Berta

Etiketter

livsöde, Mormor, nostalgi, Porkalaparentesen

Idag är det 140 år sedan min mormor föddes.

I familjer med kortare mellan generationerna hade jag kunnat vara 100, så där hade jag tur.

Berta Söderling (1882-1974)

Mormor Berta föddes i den lilla byn Vassböle i södra Finland, mitt i en syskonskara på sju. Två äldre systrar fick utbilda sig till barnmorskor och en yngre till folkskollärarinna och Mormor drömde om att få bli mejerinna, men det sades att hon behövdes hemma på gården.

På Västankvarns folkhögskola träffade hon Morfar, Osvald Österman, som var två år yngre, och de gifte sig 1908, 26 och 24 år gamla. Därmed blev hon bondvärdinna i Maggböle i grannsocknen och ansvarade för gårdens mjölkhantering, vilket väl var ett hyfsat substitut för någon med mejerinnedrömmar.

Mormor var tålig och tålmodig och hade ett glatt sinnelag, trots många sorger och ett ofattbart slit. Hon födde sex barn, tre söner och tre döttrar, men två söner dog drygt 1 år gamla, maken dog 38 år gammal – och hon blev ensam med att sköta en lantgård – och sista sonen stupade i Vinterkriget 28 år gammal.

1944 blev området sovjetisk militär- och marinbas och alla måste evakueras. Mormor flyttade till en utgård i sin födelseby Vassböle, som låg strax utanför zonen, och därifrån har jag från 1956 minne av att sova på en pianobänk, att med två jämnåriga kusiner smyga in på ett religiöst tältmöte och att mata hönsen…

1955 hade området, krasst uttryckt, efter 11 år förlorat militärstrategisk betydelse för Sovjetunionen och oväntat lämnats tillbaka och Mormor flyttade småningom hem igen. Från 1960 minns jag rysskatten Ryss-Lotta, som lämnats kvar av de sovjetiska så kallade arrendatorerna, Mormors hembakta surbröd och hennes jättegoda filbunke, som serverades till varje morgonmål…

Sista gången jag träffade Mormor var hösten 1973, då jag inte lyckades vara som hon förväntade sig. Ett halvår senare dog hon, nära 92 år gammal, efter 50 år som änka. Jag hade nyss gift mig och hon hann i alla fall få bröllopsfotot…

Uppsala

Etiketter

13 juni, nostalgi, Uppsala

Den 13 juni…

=> ⏳ För 53 år sedan flyttade jag till Uppsala för att sommarjobba i kantinen på S1. Jag hyrde ett rum på Götgatan 22 B på Luthagen, vilket ansågs vara ett trevligt område, men som den lantis jag var, såg jag bara betongklossar omgivna av asfalt. 1969 var en vacker sommar och jag längtade hem till kor och gröna hagar. 🐮🍀 Att kriga med köksmalajerna var däremot helt okej! 🙂
Jag flyttade snart till ett rum i ett gammalt hus, Sturegatan 26, där jag trivdes alldeles utmärkt. 💞

=> ⏳ För 49 år sedan skrev jag sista tentan för kandidatexamen, 4 poäng (6 hp) i Mediekunskap. 🙂 Jag hade haft alltför kul senaste året och låg efter, men gav mig den på att jag skulle gå ut kursenligt, så vårterminen 1973 blev en hektisk jakt att hinna beta av 68 poäng (102 hp). 😶
Studietiden var härlig, det blev med tiden 180 poäng (240 hp) och Studentvägen 30 och 23 är förknippade med många minnen. 💞

=> ⏳ För 42 år sedan flyttade jag från Uppsala och hemåt igen, nu med man och tre barn, fyra och två år och nyfödd. Veckan innan flytten hade jag legat på sjukhus för halsböld, helt igensvälld och måst debrideras, och sedan packat och flyttstädat mellan amningarna. Hur orkade man det?! 😮
Det var svärmor Ainas 62-årsdag och mitt i uppackandet släppte vi allt, köpte med oss en palm 🌴 och åkte på tårtkalas! 🎂🙃

Mina Uppsalaadresser från Google: Götgatan 22 B, Sturegatan 26, Studentvägen 30 och Studentvägen 23.

