Oh, a storm is threat’ning My very life today If I don’t get some shelter I’m gonna fade away
War, children, it’s just a shot away It’s just a shot away…
Tyvärr är Gimme shelter lika aktuell idag som när den skrevs för drygt femtio år sedan… Man har alltså inte kommit längre. När man ser det med svenska ögon är det hela fullständigt obegripligt.
En del reagerar på att inskränkningarna mot Ryssland drabbar tredje person. Det är klart att det gör det, men vad är egentligen alternativet? Ingen tror att 144 miljoner ryssar är massmördare, men man hoppas naturligtvis skapa opinion – om nu det är möjligt i en diktatur…
Att skilja på sak och person är inte så självklart i Sverige heller. Ryska företagare som varit här i decennier råkar ut för köpstopp och vandalisering av sina affärer och deras barn mobbas. Hur tänker man då…?!
Vi hade en rysk flicka hos oss i mars 1995. Hon introducerade sig själv genom att spela variationer på Fjäriln vingad på vårt piano som ingen gjort. Irina, som hon hette, läste ekonomi i S:t Petersburg och älskade detta ”Rysslands fönster mot väst”. Som litteraturstudent hade jag läst Dostojevskijs Brott ochstraff och vi kunde jämföra våra intryck av staden. Kyrkoherden på Mammas hemort hade suttit sju år i Peter Paul-fängelset för felaktiga åsikter, så där hade vi ytterligare en infallsvinkel…
Vi fick höra berättelser om problem i vardagslivet som var på en nivå vi inte kunnat föreställa oss. Om hon inte varit en så trovärdig person, och vi annars känt till en del, hade vi trott att hon fantiserade. Mamma, vars släkt lidit under ryssen i generationer, hade verkligen inga problem att skilja på sak och person. De hade intressanta diskussioner och på Internationella kvinnodagen menade Irina att de ryska männen drack så hejdlöst att det var kvinnorna som måste rädda Ryssland. Irina, 20, och Mamma, 80, höll varandras händer och tittade varandra i ögonen i samförstånd: – Vi kvinnor!
Flickebarnet kom från Pskov och lärde oss bland annat att stadsvapnets lodjur hette rys’ på ryska… Jag har alltid tyckt att lodjur varit imponerande djur och har funderat över när det otroliga vurmandet för vargar började: att de nästan blivit heliga. Jag frågade mannen nyss om jag mindes fel, att lodjuren uppfattades som något alldeles extra när vi växte upp. – Nej, så var det, säger han, och så är det väl fortfarande. Det är bara naturmupparna som fått för sig att det är något särskilt med vargar.
Lodjur (Lynx lynx) – och på ryska rys’. Foto: Bernard Landgraf
Min farfar gick i tåget, var det någon som sjöng… (Ja, jag vet att denne någon var Tomas Ledin…)
Det var dock i böndernas tåg i Stockholm -14 som min farfar gick, inte i arbetarnas i Ådalen -31.
Farfar var då 45 år och hade knappt en månad tidigare fått sitt fjärde och sista barn, Pappa Nils. Alla som deltog i Bondetåget fick en medalj, sägs det. Någon sådan har jag aldrig sett, bara en kantstött tallrik – som är stulen…
Vid den tiden var det ännu betydelsefullt för många att bo i ett fritt land. Farfar var ingen uppviglare och skulle aldrig ha demonstrerat för egen del, men när det gällde landets överlevnad kom det i en annan dager. Världsläget var instabilt och Karl Staaffs liberala regering hade skurit i försvarsbudgeten och ställt in byggandet av ett örlogsfartyg. En privat insamling för pansarbåten företogs, dels av teknologerna och dels av kyrkan, som även den vid den tiden var försvarsvänlig. Översten Karl Axel Bratt utgav skriften Är det likgiltigt om vi blifvaryssar? och journalisten Albert Jensen kontrade med Låt ryssen ta oss!
Grannlandet i öster var ett lydrike under Ryssland sedan Finska kriget 105 år tidigare, ett krig där också Farfars farfarsfar Olof Caesar Bäck hade stupat. Som tidningsman var givetvis Albert Jensen väl förtrogen med förhållandena i Finland sedan guvernör Bobrikov dragit åt tumskruvarna. För de frihetsälskande bönderna måste därför hans likgiltighet inför att hamna i ryssens våld ha tett sig obegriplig. Kanske var utspelet ett hat mot Sverige efter hans fängelsevändor.
