Tiden

Etiketter

95., återbruk, Erich Dunder, Högbo kyrkby/Överbyn, Mårtensafton/Mårten gås, tid

Det är idag 273 år sedan min dubble anfader bergsgevaldigern och kolmätaren Erich Dunder signerade gårdens köpekontrakt med sitt bomärke. Han var upplänning, från Elsarbo i Film, men så mycket mera vet jag inte om hans ursprung, annat än att han var bror med furir Petter Filmberg i Gävle.

Av kartan från år 1800 framgår var byggnaderna stod på det kringbyggda gårdstunet, till vilket de låga portarna till portlidret sparats som ett äreminne. Spannmålsmagasinet låg ovanpå potatiskällaren och när ett nytt bostadshus uppfördes för 137 år sedan, placerades det ovanpå källaren.

Farfars syster – Dunder’ Anna – var den sista som föddes i Dunders’ gammelgården, för 149 år sedan. Där måste man om morgnarna vintertid slå hål på isen i vattunnan i köket med en yxa…

Återbruk var en självklarhet och när Farfars morbror Petter anlade stora gården vid Per-Lars i Rökebo var det av timret från Dunders’ gammelgården. Innertrappan flyttades till brystun, som förbindelse till brystuvinden, och breda golvplankor till boden i brystun.
Och två av innerdörrarna blev dörrar till skrubbar på vinden i det nya bostadshuset…

Dörrar från gammelgården blev skrubbdörrar i den nya

---

När historiska händelser kommer på tal tänker jag automatiskt på vilka som regerade här på gården vid den tiden, men att det är 500 år sedan Stockholms blodbad gör det perspektivet omöjligt… Överskådligt blir det däremot att jämföra med att det är 221 år sedan Napoleon tog makten i Frankrike, 102 år sedan Kejsar Vilhelm II abdikerade och Tyskland blev republik, 82 år sedan Kristallnatten och 31 år sedan Berlinmuren föll…

Tiden går som tid går.

I morgon är det 149 år sedan journalisten Henry Stanley efter 286 dagars sökande i Afrika spektakulärt träffade på Dr Livingstone vid Tanganyikasjön.

Och det är 537 år sedan reformatorn Martin Luther föddes.
Någon tradition att fira mårtensafton har jag inte hemifrån, men på studenttiden firades det med rödbetssoppa i stället för svartsoppa, chicken à l’orange – som ansågs vara en billighetsvariant av gås – och spettekaka från Luthagens Livs.

Förr firades mårtensafton i hela landet, inte bara i Skåne, och Västerås stifts herdaminne har en del att berätta om min mans anfader kyrkoherde Johan Näsman i Torsåker, Gästrikland:

I ett par sammanhang figurerar ”Wälborne H:r Wilhelm von Knorring” på Nordansjö fänriksboställe som kyrkoherde Näsmans flitige dryckesbroder eller, när så föll sig, jämngode vederpart.
Ett samtida tingsprotokoll bevarar nämligen åt eftervärlden minnet av en festlighet i Torsåkers prästgård vid firandet av Mårten gås den 10 november 1723.
Gillet avslutades den gången med ett opåräknat slagsmål, varvid kyrkoherden först inne vid det festliga bordet ”slungat öhlglaset i synen” på sin gäst fänrik von Knorring, ”slagit honom widh öhra och dragit honom i håret, så att stora hårtamper föllo neder på golfwet”. Drabbningen fullföljdes sedan av de två karolinerna ute på prästgårdens förstubro, varifrån kyrkoherden själv blev nedsparkad, så att han kommit ”trillandes under hästefötterna neder på gården”.
Gästernas hästar stod tydligen bundna vid sidan om bron.
Av det påföljande vintertinget dömdes Näsman, som ansvarig part i detta animerade fordomtima prästgårdssamkväm, att böta 8 silverdaler.

Drake

Etiketter

70., artillerihantlangare Zachris Drake, ånger, ångest, Erich Dunder, skröna, Skruf-Jöns, Tavlan Valbo, Valbo kyrkogård

Det här är en fiktiv fortsättning av den sanna men osannolika berättelsen om Skruf-Jöns, som 1735 räddades till livet av Erich Dunder. Platsen är Valbo kyrkogård 1756, där Zachris Drake på avstånd inväntar begravningen av Skruf-Jöns.

---

Fan, vad kallt det är! En färsk tuggbuss bara, så kanske det går att hålla värmen ett tag. Här, bakom asken, lär ingen kunna se mig i alla fall, och lä är det också.

Ja, nog har det varit tid för eftertanke! Alltsedan den olycksaliga aprildagen -35, då jag var så helvetes dum och tjyvlånade bössan av Jöns. Sedan dess har väl livet inte varit annat än en lång jävla eftertanke. För att det inte skulle synas att jag använt bössan laddade jag, min olycka, den igen, men packade fanskapet fullt med tackjärnshagel och åt helvete för mycket krut.

Mardrömmarna finns där än, varenda jävla natt: Jöns som ser åkerhönsen och i ilskan rusar in efter bössan och skjuter… Hur alla rusar till och hur han ligger där på dikesrenen med hål i pannan och blodet forsande över ansiktet. Bergsgevaldiger Dunder som kallas dit, för att han är både fältskärskunnig och örtkunnig, och efter flera veckor lyckas göra mänska av karln.

Ja, hålet i pannan hade han ju kvar förstås. Dunder påstod att både bakskruven och svansskruven satt kvar i huve’ på’n, men det vete väl fan. Jöns’ hustru hade i alla fall förbjudit Dunder att försöka ta ut dem.

Sedan ställdes jag inför tinget. Vad skulle jag, en artillerihantlangare, ha att betala med?! Halva omkostnaden för fältskärens lön och tidsspillan, beräknad till 30 daler kopparmynt hade det blivit. För de åtta veckor Jöns låg hemma hos Dunder och eftersatte arbete fick jag arbeta hårt på gården i Jöns ställe. I åratal fick mor min, hemma i Överhärde, slita ont för att jag skulle kunna betala min skuld. Hade jag inte sonat mitt brott?! Vad mera kunde jag göra? Ändå var jag ökänd efter det, i flera socknar. Vart jag än kom så tisslade och tasslade alla jävlar om Zachris Drake hit och Zachris Drake dit.

Dunder flyttade från socknen på -48. Inte har väl han fått nå’t bud om att Jöns gått och dött förstås? Och om han fått det, så vete väl fan om han skulle ha kommit hela vägen från Högbo, för Jöns skull.

Han levde länge, Jöns, och gott också, trots allt. Tjugoett år har ju gått, för bövelen! Han kanske inte hade levt längre utan hålet i pannan. Ändå. Hur jävla gärna hade det inte kunnat vara ogjort!

På julottan i förrgår besvarade inte änkan hälsningen. Kanske känner hon inte igen mig längre? Jag har ju inte varit en alltför trägen gäst i bygden. Där! Där kommer äntligen begravningsföljet, med prästen i täten. Det ser ut som hela Tavlan är på fötter. Han fick inte leva och se anno 1757, Jöns. Ja, kanske lika bra det. Det lär väl inte ska bli nå’n större skillnad.

Ähhh! Satans gamla tuggbuss! Tvi vale!