Skröna

Etiketter

novellett/kortnovell, släktforskning, The Rolling Stones

Stones har varit här – och vi var inte där… Två av våra barn var där, på Friends Arena, och tyckte naturligtvis att det var jättebra. Jag och mannen var ense, att om det ska vara en upplevelse ska man ha ståplats långt fram, och det blir ju åtskilliga timmars stående med köande och förband så vi kände att vi måste låta tåget gå – men det sviiider… aj, aj, aj…
Våra barn hade ordnat bästa tänkbara sittplatser åt oss föräldrar när Stones spelade på Cirkus 2003, mitt framför scenen – till och med Per Gessle hade sämre plats, snett framför oss – men direktkontakten med scenen saknades. Det fick däremot dottern längst fram, när Mick Jagger höll hennes hand när han sjöng That’s how strong my love is! 😄

The Rolling Stones – ”Out Of Time” – Live @ Friends Arena 31/07/2022.
Mick Jagger – 79 år och 5 dagar…

Superfanet Ove Tingvall har följt Stones sedan starten och jag hade bara sett honom i tidningar och på teve när jag mötte honom i en smal spiraltrappa på Ron Woods konstutställning och förvånades att han var så tunn – och hade så smala skor! 😆 – vilket möjligen kan bero på att vi alla är fullvuxna; äldsta sonen 1,98…
Något konstköp räckte dock inte vår kassa till, men väl en T-shirt.

Ron Wood’s Art fick begränsa sig till en tisha med Keith…

---

Gården hade i förra veckan studiebesök från Östersund av Dundrare som följde sina rötter från Dunderbo i Valbo, via Dunders i Högbo till Mo i Ockelbo.

De var ättlingar till Erich Dunders son Anders (1732-1818), Doktor Dunderberg kallad, som 1755 gifte sig med Länsman Molinders dotter Brita i Mo. I likhet med sin far och en son, Lars, var Anders bergsgevaldiger och kolmätare och dessutom fältskärskunnig och kurerade folk med allehanda örter. Inrikes tidningar meddelade under Döde i Landorterne att Kolmätaren Anders Dunderberg var namnkunnig för sin Läkare-åtgärd.

Sonen Lars (1759-1841) omskrivs i 1827 i Inrikes underrättelser, Falun: Bland detta årets märkwärdiga tilldragelser inom wår stad kan med skäl räknas det besök wi haft af den namnkunnige L. Dunderberg, Bergsgewaldiger och Kolfiskal i Södra Helsingland. Som allmänt bekant är, har denne man gjort sig känd som lycklig Läkare wid åtskilliga yttre åkommor, i synnerhet wid gikt och reumatism…

Det var inga krav på legitimation på den tiden…

---

Så är det redan augusti och som vanligt har inte mycket av det som planerades blivit av, och skrivandet är på sparlåga när det inte finns någon riktig deadline. En psykologisk skröna som jag plitade ned för snart 40 år sedan har jag i alla fall tagit bort de mest extrema utfallen från och omarbetat till en slags kortnovell. Lite mera troligt kanske det blev, men också konstigt – och sorgligt. Jag vet inte varför jag har skrivit dessa märkliga skrönor – som inte platsar någonstans – men kanske är det någon stö-stö-störning, som mannen säger.

Babylon

Etiketter

67., Bridges to Babylon Tour, kåseri, The Rolling Stones, Ullevi Göteborg

ULLEVI -98

I morgon ska Stones komma, Grabbarna, som maken kallar dem, eller The Lads. Mick Jagger omtalar han högtidligt som Himself. Redan till julen fick vi varsin biljett.

Han var med, maken, redan i Malmö -66, Örebro -67 och på Råsunda -70. Han går inte heller på rockkonsert utan på rockgala. På Stadion -95 hade han fått med sig femtonåriga dottern, som inte bara blev helt såld på Stones utan också fick en oroande förkärlek för ärrade gamla vrak. Killar under fyrtio såg helt plötsligt beklämmande barnsliga ut.

Äldste sonen och jag tuffar ned i Granadan och ber en stilla bön att eländet åtminstone ska hålla på ditvägen. Maken och dottern kommer flygande från Stanstead och lyckas via tre byten från Skavsta ta sig till Göteborg. Mot kvällen dyker de upp, dottern med ett knippe meterlånga påfågelfjädrar i handbagaget som hon förärats av en indier.
     Vid midnatt ringer yngre sonen från Landvetter där han nyss landat och får inte tag i en taxichaufför som känner till vandrarhemmet. Vi har själva med nöd och näppe hittat dit och ska via mobil försöka lotsa en taxichaufför som inte kan svenska. Vi väntar och väntar och när de äntligen kommer är chauffören ursinnig men familjen är samlad. Vad gör man inte för Grabbarna!

