En väninna förfasade sig för ett par veckor sedan över att det var så ovårdat på kyrkogården. Hon hade varit där och jobbat i flera timmar med medhavd utrustning och klippt på både de egna gravarna och angränsande.
Tämligen förvånad blev jag därför då jag i veckan fick ett brev från pastoratet, att en grav som jag för en femton år sedan – för att rädda – adopterat med grundskötsel… är i behov av mera omsorg! Vad hade hänt? Vad var det jag betalade för?
Redan när jag övertog gravrätten var graven väl över 100 år, gamle gravägaren – inspektorens en dotterson – hade dött och stenen var på väg mot stenkrossen. Det är inte någon unik eller påkostad sten, men kulturminnena här är ytterst få och det städas… friskt…
Samtidigt som jag häpen försökte ta in vad som menades, hörde väninnan av sig igen, att nu… nu var det minsann ordning och reda på kyrkogården igen! Ingenting stämde, så när jag berättade om brevet gick hon och fotade min ovårdade grav, som såg ut så här:
Inspektor G. H. Carlson var Högbo Bruks siste inspektor och dog redan 1899, vilket borde göra graven gott och väl kvalificerad som kulturgrav… Kanske var det det kyrkogårdsarbetarna tog för givet att den var…?
Det roterade skapligt bakom pannbenet när jag fick bilden… Jag ringde upp pastoratet för att få ett klargörande och fick då veta att kyrkogårdsarbetarna gjort fel och ansat graven fast jag inte hade någon grundskötsel!? Hur länge jag betalat för en grundskötsel jag inte varit noterad för och fått gick inte att se, då datasystemet bytts ut… – Vad hade jag för det? som mannen brukar säga.
Vi, några av inspektorens efterkommande, pratade vid övertagandet av gravrätten om att gå ihop om grundskötseln, som en slags förening. Tanken på att ta kontakt med alla när och fjärran kändes dock alltför omständlig, så jag tog på mig att stå för kostnaden tills graven blev en kulturgrav, vilket jag var övertygad om inte kunde dröja länge…
Den här veckan har jag varit in till Sandviken – till och med två gånger – vilket hör till ovanligheterna. Jag kom därför att tänka på Ulrik Wilhelm Noraeus, kyrkoherde i Högbo 1870-1896, som inte heller besökte Sandviken särskilt ofta och inte ens byarna annat än vid husförhör, utan mest Högbo Bruk.
Kyrkoherden var ungkarl, levde med mor och två systrar i Högbo gamla prästgård, och om hans deltagande i brukets sällskapsliv vet man inte mycket. Konsul Göransson med familj hade flyttat till Sandviken två år innan kyrkoherden kom till Högbo, och Inspektor Carlson [farmors far], inspektor vid Högbo Bruk 1871-1878, var varken kyrklig eller frikyrklig, så deras umgänge var nog sparsamt. Kommissionslantmätare Sellberg blev uppenbarligen en god vän under de år han bodde på Högbo Bruk, 1870-1873, och när han senare dog, tog kyrkoherden hans 16-åriga dotter Selma till fosterdotter.
Kyrkoherdens eftermäle är att hans predikningar var långrandiga och torra, men en nedtecknad berättelse efter Carin Matsdotter visar en annan sida av honom. Carin var född 1867 vid Pellas (3 s 5) och husmor där från 1888, då hon gifte sig med Sven Johan Svensson från Lars-Hans (2 s 1). Som ung hade hon varit prästgårdspiga och som äldre och gift hjälpte hon till i prästgården vid större samlingar.
Episoden i fråga utspelade sig omkring år 1890, då det under veckan hade varit biskopsvisitation i församlingen av Anton Niklas Sundberg, ärkebiskop 1870-1900, om vilken det berättas att han var frispråkig, slagfärdig och svor som en borstbindare. Han hade under studietiden i Uppsala blivit vän med berömda skalder som Geijer, Atterbom, Silfverstolpe och Wennerberg. Många historier och talesätt tillskrivs den färgstarka ärkebiskopen, och det sägs ibland apropå släckningen av Karlstads domkyrka vid stadsbranden 1865, att det var Fröding som långt senare myntade uttrycket att landshövdingen grät och bad medan biskopen svor och släckte.