Vemod

Etiketter

1958, barndomsminne, nostalgi, saknad, skolstart, sommarminne, Sugartime

Östersjön låg emellan oss så fast våra mammor var systrar hade vi bara träffats någon enstaka gång – innan sommaren 1958.

Då hade du fått sommarjobb på ett sjukhem i Hagaström och på Mammas gamla damcykel, en grå Frej, trampade du i alla väder tur och retur Högbo, 2 1/2 mil enkel väg.
En dag när det var motvind grät du av trötthet när du kom fram.

Du var 22 och läste vid Åbo akademi och jag 7 och skulle börja skolan till hösten.

Jag sjöng Sugartime på svenska för dig och du skrattade åt den svenska texten:

Sugar in the morning, sugar in the evening, sugar varenda da’
Tänk så mycket sugar det finns i USA…

och du sjöng låten på engelska för mig:

Sugar in the morning, sugar in the evening, sugar at suppertime
Be my little sugar and love me all the time…

– Har du lagårdsbyxor på dig?! utbrast jag förvånad en dag.
– Vad menar du?! sa du lika förvånad – och antagligen förnärmad.
Mina lagårdsbyxor var ett par byxor i brun manchester…

Sommaren 1958: Mamma, jag, Farbror Sven och Kusin

Den 25 augusti tog sommaren slut – och vi tog morgonbussen:
jag till Västanbyn för min första skoldag,
Mamma till Uppsala för operation
och du till Åbo för fortsatta studier.
Det ösregnade och du fick Mammas bruna gummistövlar.

Sedan dess har många solvarv gått då vi har följt varandras liv.

Tack för allt du var!
Vila i frid!

The McGuire Sisters – ”Sugartime” (1958)

Kung

Etiketter

brottarkung, Högbo kyrkby/Överbyn, Mohed, nostalgi, starka karlar

Jag hittade sammanställningen från en studiecirkel i byforskning 1987, som både Pappa och jag deltog i, och kunde med nya ögon läsa vad jag bidrog med för 35 år sedan… Där fanns en del som var detaljerat, tack vare min fars medverkan, och en del som jag glömt att jag skrivit ned – men är väldigt glad att jag gjorde…

Det var förr i världen mycket tal om ”starka karlar” och det var vanligt att karlar mätte sin styrka, ofta medelst armbrytning och brottning. Visst förekom det slagsmål utanför dansbanan också, men det är inte det som åsyftas här…

I det gamla Högbomålet var uttalet lite tvärtom och rem och töm, som ju numera uttalas med kort vokal, uttalades ”reem” och ”tööm”. Skatan och gatan uttalades däremot ”skâttân” och ”gâttân”.

Pappas farfar, Olof Olsson Högman, född 1842 vid Skommars i Överbyn, och Abraham Abrahamsson Höglind, född 1845 vid Abrams i Västanåsen, hade båda när de gjorde rekryten excerserat på Mohed [med betoning på sista stavelsen], som då var Hälsinge regementes mötesplats. Under militärtjänsten hade man brottningsturneringar och Abraham hade korats mästare, brottarkung.

Farfadern berättade gärna för Pappa – och den som vill höra på – om när han ”brôôtas i gâttân en hel messômmôrsnatt mä’ Kunjin på Moheed”. Denna byns brottarkung var alltså Abraham Abrahamsson Höglind.

Bygatan började strax norr om Dunders’ härbret och fortsatte där Kanalvägen nu tar vid så antagligen var trafiken inte alltför ihärdig, i synnerhet inte en midsommarnatt.

Olle förlorade, naturligtvis, och det var väl inte mer än väntat; det hade också alla gjort på Mohed. Lite stolt var han väl ändå, kan man förmoda, att han lyckades hålla emot en hel midsommarnatt…

Olof Olsson Högman (1842-1928) & Margreta Larsdotter

”Kungen på Mohed”, Abraham Abrahamsson Höglind (1845-1929) & Anna Jönsdotter

”Kungen” blev bonde vid Heds i Västanåsen och kallades småningom Hed-Far, då också äldsta sonen hette Abraham och blev Hed-Abraham. 
Hustrun Anna kom från Förars i Överbyn, där hon var en av sju systrar, varav fyra emigrerade till Amerika med sina familjer.