Reaktioner på regeringens förda politik hade dykt upp på olika håll i landet. Planerna på en gemensam aktion för landsbygdsfolk, ett bondetåg, initierades av godsägare Uno Nyberg på Långtora och organiserades av en annan upplänning, grosshandlare Jarl Frykberg i Uppsala. Upptäcktsresanden Sven Hedin hade gett ut skriften Ett varningens ord och kom att bli den som författade borggårdstalet, som kung Gustaf V sedan höll – efter mycket övertalning från hustrun, drottning Victoria.
5 februari: 35 extrainsatta tåg anlände till Stockholms central och 32.000 från landsbygden, i huvudsak bönder, inkvarterades i skolor, militärförläggningar och välkomnades framför allt i hemmen hos försvarssinnade stockholmare, som täflade om att få härbärgeralandtmännen. Farfar var enav 166 bönder från Gästrikland, men var han var inkvarterad vet jag inte. Från Hälsingland kom 270, från Medelpad 250 och från Uppland 5.000 bönder.
6 februari – Bondetåget:https://stockholmskallan.stockholm.se/post/29330 Landskapen var ordnade landskapsvis och sammanstrålade till ett tåg före Norrbro, varje landskap med sin fana och standar, varifrån man med militär precision tågade mot borggården. Allmogen i Norrbotten och Västerbotten hade på historiskt manér skickat en budkavle med skidlöpare, som på mindre än fem dygn avverkade över 100 mil, med budet att också de stod bakom de övriga. Förutom de 32.000 som samlats på borggården, meddelades att ytterligare 120.000, varav 40.000 bönder, sympatiserade med de som var på plats. Godsägare Nyberg höll tal för böndernas räkning och grosshandlare Frykberg företrädde de 80.000 som inte var bönder, men stödde aktionen, och överräckte till kungen ett af de många banden, innehållande telegrafiska instämmanden från alla delar af landet samt från svenskar i alla länder. Kung Gustaf V höll det som kom att kallas borggårdstalet – ett retorisktmästerstycke – där han förordade att försvaret skulle stärkas och krävde förlängd militär grundutbildning:
I kunnen vara förvissade att Jag aldrig ämnar dagtinga med Min öfvertygelse om hvad Jag i frågan om värnandet af fäderneslandets sjelfständighet anser rätt och nyttigt.
Borggårdskrisen var sista gången i svensk historia som en svensk kung utnyttjade sin konstitutionella makt och rättighet.
10 februari:Den liberala regeringen fann för gott att avgå och ersattes av en konservativ ämbetsmannaregering under landshövdingen i Uppsala, Hjalmar Hammarskjöld.
Den 28 juni 1914 mördades Österrike-Ungerns tronarvinge av en serb och den 28 juli invaderade Österrike-Ungern Serbien. Första världskriget var ett faktum.
Farfars morbror och gudfar August Forssmark, 71 år, i granngården på Näset skriver i sin dagbok:
1914. Söndagen den 2/8 råder samma torka som nu varat en hel månad ehuru senaste dagarnas värme ej varit så tryckande, endast 15 gr om morgnarne och 20 á 22 gr om dagarne. Torkan och värmen har så påskyndat mognaden att rågen och större delen af kornet är skuret och hafren står färdig att falla för lien. Utbytet blir här kan man säga bra ehuru all anledning varit att vänta dåligt, men den store gifvaren har funnit för godt visa sin makt. I dag på morgonen började ringning i Högbo Kyrkklockor till ej så liten fasa då det antogs att elden var lös och sådan fara på färde att vi skulle fått vara med om delning af de många brandolyckor som i denna sommar hemsökt vårt land. Wid efterfrågan var orsaken en annan, kanske mycket värre, nämligen Mobiliseringsorder för hela landstormsområdet här inom Walbo och Högbo socknar, 8 årsklasser, samt 3 klasser af beväringens andra uppbåd eller tillsammans 11 årsklasser. Detta med anledning af att Tyskland i går förklarat Ryssland krig som har till följd att våra kuster och hamnar måste bevakas för neutraliteten och till förhindrande af öfverfall från Ryssland. Få nu se hur detta kommer att vända sig! En tuktan för Sveriges befolkning är väl behöflig!
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.