Anton Niklas Sundberg, ärkebiskop 1870-1900, och Ulrik Wilhelm Noraeus, kyrkoherde i Högbo 1870-1896
När det var söndag skulle avslutningen ske i Högbo kyrka, med predikan av ärkebiskopen och därefter middag hos kyrkoherden. Denne stod vid kyrkan i sällskap med kyrkovärdarna, Olof Högman [farfars far] från Dunders (nr 2), kyrkvärd 1882-1909, och H. P. Hansson från Fjärsmans (nr 5), kyrkvärd 1884-1910, för att motta ärkebiskopen och hans värd, Consul Göransson med följe.
Kyrkoherdens tankar gick till den väntande middagen. Maten klarade kvinnorna av så den vållade inga problem. Värre var det med dryckjom. Ovannämnda Carin Matsdotter hade fått sina förhållningsorder: – Jag vet att ärkebiskopen vill ha supen till maten, men om vi nu dukar med brännvinsglas, så blir det att jag bjudit ärkebiskopen på brännvin och mitt rykte är ju skamfilat tidigare hos de frireligiösa, så vi får göra glasen i ordning men inte sätta fram dem på bordet, sen får vi höra och rätta oss efter biskopens kommentarer.
Efter gudstjänsten var det så dags för kyrkoherdens middag. Ärkebiskopen, som ju var hedersgäst, gick först, fick av sig ytterkläderna och var efter en lång och intensiv predikan torr i halsen, så han tog sig en titt på matbordet och kvaliteten på drickat. Det blev en chock!
– Värden, kyrkoherden, hallå, kom hit! Vad ser jag! Är det meningen att vi inte ska få supen till maten, eftersom det inte finns några glas. Har käre bror blivit nykterist eller än värre pietist! Enligt vad jag minns från vår Uppsalatid, var käre bror den som minst av allt spottade i glaset.
Kyrkoherden verkade chockad, men innerst inne var han nöjd.
– Ursäkta, ursäkta, det är pigorna som slarvat! Carin, Carin, kom hit! Jag har ju sagt till, att biskopen vill ha supen till maten och så finns det inga glas. Sätt fram dem nu så bordet blir färdigt!
Innan kvällen hade ryktet gått runt byn, att Noraeus, som den kyrkans man han var, icke serverat brännvin på visitationsmiddagen och att biskopen blivit förb…
Högbo gamla prästgård, där Kyrkoherde Noraeus ”efter påtryckning” bjöd Ärkebiskop Sundberg på sup till maten. Prästgården revs år 1900 – och fönsterna återvanns i Dunders’ nya stuga i Holmröddret. Inget skulle förfaras…
I Sverige konfirmeras allt färre i kyrkan, endast 26 procent nu mot 80 procent för 50 år sedan. Det förklaras med konkurrensen från andra trossamfund och religioner och med ökat utbud av fritidsaktiviteter. I Finland konfirmeras 80 procent i kyrkan, i Danmark 75 procent och i Norge 70 procent, där också 15 procent konfirmeras borgerligt. Sverige sticker alltså ut mot övriga Norden, precis som när det gäller kriminaliteten. Kanske finns något samband med att ungdomar inte får någon vägledning.
Sverige hade tydligen redan 1680 borgerlig konfirmation, vilket beskrivs som en högtidlig sammankomst utan religiös kyrklig prägel, av gossar och flickor som undervisats i samhällskunskap, sexualetik och dylikt. Hur många som kände till att den konfirmationen existerade och som vågade utnyttja den så stark som kyrkans makt var i äldre tider kan man ju undra. Vid sekelskiftet 1800-1900 lär också arbetarrörelsen ha ordnat borgerlig konfirmation, men med svag genomslagskraft. Barnen i socialistiska familjer konfirmerades inte i kyrkan, men jag har inte hört att man i stället konfirmerades borgerligt.
På 1920-talet hade seden att konfirmeras i kyrkan blivit starkt kulturellt betingad. Min far och min svärfar var jämgamla och växte upp bara en halvmil från varandra, far i en bondby och svärfar i ett brukssamhälle. I min fars klass konfirmerades alla utom en och i min svärfars klass en i hela klassen. Det var som två skilda världar.
Den borgerliga eller sekulära konfirmationen av i dag kan vara Alternativ konfirmation hos föreningen Växtkraft med olika inriktningar eller sedan 1997 Humanistisk konfirmation hos föreningen Humanisterna. Det är livskunskapsläger där existentiella frågor diskuteras med betoning på etik och moral och som avslutas med en ceremoni. Sedan 2009 ordnas också Protus-läger, en svensk variant till de finländska Prometheus-lägren, religiöst och politiskt obundna livssynsläger, som funnits i Finland sedan 1989. Prometheus namn betyder ”den som tänker före”, vilket väl är ett utmärkt måtto. Själv har jag ingen erfarenhet av sekulär konfirmation, men Humanisternas förefaller mera styrd och inriktad på ateism än Protus-lägrens.