Vårdträd

Etiketter

Högbo kyrkby/Överbyn, lind, nostalgi, vårdträd

En trist överraskning väntade i morse när jag tittade ut. Toppen av mitt vårdträd linden hade knäckts i nattens storm och låg på backen som ett extra träd. Linden har ju några år på nacken… hm… och visst har grenar fallit de senaste åren så helt oväntat var det väl kanske inte, men…

Toppen av linden efter stormens framfart

Vad som återstår av den en gång så ståtliga linden

Linden är ett långsamt växande träd och sägs kunna uppnå en ålder av 800-1000 år. Till skillnad från eken är dock virket mjukt så med den skada trädet nu har kanske det är nödvändigt att ta ned den, eller…? Det är ju inte bra om den faller på någon byggnad.

Den stod där länge som en slana, innan växtligheten tog fart och man förvånades hur snabbt det gick. Vackrast och frodigast var linden för en trettio år sedan, när barnen växte upp.

Minnena kommer, hur Pappa när han gick förbi knep bort skott som slagit ut på stammen, hur han tålmodigt stod med vattslangen och vattnade när det var torrperiod och hur han på hösten gick ut med måttbandet och mätte lindens omfång i brösthöjd, för att sedan föra in resultatet i almanackan.

Ett av de tidigaste fotona av mig vid linden

Juldagen

Etiketter

105., barndomsjular, berättandet, familjeminnen, juldagen, nostalgi, Nyland svenska Finland, släkthistorier, tradition

Mamma var född i Storfurstendömet Finland 1915, närmare bestämt i Degerby, och i Nog minns jag! berättar hon om sina juldagar hos morföräldrarna i Ingå när hon var barn.

---

”Juldagen åkte vi alltid med släde insvept i skinnfällar från Maggböle till Vassböle och denna dag var årets absoluta höjdpunkt. Då var Mammas alla syskon hemma på Jofs och det var fest. Matbordet i finkammarn var dukat med porslinstallrikar med genombruten spets runt om. En del dricksglas var försedda med inristningar om Elias Lönnroth (1802-1884), folkskolans fader, andra med Finlands vapen och ryska kejsarkronan. Morbror Edvin kallade dessa för Wasabunka och Lejonlunka.

Vanligt var vid den tiden att julgranen var dekorerad med pappersrosor, som man tillverkade hemma av silkespapper i olika färger, lite bomull som skulle föreställa snö och några ljusstumpar, kanske också några flaggor och lite glitter. Moster Ida som bodde i Borgå [anm.: där hon var folkskollärarinna vid Sannäs folkskola] såg emellertid sådant som inte fanns på landsbygden och skaffade tidigt stora glasbollar, som vi barn tyckte var enastående. Hon gav oss också onödvändiga julgåvor, något vi inte alls var vana vid. Ett år fick jag en stor marmeladkartong i form av en ståtlig tjädertupp, och kartongen sparade jag i många år. Ett annat år fick jag ett par rosa-vita vantar, som jag sörjde när de kom bort.

Mormor förevisade varje jul plåtmyntet för oss barn, en stor kopparplåt som funnits i Jofs ett par hundra år och som alltid rönte samma intresse. Kanske fick Krister Jakobsson plåten 1723 när styvmodern löste ut honom från Arved… [anm.: K. J. var släktens första vid Jofs och kom till det öde Vassböle efter Stora ofreden från den svenska gården Arvids i den annars finska byn Myllykylä i Sammatti].

Julkaffet serverades i kaffekoppar Mormor fått till minne av S/S Onnis förlisning (20 juni 1897) och vi fick varje gång höra berättelsen: Onni var en klassisk ångbåt och moster Ellen, då sjutton år gammal, hade varit med på båten från Helsingfors [anm.: där hon gick barnmorskeutbildning vid Kvinnokliniken], då den förliste i Svenvik i Degerby och sex människor miste livet. Moster hade just gått upp på kommandobryggan för att kliva av då en explosionsbrand utbröt och hann i sista valete kasta sig i vattnet. Mormor var och mötte i Svenvik med häst och vagn. En länsmansfru från Pojo lyckades också rädda sig iland, men hon hade långt hem och var genomvåt. Mormor hade, som brukligt var, dubbla kjolar och tog av sig den ena och lånade ut. Damen var oerhört tacksam och skickade senare som tack en kaffeservis med datumet för Onnis förlisning i kannans botten.

