Etiketter
99., anpassning, överlevnadsinstinkt, drivkraft, energi, Expedition Robinson / Survivor, Här är ditt liv Buba Badjie, skola, språk, studier, utbildning
I natt har jag varit sju år igen och åkt skolbuss andra skoldagen – och glömt att kliva av. I verkligheten klev jag av, men tankarna fanns där efteråt vad som hänt om jag missat det.
Första skoldagen gick bussen framför skolan och jag hade sällskap på bussen av Mamma och en 22-årig finländsk kusin. Mamma skulle vidare till Uppsala, där hon skulle läggas in på Akademiska sjukhuset några veckor och opereras. Kusinen, en tuff studentska från Åbo, skulle åka hem efter att ha sommarjobbat i Hagaström. Både jag och de var trygga med att det här med att åka buss inte skulle bli något problem…
Andra skoldagen satt jag på helspänn längst fram i bussen och väntade på att skolan skulle dyka upp till vänster – men det hände inte. Det plingade och när jag råkade vända mig om stod en klasskamrat hemifrån byn beredd att kliva av och vinkade åt mig att göra detsamma, vilket jag efter snabb tvekan gjorde. Bussen hade åkt bakom skolan, en vägsträcka jag inte kände till, och skolan låg till höger, uppe på åsen, inbäddad i skog. Det gällde sedan att vara uppmärksam varje morgon vilken väg bussen skulle ta, men då visste jag ju om att det fanns alternativ…
Mamma hade ordnat att en hemsamarit skulle vara hos oss, men hon försvann efter en dag och ingen ersättare skickades. Pappa ville inte oroa Mamma med att hemsamariten lämnat oss i sticket så det blev en överraskning när hon kom hem… Med djur som skulle skötas och spannmål som skulle skördas hade Pappa inte tid för barn och hushåll så jag antar att jag måste ha hängt med i lagården och på traktorn, och gröt kunde han alltid koka – men med klädvården blev det kanske si och så… Mamma hade ringt hem och pratat med mig varje kväll fick jag veta långt senare, men dessa första så länge efterlängtade skolveckor har jag förträngt.
Jag har lyssnat på Christian Bönnelyches intervju med Buba Badjie i Här är ditt liv, Buba Badjie, del 1: De unga åren i Gambia (English subtitles), hur han som femåring bränt sin fot så illa att den skulle amputeras, hur den räddades av hans morfar medicinmannen, hur han ansågs ha drabbats av onda ögat och måste lämna föräldrahemmet, hur han måste flytta till fastern i en annan by och börja skolan där och hur han inte återsåg föräldrarna på sex år…
Hur futtiga framstår inte några egna kaotiska veckor vid jämförelse…!
Våren 2000 hade en av våra kossor mastit, juverinflammation, och vi ringde distriktsveterinärstationen i Valbo. Någon timme senare gled en röd bil ned på gården med en svart man med ett brett leende, iförd militärgrön behandlingsrock och halsband som en medicinman eller schaman.
Det var den nya distriktstveterinären Buba Badjie.
Han pratade glatt med poetiska liknelser och om sig själv i tredje person utan ett uns av Jantelag. Vi hade bott i Uppsala elva år och, med förlov sagt, sett mera än korumpor, men stod antagligen där som fågelholkar. En sådan veterinär hade vi aldrig haft.
I helgen lyssnade jag på del 2: Sovjetunionen och när det bara sa klick (English subtitles), där Buba berättar om när han först lärde sig ryska och tog rysk veterinärexamen i Kyjiv, nuvarande Ukraina, och sedan lärde sig svenska och tog svensk veterinärexamen i Uppsala.
Där kan man tala om survivor!
Del 3 är på gång…
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.