Högbo kyrka med sakristia, Högbo, Gästrikland
Jag gick kyrkans konfirmationsundervisning, som då var det enda alternativet, och var bland de första kullarna som hade sommarläsning. Det innebar att alltsammans tog fyra veckor den sommar man fyllt 14. De första två veckorna och den sista var det konfirmationsläsning i sakristian några timmar om dagen – och även krocket i prästgårdsträdgården – och den tredje veckan en lägervistelse. Konfirmationslägret var förlagt till Länna i Roslagen, där vår bypräst hade sina rötter. Där tältade vi och jag och en kompis hade fått låna scoutkårens ett gammalt tält med en stor reva i taket. Jag hade alldeles för tunn sovsäck och för tunna kläder med mig och frös hela nätterna, men som tur var regnade det inte. Matbespisningen skedde i ett gammalt missionshus och det var lekar och aktiviteter dagarna i ända. En dag gick vi till Penningby slott och på midsommardagen hämtades vi högtidligt upp med båtar och roddes minnesvärt över Kyrksjön till gudstjänst i Länna kyrka. Annandag midsommar var det hemfärd. Väl hemma blev det en dust med far och mor att få höra det brittiska popbandet The Honeycombs, som spelade på Högbo Bruk på kvällen. Det ansågs inte lämpligt att bevista dylika arrangemang medan man gick och läste, men jag lyckades med övertalningen att jag måste se en pionjär, popvärldens då i det närmaste enda kvinnliga trummis Honey Lantree – i knallgrön byxdress, som givetvis kopierades…
Sedan jag konfirmerades har kyrkbyn blivit utan både bypräst och prästgård, kyrkan har blivit eventlokal och ingen präst kommer längre hem och uppvaktar med en blomkvast ens på 90-årsdagen. Kyrkliga företrädare vill själva ta bort kristna symboler från kyrkorum för att inte kränka andra religioner och beskriver bärandet av ett diskret kors som uppviglande och okristligt. Samtidigt tycksväldigt få unga se borgerlig konfirmation som ett acceptabelt alternativ.
Min konfirmationspräst är nu borta sedan många år och fick aldrig uppleva sonsonen Markus´ hyllade första soloalbum, Markusevangeliet, som utkom 2008. Jag kan omöjligt föreställa mig hur han skulle ha reagerat på raderna: ”…Jag är en vampyr Jag suger och spyr Låt mig komma in Jag vill bli din…”
Micksmäss, som Mickelsmäss ofta kallades i Högbo, var av gammalt skiftet mellan sommar- och vinterhalvår. Då skulle skörden vara bärgad och djuren tas hem från fäboden och stallas in. Det var också då man fick börja använda ljus för vintern, något som man inte kunde slösa med i onödan. I samband med Micksmäss inföll också höstens stora marknad och i äldre tid friveckan, då man kunde byta arbetsplats.
I Högbo var Micksmässmånda’n, måndagen efter Mikaelidagen (29/9) – eller måndagen efter Den helige Mikaels dag – en särskild festdag och kanske årets viktigaste.
Det var en kyrklig skördefest, som började redan 1856, tre år före Bybranden. Den dagen var arbetet inställt, barnen var lediga från skolan och affärerna höll stängt. Vad jag vet var det enda gången på året som hela bygden firade något tillsammans. Slåttgröten exempelvis, tredje söndagen i augusti, firade varje gård för sig med sitt gårdsfolk.
Micksmässmånda’n gick man först i kyrkan, som för dagen var smyckad med allt man skördat. Därefter intogs middag på Gamla Herrgården på Högbo Bruk, där det var dukat med stärkta, vita dukar. Medan de flesta ännu var verksamma inom bondenäringen var festen gratis, och senare betalade man det symboliska priset 1 krona. Menyn var alltid densamma:
* Kåldolmar med rårörda lingon och potatis * Äppelkaka med vaniljsås * Kaffe med dopp
Matberedning till Micksmässmånda’n: Farmor Gina, Gammelfaster Anna och Faster Anna
Lingon kunde naturligtvis alla plocka, men annars var det bönderna som bidrog med de råvaror som behövdes till festligheten. Dunders höll ofta med potatis och Pappa berättade hur Gammelfaster – Dunder Anna – satt på brunnstaket framför brystun och skalade ”ämbarvis med pären”. Maten anrättades oftast vid Anders-Pers.
