Omsorg

Etiketter

gravrätt, grundskötsel, Högbo kyrka, kulturgrav

En väninna förfasade sig för ett par veckor sedan över att det var så ovårdat på kyrkogården. Hon hade varit där och jobbat i flera timmar med medhavd utrustning och klippt på både de egna gravarna och angränsande.

Tämligen förvånad blev jag därför då jag i veckan fick ett brev från pastoratet, att en grav som jag för en femton år sedan – för att rädda – adopterat med grundskötsel… är i behov av mera omsorg! Vad hade hänt? Vad var det jag betalade för?

Redan när jag övertog gravrätten var graven väl över 100 år, gamle gravägaren – inspektorens en dotterson – hade dött och stenen var på väg mot stenkrossen. Det är inte någon unik eller påkostad sten, men kulturminnena här är ytterst få och det städas… friskt…

Samtidigt som jag häpen försökte ta in vad som menades, hörde väninnan av sig igen, att nu… nu var det minsann ordning och reda på kyrkogården igen! Ingenting stämde, så när jag berättade om brevet gick hon och fotade min ovårdade grav, som såg ut så här:

Inspektor G. H. Carlson var Högbo Bruks siste inspektor och dog redan 1899, vilket borde göra graven gott och väl kvalificerad som kulturgrav… Kanske var det det kyrkogårdsarbetarna tog för givet att den var…?

Det roterade skapligt bakom pannbenet när jag fick bilden… Jag ringde upp pastoratet för att få ett klargörande och fick då veta att kyrkogårdsarbetarna gjort fel och ansat graven fast jag inte hade någon grundskötsel!? Hur länge jag betalat för en grundskötsel jag inte varit noterad för och fått gick inte att se, då datasystemet bytts ut…
– Vad hade jag för det? som mannen brukar säga.

Vi, några av inspektorens efterkommande, pratade vid övertagandet av gravrätten om att gå ihop om grundskötseln, som en slags förening. Tanken på att ta kontakt med alla när och fjärran kändes dock alltför omständlig, så jag tog på mig att stå för kostnaden tills graven blev en kulturgrav, vilket jag var övertygad om inte kunde dröja länge…

Fusk

Etiketter

91., blasfemi, bussbiljett, fusk, körkortsprov, kulturgrav, spritning, städning

Vad hände med frihet under ansvar? En frihet som gjorde att småproducenter kunde ställa ut sina varor på en mjölkpall med ett kassaskrin och en lapp med priset. Förbipasserande betalade, ibland mera än vad varan kostade, tacksamma för erbjudandet och för ömsesidigt förtroende.

Den obligatoriskt långa skoltiden har verkligen inte förfinat befolkningen. De plikttrogna – och godtrogna – svenskarna har blivit ett fuskande folk. Och som det har gått utför sedan, rasat utför!

Det talas om ett omfattande systematiskt fusk med dolda kameror och hörsnäckor vid nationella prov, högskoleprov och vid vanliga prov i skolor och på universitet – och vid körkortsprov! Hur kvalificerade blir dessa fuskare som läkare – eller som förare?

Man låter allt oftare bli att köpa bussbiljett om det inte finns någon kontrollant. Egentligen är det inte så konstigt att de som i ur och skur åker till jobbet vill åka gratis, när de som hotar busschaufförer får åka gratis – och utan påföljd.

Hyresvärdar fuskar med trappstädning, med de risker det medför under en pandemi. Spritning av ledstänger, dörrhandtag och hissknappar finns inte i trappstäderskornas arbetsbeskrivning, men med 600.000 arbetslösa kanske några skulle kunna sprita räcken…?

Som det sägs i sketchen: Vem ska lägga straffen? Ingen står i mål!

---

På Frösön har man hittat en omärkt massgrav, där mentalsjuka som dog i pandemin 1918, spanska sjukan, begravdes under vad som beskrivs som ovärdiga former – utan så mycket som en sten – en historisk skymf – som väcker starka reaktioner. Olika instanser är mäkta upprörda över vad som hände under en pandemi, en extrem krissituation, för hundra år sedan. Var finns motsvarande moraliska och kulturhistoriska indignation över vad som händer till vardags med gravarna idag?

På lantkyrkogårdar är familjegravar, ofta med flera generationer begravda tillsammans, en berättelse om bondgårdarnas och bygdens historia. Om en anhörig inte engagerar sig i en grav, tar kyrkan helt enkelt bort gravstenen, och därmed den gårdens historia. Ibland sker detta så snart efter den senast begravda att det är obehagligt.

Man får en chans att utplåna en kultur – och många tvekar inte att ta den.