Vi hade en telefon som stod mitt i huset och när den ringde släppte man vad man hade för händer och svarade. Visst var det busringningar ibland, men aldrig att man skulle undvika att svara, inte ens om man misstänkte att det var någon man inte ville prata med. Ingen var så illa hållen att man inte kunde tänka sig att byta några ord på telefon. Dessutom kunde det ju vara någon som behövde hjälp.
Så enkelt och självklart. Inget utstuderat eller bakslugt.
En sommarkväll förra året var en bekant ensam hemma. När hon råkade titta ut genom fönstret såg hon hur obekanta figurer bar ut prylar från grannens uthus. Teven var på hos grannen och hon kunde också se huvudena på ett par av dem. I tur och ordning ringde hon till pappans, mammans och de både tonårsbarnens mobiler och alla knäppte bort henne. Polisen var flera mil bort och tjuvarna fick åka med full last.
Trion Göranzon-Skugge-Beckman diskuterade ämnet hos Malou efter tio i går. Marie Göranzon, som med sina 77 år var äldst av damerna, var av förklarliga skäl den som mest märkt av skillnaden i beteende. Man håller inte längre upp dörrar, man tackar inte, man hejar inte, man tittar i golvet när någon kommer in i ett rum i stället för att presentera sig; ”man står inte längre i relation till varandra.”
Häromdagen såg jag om en Hillmandeckare från 1962. Jag reagerade på en scen när en taxi kör fram till ett hus, privatdetektiven John Hillman kliver ur, tar taxichauffören i hand och säger Tack ska du ha! och chauffören nuddar med handen vid brättet på skärmmössan innan han åker.
Pappa och andra farbröder lättade alltid på hatten när de hälsade på någon de mötte och när man hoppade av bussen sa man Tack och hej! och chauffören svarade med att lyfta pekfingret mot tinningen. Gamla tanter har ofta artigheten så hårt i ryggmärgen att de än idag knixar när de hälsar.
Allt som en gång var självklar hyfs är borta med vinden.
Sverige har gått från att tacka busschauffören fast man betalat, till att misshandla och hota honom för att man ska betala.
Utsattheten gäller alla yrkeskategorier som försöker upprätthålla någon slags civilisation eller fungerande samhällsverksamhet. Kvinnor, barn och åldringar är lätta att överrumpla och är därför, tvärtemot gammal hederskodex, lovliga byten.
Ännu på 80-talet uppskattades det någorlunda att vara skötsam, fast redan då visades det större respekt för de som inte var det. Det senaste decenniet har samhället helt vikt ned sig för kriminella. Multisjuka med utförliga läkarintyg får avslag från försäkringskassan, medan yrkeskriminella med flera identiteter kvitterar ut enorma belopp i åratal.
Allt sker med etablissemangets goda minne, då det anses rasistiskt att misstro och kontrollera uppgifter om icke-svenskar. Därför har också 392 000(!) personer fått samordningsnummer, utan att ha behövt styrka sin identitet.
Jag trodde 90-talets tjyvräder var en tillfällig moralisk nedgång, men sedan dess har laglösheten tillåtits ta över. Det är svårt att se något ljus i tunneln.
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.