Efter maten samlades man återigen i kyrkan, denna gång för vesper, en tidebön.
Ryktet om den billiga maten lockade småningom så många utomstående, att byborna själva inte fick plats. Då det inte längre var en bygdefest minskade intresset att bidra och traditionen upphörde i början av 1950-talet.
Numera får vi som vill fira Micksmässmånda’n göra det på egen hand, och naturligtvis vankas det då kåldolmar med rårörda lingon och potatis följt av äppelkaka med vaniljsås. – What else? som en Nespressoälskare retoriskt formulerar sig.
Själv firar jag i år skördeåret med får- och hönsbönder från Sörmland.
Micksmässmånda’ns lunch på gång: Kåldolmar med rårörda lingon och potatis, följt av äppelkaka med vaniljsås
The Rolling Stones – ”Saint of me” (1997) Michaelmas, but no Saint Michael!
För 150 år sedan – den 15 september 1869 – föddes min farfar i Dunders gammelgården. Det var en länga som stod mellan syrenerna och brystun, bryggstugan, och som var mangårdsbyggnad innan nya bostadshuset uppförts 1883. Brystun kunde inte byggas förrän hans mormor dött, för hon ville inte att de tog ned en stor ask som stod där bakugnen sedan murades. Farfar roade sig med att klättra genom fönsterna mellan brystun och gammelgården, innan den revs, vilket ger en uppfattning om placeringen. Han hade ett strålande minne, Farfar, och mindes hur Högbo Bruk plöjde med oxar på det som varit Erkastomten – hemmanet Erkas (nr 7) övertogs av Högbo Bruk 1808 – där Högbovägen nu går mellan Dunders och Jugas, och som efter laga skiftet, fullföljt 1874, kom att bli en del av Dunders (nr 2).
I gammelgården bodde vid Farfars födelse hans föräldrar, Margreta (f. 1840) och Olof (f. 1842), hans mormor Maria (1812-1882), hans morfar Lars (1809-1873) och hans moster Karin (f. 1851), som ännu inte var gift. Säkert fanns där också någon dräng och någon piga, som brukligt vid den tiden.
Farfar var äldsta barnet av två, döptes redan nästa dag och gudföräldrar var hans moster Maria och hennes man handlaren August Forssmark, hans mors kusin Anders Andersson (f. 1853), blivande bonde vid Pers, och hans fars syster Brita Olsdotter (f. 1854), bonddotter vid Skommars och senare bondhustru där.
Hungeråren, missväxtåren 1867-1869, hade gett insikt om såväl vikten av kunskap om lantbruk, som att bredda sig och inte förlita sig på att enbart kunna leva av lantbruk. Det var också stora förändringar i samhället i övrigt och utbildning låg i tiden. Farfars kusiner bröderna Forssmark, hans moster Marias söner, hade samma tankar: Axel (f. 1871) och Manne (f. 1879) läste teologi, Albin (f. 1876) gick på seminariet, Emil (f. 1873) läste till kamrer och Carl (f. 1867) till handlare.
Läsåret 1889/90 gick Farfar vid Landtbruksskolan, Bonduniversitetet, i Kristinehamn, Värmland, tillsammans med kusinen J. E. Persson (f. 1866), hans morbror Petters son vid Per-Lars i Rökebo. Det var det läsåret sex elever i klassen, alla pojkar, varav alltså två från Högbo. Farfar gick också Allmänna skolan vid KPS, möjligen året innan.
Morbror/farbror August Forssmark var gudfar till både Lars Olof och Jan Erik och hade antagligen ett finger med i spelet.
De andra fyra eleverna vid Bonduniversitetet det läsåret var Per Sjölund från Hassela, Gefleborg (f. 1863), Nils Fredrik Karlberg från Sillerud, Wärmland (f. 1864), Nils Andersson från Widtsköfle, Kristianstad (f. 1862) och Frans August Bengtsson från Wernamo, Jönköping (f. 1870), som Farfar höll lite kontakt med.
Skolan hade vid den tiden yrkesutbildning för drygt 200 elever, varav 70 kvinnliga. Såväl rektor Johan Bäckman som hans efterträdare, Johannes Nyvall, var förespråkare för flickors möjlighet till yrkesutbildning och vid KPS fanns samskola redan 1880.
