Jag fick upp detta i flödet, som det så vackert heter, och nej, det är inget aprilskämt…
Utan egen förskyllan, första gången för att jag skulle hjälpa en gammal släkting och andra gången för att jag inte ville betala för någon annans sophämtning, tvingades jag blanda mig i vilt främmande människors sophantering, folk jag inte ens hade namnet på…
Åt mig själv skulle jag ha begärt en ny behållare för evigheter sedan, men drar mig för att ta kontakt. Vem vet vad man blir inblandad i…
För inte så länge sedan lämnade jag in ett förtydlingsförslag till kartan, men en välkänd ”halvö” på 50 hektar kan inte namnsättas med det namn den haft åtminstone ett par hundra år för att den ligger på enskild mark. Enligt Lantmäteriet heter den helt enkelt 3:78, ”Trekolonsjuttioåtta”, och det kan ej ändras. Anser de att det är en förbättring så får det väl vara så. Hoppas bara att räddningstjänsten har sifferkoden inskriven i sin manual – och att den som behöver hjälp där känner till sifferkoden, eller kommer ihåg den. Nej, det är inget aprilskämt det heller…
Man får skaka av sig och som Sven Wollter i hans sista roll som Malte i Dag för dag göra en fuck-it-list i stället för en bucket-list.
Känslan från barndomens påskar sitter på ett märkligt sätt outplånligt kvar. För mig var påsken kyrkgång och trädgårdspyssel och för mannen skidåkning i fjällen eller Alperna. Numera är kyrkan så kallad eventlokal – och i år är också trädgården full med snö – och skidåkningen har mannen överlåtit åt yngre generationer. Så länge föräldrar levde och barn bodde hemma eller i närheten var det släktsammankomster, både hos respektive föräldrar och hos oss, varvat med konstrundor runt hela Gästrikland.
I år blir det sportsändningar i teve för mannen och släktforskning för mig. GLAD PÅSK! 🥚🐣🥚
Våra påskkärringar 11, 9 och 7 år gamla när det begav sig…
Mina föräldrar tilldelades ett sopställ, ett stativ med en brun papperssäck, som de aldrig bett om. Den skulle stå mitt fram på gården, min far tyckte den var ytterst missprydande och ställde den under skullbron. – Jag behöver inte den där, sa han. – Det är lag på att du ska ha ett sopställ, fick han veta, och betala en månadsavgift.
Föräldrarna eldade alla brännbara förpackningar av kaffe, socker, mjöl, knäckebröd etcetera i vedpannan. Mjölk hämtades i kruka från mjölkrummet och fil sattes av mjölken, så där blev det inga förpackningar alls. Det komposterbara avfallet bestod av kaffesump, potatisskal och äggskal, som vändes ned i gödselstacken, där det snabbt förmultnade och sedan spreds på åkrarna. – Varför lägger du inte i några sopor? sa den härskne sopentreprenören. – Vad ska jag lägga i då? undrade min far. – Gubbjävel, muttrade entreprenören när han åkte.
Sopstället stod under skullbron i femton
år, sopåkare kom och bytte säck när den tidigare regnat sönder, men vanligtvis
åkte man bara förbi gården och föräldrarna fick betala fast det aldrig fanns
några sopor att hämta.
När vi övertog verksamheten på gården hade sopstället blivit en grön plasttunna. Vi hade ett annat konsumtionsmönster med vissa hushållssopor av metall, typ sardinburkar och tonfiskburkar, men inte heller vi hade just någon annan kompost än kaffesump, potatisskal och äggskal, som vi vände ned i gödseln. Från frysboxen tog vi bara upp den mängd fisk eller det kött vi skulle ha för stunden.
Hämtning av blandade hushållssopor hade en
dyrare taxa och för att få den billigare taxan skulle vi vara tvungna att ha
två tunnor, en extra brun tunna för att leverera kompost. Att vi hade
avsättning för allt komposterat avfall till vår ekologiska odling accepterades
inte, utan vi skulle ändå tvingas betala för en tunna vi inte använde. Vi fortsatte
därför att betala för blandade hushållssopor i en grön tunna fast vi behöll
komposten själva…
Att vara klimatsmart och sortera hushållssopor lönar sig alltså åtminstone inte rent ekonomiskt när man själv är ekologisk odlare. Samhället är så stelbent när något faller utanför ramen, att det motarbetar sig självt och sina egna syften.
Mycket av det som tidigare var ett självklart omhändertagande av miljön – vem minns inte alla dessa städkampanjer i västvärlden motsvarande Håll Naturen Ren och Håll Sverige Rent – har utplånats med immigration från kulturer med helt avvikande värderingar. Däremot ska vi nu känna flygskam, bensinskam, köttskam och flerbarnsskam och tänka på att klimatkompensera för att flyga, åka bil, äta kött och inte föda flera än två barn.
Bild: Kjell Nilsson-Mäki
Det senaste året har det uppstått något som liknar en klimatreligion, en sektliknande rörelse, där skolbarn och vuxna demonstrerar – strejkar! – för att någon ska göra något åt klimatet.
Inte alltid är det övertygande att alla demonstranter, eller skolstrejkare, seriöst vill rädda klimatet. En tonårskille som intervjuades i TV sa: – Om världen ändå ska gå under om tio år är det ingen idé att sitta i skolan.
Vilka konkreta förslag demonstranterna har om vad som måste göras har inte framgått, bara att det är bråttom. Det är inte heller bekant vad man i realtid förväntar sig ha uppnått när man gått tillbaka till skolor och jobb, vilket väl måste bli rätt snart. Kunskaper och inkomster är ju inget man på sikt kan avvara ens för klimatets skull. Så mycket är totalt missriktat. Svenska politiker tycker det är viktigare att lägga en extra skatt på våra plastpåsar, som återvinns i form av soppåsar, än att exempelvis hjälpa till att styra upp plasthanteringen i Indien, som producerar 6 MILJONER TON PLASTAVFALL PER ÅR – och helt saknar organiserad återvinning. Där formligen drunknar folk snart i plastavfall!
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.