Vi åker till Ullevi vid tretiden och vi är inte först. Vår förstfödde lämnar sin biljett till oss och går för att träffa en chilenska han träffat via nätet. Om han inte hinner tillbaka innan de öppnar, så inte är maken den som tänker stå och vänta utanför! Det gör han med mer än önskvärd tydlighet klart för oss andra. Han kokar av nervositet och när den arme latiniserade sonen äntligen dyker upp får han ett svavelosande bemötande.
     Efter att vi suttit i kö på asfalt några timmar öppnas grindarna. Äntligen! Här råder djungelns lag. Maken tar mig i näven och väser hotfullt: Nu jävlar! Sedan springer vi allt vad vi orkar tvärs över Ullevis plan tills det står en scen i vägen.
     Ytterligare någon timme förflyter med väntande och förband. Så uppenbarar sig den evige Rebellen, i hellång leopardrock, och drar de första riffen på Satisfaction. Helt plötsligt är också de övriga på plats och från sextiotusen strupar stiger jublet mot julihimlen. Himself är i högform och stajlar maximalt. Det är show av första graden!
     En uppmärksam vakt tycker dottern bleknar där hon blir upptryckt mot räcket i ett hörn. Han hjälper henne därifrån och hon får komma bakom scenen och dricka vatten. Hon stormar inte scenen och våndas efteråt: Vad tänkte jag egentligen på!? Den chansen får jag aldrig mer! Jag måste vara dum!

Nästa dag åker vi alla hemåt i Granadan och läser recensionerna om gårdagen. Vad befriande, resonerar maken och jag, att vara så oregerliga vid den åldern! Det kanske trots allt finns lite hopp om oss också?

En vecka senare talas det om en extra konsert i Sverige. Det ska bli ett GLOBEN -98 i september! Sönerna är genast på hugget och anmäler sig frivilligt att köa efter biljetter åt oss. Äldste sonens kompis studerar i Tyskland och har köpt DN där nere. I den har han sett en bild med sonen sovande på en gata i Stockholm under en presenning i ösregn och ringer undrande.
– Det är ju för Grabbarna, säger maken självklart, The Lads!
MHn

The Rolling Stones – ”Flip the switch” (1997) from ”Bridges to Babylon”

Rolling Stones

Etiketter

4., Anita Pallenberg, Fredrik Strage, Licks Tour, Nikki Sudden: "Stay bruised", Stockholm, The Rolling Stones

Det är två år sedan Anita Pallenberg – modell, skådespelare och musa till Rolling Stones – somnade in. Hon hade en romans med Brian Jones, fick tre barn med Keith Richards och filmade mot Mick Jagger.

Fredrik Strage skrev en recension efter en konsert som Nikki Sudden höll på Mondo den 19 juli 2003. Den avslutades med, att om man kisade in i mörkret kunde man se någon i solglasögon som såg ut som Anita Pallenberg. Det fanns bara en där med solglasögon så man får väl tacka så här i efterhand, även om han måste ha kisat rejält. Sällan har väl någon blivit så smickrad.

Anita Pallenberg

Det var på sin 47-årsdag som Nikki Sudden spelade på Mondo. Vi visste att han var kompis med Keith Richards och Ron Wood och ville inte missa ifall någon i Rolling Stones skulle dyka upp.  

Dagen innan hade vi träffats under det 12 timmar långa köandet till Stones’ konsert på Stadion, som dottern frivilligt styrde upp. Nikki tiggde cigaretter av alla och menade att man skulle känna sig hedrad att få bjuda honom.
– Han var så cocksure under lineupen, sammanfattade dottern.  

Stones höll med Licks Tour tre konserter i Stockholm 2003 – fredag 18/7 på Stadion, söndag 20/7 på Globen och tisdag 22/7 på Cirkus – och hela familjen var på alla…  

Drygt två år senare dog Nikki, eller Adrian som han hette, 49 år gammal.
Hans bror Kevin, Epic Soundtracks, hade dött nio år innan, 38 år gammal.
De blev sorgligt kortlivade, de begåvade bröderna Godfrey.
– Vilken waste! som dottern säger.
Här är deras grav på Warwick Cemetery .

Nikki Sudden – ”Stay bruised” (2004)