Etiketter
Oh, a storm is threat’ning
My very life today
If I don’t get some shelter
I’m gonna fade away
War, children, it’s just a shot away
It’s just a shot away…
Tyvärr är Gimme shelter lika aktuell idag som när den skrevs för drygt femtio år sedan… Man har alltså inte kommit längre. När man ser det med svenska ögon är det hela fullständigt obegripligt.
En del reagerar på att inskränkningarna mot Ryssland drabbar tredje person. Det är klart att det gör det, men vad är egentligen alternativet? Ingen tror att 144 miljoner ryssar är massmördare, men man hoppas naturligtvis skapa opinion – om nu det är möjligt i en diktatur…
Att skilja på sak och person är inte så självklart i Sverige heller. Ryska företagare som varit här i decennier råkar ut för köpstopp och vandalisering av sina affärer och deras barn mobbas. Hur tänker man då…?!
Vi hade en rysk flicka hos oss i mars 1995. Hon introducerade sig själv genom att spela variationer på Fjäriln vingad på vårt piano som ingen gjort. Irina, som hon hette, läste ekonomi i S:t Petersburg och älskade detta ”Rysslands fönster mot väst”. Som litteraturstudent hade jag läst Dostojevskijs Brott och straff och vi kunde jämföra våra intryck av staden. Kyrkoherden på Mammas hemort hade suttit sju år i Peter Paul-fängelset för felaktiga åsikter, så där hade vi ytterligare en infallsvinkel…
Vi fick höra berättelser om problem i vardagslivet som var på en nivå vi inte kunnat föreställa oss. Om hon inte varit en så trovärdig person, och vi annars känt till en del, hade vi trott att hon fantiserade. Mamma, vars släkt lidit under ryssen i generationer, hade verkligen inga problem att skilja på sak och person. De hade intressanta diskussioner och på Internationella kvinnodagen menade Irina att de ryska männen drack så hejdlöst att det var kvinnorna som måste rädda Ryssland. Irina, 20, och Mamma, 80, höll varandras händer och tittade varandra i ögonen i samförstånd: – Vi kvinnor!
Flickebarnet kom från Pskov och lärde oss bland annat att stadsvapnets lodjur hette rys’ på ryska…
Jag har alltid tyckt att lodjur varit imponerande djur och har funderat över när det otroliga vurmandet för vargar började: att de nästan blivit heliga. Jag frågade mannen nyss om jag mindes fel, att lodjuren uppfattades som något alldeles extra när vi växte upp.
– Nej, så var det, säger han, och så är det väl fortfarande. Det är bara naturmupparna som fått för sig att det är något särskilt med vargar.
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.