Havtorn

Etiketter

94., havtorn, havtornsbakelse, havtornsgelé, havtornskräm, havtornssås, Saltharsfjärden Norrsundet, sotare/glödstekt strömming, Svenska dagen, Svenskfinland

Vem åker till havet i november? Vi gjorde det igår.

Det var en härlig torsdag med +12 och solsken och inte det minsta novemberlikt, så det fick bli ett återbesök med lunch i Saltharsfjärden. Den här gången satt vi inomhus, men med samma magnifika utsikt. I lä i solen hade vi faktiskt kunnat sitta utomhus nu också, fast den möjligheten erbjöds inte längre.

Klassikern strömmingsflundror med potatismos fanns tyvärr inte med på dagens meny, utan hade ersatts av sotare – glödstekt strömming – med kokt potatis, rårörda lingon, pressgurka samt brynt dillsmör. Det var vällagat och smakligt det också – fast benigare…

Till kaffet tog vi var sin chokladtryffel smaksatt med bourbonvanilj och rom samt havtornssås. Så absolut urgott! Tanken föresvävade att havtornen skördats inne i den luxuösa bekvämlighetsinrättningen…

Inredningsdetalj från bekvämlighetsinrättningen i Saltharsfjärden…

---

I dag firar de svensktalande finländarna – finlandssvenskarna – Svenska dagen. När dagen instiftades 1908 var det med tanke på att Gustaf II Adolf den 6 november gick in i dimman i Lützen, men knappast tänker någon längre på det. Nu är det en fråga om rätten att få använda sitt modersmål, något som inte är en självklarhet fast Finland har två nationalspråk.

För några år sedan utlystes det en tävling i Hufvudstadsbladet om en speciell bakelse till Svenska dagen. Det vinnande bakverket var en – havtornsbakelse.

Bakverket med chokladbotten, vitchokladmousse, havtornskräm och havtornsgelé röstades fram av Hufvudstadsbladets läsare som bästa bakelse för Svenska dagen

Svenska dagen

Etiketter

24., Akademiska Sångföreningen: "Modersmålets sång", finlandssvenskar, FRIS/Finlandssvenskarnas Riksförbund I Sverige, Svenska dagen, Svenska veckan, Svenskfinland

Svenska dagen

I dag – den 6 november – är det Svenska dagen, nationaldag för den svenskspråkiga befolkningen i Finland. Det finns 290.000 svensktalande finländare i Finland – 5,3 % av finländarna – och, enligt en uppgift, ytterligare 65.000 i Sverige, men rimligtvis är det många flera.

Siffror i Sverige vad gäller modersmål och etnicitet är en uppskattning, eftersom det omgärdas med mycket hysch-hysch och anses kränkande.

När Svenska dagen instiftades 1908, var andelen finlandssvenskar 15 % av finländarna. Finland hade då sedan 99 år lämnat Sverige och var ryskt storfurstendöme. Det var 9 år innan Finland, 1917, fick sin självständighet och sin egen nationaldag, den 6 december.

På i dag 17 orter i Svenskfinland firas inte bara Svenska dagen, utan sedan år 2000 även Svenska veckan, i år 4-10 november, med kulturella aktiviteter för alla åldrar, så trots minskat underlag är svenskheten stark.

I Sverige var finlandssvenskarna länge den största invandrargruppen och omfattade 25 % (!) av alla invandrare, ett par gånger fler än finnarna. Finnarna har minoritetsstatus i Sverige, men eftersom Sverige inte registrerar etnicitet gäller minoritetsstatus inte finlandssvenskarna, då modersmålet är detsamma som i Sverige.

Etniciteten är ju inte bara språk utan också ursprung och kultur och på svenska orter där många finlandssvenskar bor finns finlandssvenska föreningar. FRIS – Finlandssvenskarnas Riksförbund I Sverige – fyller i år 50 år och firar med pompa och ståt i Västerås nu i helgen, 9-10 november.

Kanske skulle gamla rikssvenskar också behöva en Svenska dagen och kunna frossa i svensk kultur? Den svenska nationaldagen har ju inte mycket med svenskhet att göra.

Finska var länge det näst största språket i Sverige, men passerades i april 2016 av arabiska. Det ökar lavinartat med invandringen från MENA-länder med stora barnkullar – och den svenska utvandringen och små barnkullar.

Många svensktalande i Finland känner sig hotade och undviker att tala svenska offentligt. Utan att på något sätt förringa utsattheten, har de ändå fördelen av att se ut som finnarna och kunna flyta in i mängden. Bland MENA-folket i Sverige däremot, avslöjar utseendet omedelbart ens svenska ursprung hur tyst man än är.

Jag har träffat väldigt många trevliga finnar, men med en finlandssvensk mor kände jag naturligtvis till finnars generella agg mot finlandssvenskar. Häpen blev jag dock när jag i min ungdom på rikssvenska i Åbo hamn frågade efter vägen, och det besvarades med en lång föraktfull harang på finska och man pekade i motsatt riktning, mot Sverige. Nota bene: Jag var en hurri fast jag var en svensk turist!

Akademiska Sångföreningen – ”Modersmålets sång” (1998) av Johan Fridolf Hagfors (1897), finlandssvenskarnas inofficiella nationalsång

Nog minns jag!

Etiketter

evakuering, Fortsättningskriget, Inbördeskriget, IVAK/IlmaValvonta-AlueKeskus, IVKE/IlmaValvontaviestin-KEräyspaikka, Lotta Svärd-organisationen, Porkalaområdet, Porkalaparentesen, ryska kejsartiden, Svenskfinland, Västnyland, Vinterkriget

Mamma var en varm hembygdsvän och pratade ofta om uppväxten i Svenskfinland, om ryska kejsartiden, de tre krigen och evakueringen från Degerby med exilen i eget land. Hon hade också ett genuint släktintresse och med bådas våra uppväxter på bondgårdar i respektive land, kunde jag relatera till mycket av det hon berättade, samtidigt som jag fängslades av det som var annorlunda i hennes uppväxtmiljö.

I höst (2014) är det sjuttio år sedan Degerby med omnejd – det så kallade Porkalaområdet – utrymdes för att bli sovjetisk marinbas i femtio år; när området plötsligt återlämnades efter elva och ett halvt år hade min mor hunnit emigrera.

På 1980-talet, när jag själv blivit mamma, skrev jag ner hennes minnen. Jag hade då efter femton år återvänt till min födelsegård i Gästrikland, där jag och min man är verksamma.

Margareta Högman, 2014

---

👉 NOG MINNS JAG! Meris hågkomster från Västnyland

👉 ”Mycket intressant om Degerby i ny e-bok”

---

---

---

👉 BikeComparer.com