Bonduniversitetet, KPS, läsåret 1889/90: Främre raden t. v. farfar L. O. Högman och bakre raden t. h. hans kusin J. E. Persson
De ämnen som lästes vid Landtbruksskolan var Svenska, Rättskrifvning, Geometri, Aritmetik, Metersystem, Wälskrifning, Handlingars affattande, Korrespondens, Kommunal- o. Statsförfattning, Landthushållning, Husdjursskötsel, Hästens ytterlära, Hofslagslära, Grund för Mejerihantering, Wäxtkännedom, Kemi, Geologi, Fältmässig afvägning o. kartritning, Bokföring Landtbruk, Hälsa o. Sjukvård, Linearritning och Algebra. Farfars kartor finns bevarade och är imponerande konstverk med tanke på den korta utbildning det var fråga om.
Johan Bäckman, dittillsvarande rektorn vid KPS, lämnade 1889 skolan för att bli VD för Svenska Lifförsäkringsbolaget – och försäkringar var också något som låg i tiden. Efter hemkomsten från skolan startade kusinen Johan Erik Persson Högbo Koförsäkringsförening, Jan-Erikasförsäkringa, som den fick heta i bygden. Farfar övertog Högbo Hästförsäkringsförening, vars ordförande han var i 50 år, tills Farbror Sven tog över. Årsmöte hölls ofta på midsommarafton, så man inte skulle behöva sätta efter en arbetsdag.
Norrlandsposten 1904-01-27
Farfar och hans syster var båda musikaliska och sjöng för jämnan. De var också medlemmar i Högbos första kyrkokör, som startades på 1890-talet.
Farmor Gina hade efter utbildning till mejerinna i Huså, Jämtland, haft anställning i Stynsberg, Uppland, och i Årsunda, innan hon hösten 1896 kom till Högbo Bruks mejeri, 25 år gammal. Hon berättade hur hennes och Farfars romans började med att Farfar drog henne på kälken uppför källarbacken vid Högbo Bruk, som även de vuxna unga då roade sig med att åka utför. Enligt annons i Stockholmstidningen förlovade sig Lars OlofHögman, Högbo, och Gina Carlson, Årsunda, den 14 augusti 1899.
Kanske träffades Farfar och Farmor redan som barn, eftersom hennes far var lantbruksinspektor vid Högbo Bruk. Familjen bodde då i Plaanska gården, som stod där Nya Herrgården nu står. Farmor var sju år när familjen flyttade till Fogelsta gård i Årsunda och Farfar var nio och kan nog dessförinnan ha vistats nere på bruket ibland, även om han bodde i byn.
Det blev en lång förlovning – drygt fyra år – innan Farmor och Farfar gifte sig den 11 oktober 1903. Att förlovningen blev så långvarig berodde enligt Farmor på att man inte visste var man skulle bo och vad man skulle leva av, men slutligen flyttade hon ändå in vid Dunders, i samma hushåll som Farfars föräldrar och hans syster. Farfar och hans syster var hemmason och hemmadotter och blev ägare till hemmanet först 1928, då de var 58 och 56 år gamla.
Farfar var under många år sågfogde vid Öfverbyns Såg, i Ski vid Bergforsen, vilket var ett dagligt förmiddagsjobb, där man dessvärre aldrig kunde ta så mycket betalt som man borde. Andra uppdrag var som ledamot i Gästriklands vägstyrelse, i kyrko- och skolråd och i Högbo taxeringsnämnd, alltsammans mera tidskrävande än inkomstbringande. 1921 blev han kyrkvärd i Högbo kyrka, 52 år gammal, en tjänst som han innehade till han var 74 år.
Prosten Gottfrid Pontén beskrev Farfar som intelligent och slagfärdig med en strålande humor, med stark frihetskänsla, omutlig rättrådighet och trofast kärlek till hem och hembygd. Redaktören för Arbetarbladet, Carl Björk, Betula, menade att han var en kuf – inte så lite särling. Från Betulas synvinkel var det kanske märkligt att idealistiskt verka för det allmänna och samtidigt finna sig i att inte kunna ha anspråk för egen del. När Farfar dog hade bostadshuset fortfarande originalutförandet från 1883, där det skulle bäras in ved och vatten och bäras ut slask.
Farfar var högerman från födseln och Fröken Sigrid (1872-1963), konsul Göranssons sondotter, var en av hans partikamrater i högerföreningen. Hon hade 1914 låtit uppföra en stuga till sig på Gyltbergets sydsluttning i Dunders utmark i Holmröddret, Sigrids villan. I slutet på 1950-talet donerade hon stugan till diakonin och den blev scoutstuga.
Matberedning till Micksmässmånda’n: Farmor Gina, Gammelfaster Anna
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.