Etiketter
121., blocksvenska, boklån, bokrea, klassiker, ungdomslitteratur, Uppsala universitet
Biblioteken har märkt av ett uppsving i utlåningen sedan pandemin utbröt och nu under bokrean ser det lovande ut för bokhandlarna. Deckare står inte oväntat högt i kurs – Keplers, Läckbergs, Sarenbrants – och bland de svenska romanerna Alex Schulmans och Lydia Sandgrens. Hemma hos oss borde det ha varit slut med bokhandlandet för hundratals böcker sedan, så hur frestande det än är måste det bli köpstopp på allt utom nödvändig facklitteratur.
En av modersmålslärarna på min första praktikplats sa till mig:
– Litteraturhistoria det är Strindberg, Lagerlöf och Moberg.
Detta apropå att vi diskuterade högstadiets litterära kanon.
Något kulturhistoriskt bildningsämne, varken i skolan eller inom lärarutbildningen, har inte svenskan varit på decennier. I stället för de kulturhistoriska momenten har det sedan 1970-talet givits utrymme för barn- och ungdomslitteratur, populärlitteratur och massmediekunskap. Det utkommer massor med barn- och ungdomsböcker – och med en enorm bredd – och Martin Widmark toppar både den totala utlåningen och försäljningen.
När jag på 70-talet läste AC-kursen i blocksvenska – 60 p (eller 90 hp) – var ungefär hälften av kurserna litteraturvetenskapliga och hälften språkvetenskapliga. De rent litteraturhistoriska kurserna omfattade endast 12 p (18 hp), varav hälften för litteraturen före 1880 och hälften för litteraturen efter. Man kan väl säga att det var så pass att det gav lite allmänbildning.
Av de 36 författares verk som var obligatoriska att läsa inom 6-veckorskursen Litteraturen och dess historia efter 1880 var 18 svenska, 8 fransktalande, 4 ryssar, 3 engelsktalande och 3 tysktalande. Nio av dessa var Nobelpristagare.
Inom delkursen ovan läste vi av August Strindberg Mäster Olof, Röda rummet, Fröken Julie och Tjänstekvinnans son I, av Selma Lagerlöf endast Gösta Berlings saga och av Vilhelm Moberg – ingenting. Naturligtvis läste vi om Wilhelm Moberg, men inget verk av honom.
Det var alltså knappt att litteraturhistoria var ”Strindberg, Lagerlöf och Moberg” ens på universitetet…!
Det ingick i rättvisans namn också en del skönlitterär läsning inom 4-poängskursen Drama och film, 7 verk, och av danska och norska författare inom de två 3-poängskurserna Danska och Norska.
Inom Barns och ungdoms läsning – för Stefan Mählqvist – lästes 12 författare: Blyton, Millne, Beskow, Brunhoff, Hergé, Tove Jansson, Astrid Lindgren… Märk väl att detta var före den explosion av barn- och ungdomslitteratur som kommit de senaste decennierna – några Bert och Sune hade inte fötts än… – och inkluderade barnboksklassiker som Carrolls Alice i Underlandet (1865), Mark Twains Tom Sawyers äventyr (1876) och Stevensons Skattkammarön (1883).
I de flesta klasser på högstadiet hinner man läsa en bok per termin. Hur många böcker man läser därutöver är väldigt individuellt, men flickor läser mera än pojkar. Det finns så många sajter nu med lästips både för lärare och andra, så det finns ingen orsak att stanna vid ”Strindberg, Lagerlöf och Moberg”…
Litteraturbanken har förslag för förskoleklass-årskurs 3, årskurs 4-6, årskurs 7-9 och gymnasiet, där poesin är spännande och väl utvald. Vad gäller prosan så är den märkligt enahanda för årskurs 7-9 med 21 noveller och 10 romaner av Selma Lagerlöf…
Novellix har noveller för grundskolan och gymnasiet.
Enligt O heter sidan med genomtänkta val på ämnen som ständigt är relevanta, som Den store Gatsby av Scott Fitzgerald, En underjordisk dagbok av Fjodor Dostojevskij, Främlingen av Albert Camus, 1984 av George Orwell, Kallocain av Karin Boye, Norrtullsligan av Elin Wägner, Stolthet och fördom av Jane Austin…
Finlandssvenska sidan Boksampo har 25 alldeles utomförträffliga val för högstadiet, som alla kan rekommenderas. Wow!
”Den sinnrika junkern Don Quijote af La Mancha” var titeln på den första svenska översättningen 1888 av Edvard Lidforss, en tremänning till farmorsfar.
I stället för litteraturhistoria har intresset sedan 70-talet i stor utsträckning lagts på läsprocessen, förhållandet mellan läsaren och texten, och vikten av att lära sig ett fungerande språk, funktionalisering framför formalisering. Elevernas skriftliga produktion har blivit det primära, något som jag kan avundas dem. På 60-talet var det fortfarande mera en fråga om hur man skulle skriva än att man skulle skriva, vilket skapade ett onödigt krampaktigt förhållningssätt. Även om möjligheten till det fria skapandet är avundsvärt, tycker jag ändå att det litteraturvetenskapliga borde ges större utrymme, helt enkelt flera timmar.
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.