållit sig i skinnet och rättat munnen efter matsäcken. Med de artificiella konsumtionsbehov som byggts upp kan konsekvensen bli förödande, med självmord och en än värre kriminalitet, och jag är rädd att överspenderandet hos de medverkande i programmet Lyxfällan kan komma att kännas som en smekning.
Kanske denna kris på sikt kan föra med sig det goda att behovet av ständiga kickar minskar. Förr i världen var förnöjsamhet något av en ledstjärna; numera förknippas det snarast med likgiltighet.
Svenskar måste dra ned på konsumtionen sägs det, men det framförs inte direkt några strategier hur det ska gå till. Fattigpensionärer och de flesta deltidsarbetande har inte råd att konsumera varken varor eller tjänster, så där är det självreglerande och en bonus för staten.
Det är väl ingen tvekan om att svensken i gemen skulle klara sig utmärkt på halva sin konsumtion vad gäller köp av möbler, kläder och elektronik liksom resande, hotellboende, besök på restaurang, kafé, bio, frisör, gym, spa… Problemet är hur man ska förmå folk att av ideella skäl frivilligt avstå det man vant sig vid och har råd med.
Det är hos ett fåtal som secondhand har slagit igenom och som ägnar sig åt att återvinna. Många som inte är shoppingmissbrukare ser ändå konsumtion som en mänsklig rättighet. Busslaster med folk åker till köpcentra för att handla helt besinningslöst det de inte alls behöver för att sedan kasta oanvänt.
Konsumerandet är där en livsstil, inte en livsnödvändighet. Några krafttag för att stävja okynnet med att bygga onödiga sopberg görs egentligen inte från myndighetshåll – annat än att då hålla en halv miljon pensionärer under existensminimum, vilket inte lär kompensera shoppingen nämnvärt.
Det är tveksamt om det går att på frivillig väg ändra på vanan att slentrianmässigt köpa hem mat och kläder som sedan bara kastas; att nöjeskonsumera.
Gekås Ullared AB, varuhus för 7.000 samtidiga kunder på 77.000 kvadratmeter
Om folk ändå skulle tvingas till begränsningar vad gäller konsumtion, kan man ju undra hur mycket det är önskvärt att konsumtionen borde minska med tanke på den minskade produktion och de minskade arbetstillfällen det för med sig.
Coronaviruset – COVID-19 – har visat på sårbarheten för verksamheter redan efter några veckors pausande. Det är svårt att tänka sig ett samhälle där många flera verksamheter än så permanent stängs ned som en följd av utebliven konsumtion. Starkt minskad produktion kan inte ge tillräckligt mycket skatt för att med bidrag kompensera alla som inte längre har något arbete. Man måste då själv skapa sin försörjning, vilket blir en utmaning för den som är van med en trygg anställning.
Medveten Konsumtionsprider information om medveten konsumtion och följden av överkonsumtion. Stöd dem via PG 90 06 89-1, BG 900-6891, Swish 123 90 06 891
Han går och puttar, han går och struttar sen hem till solstolen sin och huttar Han byter fruar, han byter bilar, han byter barn och han går och stilar Ingenting alls kan få vara vant Nej, allt ska vara modernt och dant
Och aldrig ser han Fridas hage! Blott om han fått solsken på sin mage
Bland blanka, vita stammar ångar varma kroppar, skällkon går i täten, dimman ligger tung Moderskärlek flammar, lilla kalven hoppar, trygga, dova läten, dagen den är ung
Med nya frun uti nya huset blir lyckan kort där i kärleksruset De nya barnen vill inte stanna Hans gamla barn honom jämt förbanna Snart nog är allt ännu en gång bytt för allt ska vara förbytt och nytt
Täppan
Ån vilar varm och av gäddor hörs slagen upp till änget där berget går i dagen Kvällen sväljer dagens kvalm och allt vad ögat kan förnimma omfamnar hela jaget medan mörkret stjäl timma för timma
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.