S/S Onni, som moster Ellen färdades med när den förliste i Svenvik 1897

Mot juldagskvällen fortsatte kalasandet i granngården Mickels, hos Mammas äldsta syster, moster Olga. Hon brukade berätta om när morbror Hannes som nygift var anställd hos Heimbürgers i Esbo [anm.: där husbonden var född i Livland], där man ibland fick besök av Prinsessan Aurora Demidova, Aurora Karamzin (1808-1902), grundare av bland annat diakonissanstalten i Helsingfors. Moster berättade att denna varit hovfröken hos Kejsarinnan Alexandra Fjodorovna i Vinterpalatset i S:t Petersburg och när hon kom på besök färdades hon i en landå som drogs av två svarta hästar med praktfull utstyrsel och som sades vara skodda med silverskor.”

Vintersolståndet

Etiketter

103., återvinning, julklappar, katarsis, livsförändring, midvinter, nostalgi, onlinehandling, saknad, vemod, vintersolståndet / starbrak

Nio kassar papper har gått till återvinningen. Massor med årgångar av gamla Avelskuriren, Avelsnytt och liknande har fått stryka på foten, tidskrifter som under 33 år var avgörande delar av våra liv. Det är en tveeggad katarsis, att utplåna något för evigt. 

Fortfarande finns mycket husdjursmaterial kvar. Var drar man gränsen? En del menar att man bara ska spara det som man använt de senaste två åren. Vilket torftigt liv det skulle bli! Gamla foton, brev och dokument är ju ens egen och släktens historia!

---

Julklapparna är köpta och inslagna, men när de kan överlämnas är ovisst. Det är alltid ovisst för oss, eftersom mottagarna bor så långt bort att det normalt behövs tid för övernattning. Nu när vi bara kan träffas utomhus är det än mer ovisst. 

Det som har handlats har handlats på nätet. Två av barnbarnen träffade vi senast i augusti, två i juni och två i – februari. Det är svårt då att veta vad som kan passa. ABC Leksaker AB i Danderyd levererar i alla fall sina julklappar med varningstext…

Julklappar färdiga för leverans!

---

I dag är det tretton år sedan Pappa dog, på årets kortaste och mörkaste dag, vintersolståndet eller starbrak.

– Den 11 januari brukar man se tydligt att det har vänt, sa Pappa på sin sista Tredje Advent. 
Den 11 januari skulle bli hans 94-årsdag och blev hans begravningsdag.

Han bad att få komma hem och dö och allt ordnades och förbereddes hemma. Följande dag gav en sköterska honom morfin när jag inte var där och ställde mig inför fullbordat faktum.
– Han ville inte äta, sa hon kort, märkbart orolig när hon såg min uppsyn. Alltså skulle han straffas?

Chocken. Besvikelsen. Sorgen.
Hon tog ifrån oss vårt farväl.

Upprepade gånger hade jag hört Pappa bestämt freda sig mot alla som försökte ge honom morfin. Skulle han ha ångrat sig på ett dygn och inte velat komma hem…?

Mercurius

Etiketter

40., associationsbanor, Café Mercurius Storvik Gästrikland, nostalgi, planet, Queen: "Heaven for everyone", räksmörgås, romersk gud

Det blev inget födelsedagskaffe för min lagvigda på nyårsdagen i år. Som födelsedag betraktat är nyårsdagen en väldigt dålig dag. Många gånger har anhöriga släpat sig hem till oss mera döda än levande. Ingen vill gå på kaffekalas en nyårsdag! Hade han bara varit född två timmar tidigare hade vi kunnat fira nyårsaftnar…

I stället för nyårskaffe blev det i dag en aprillik utflykt i solsken och +7 i nostalgins tecken till Café Mercurius i Storvik, där man i ett huj flyttas tillbaka till svunna tider. Hela miljön andas kulturhistoria och vore det inte för den vänliga personalen och de fräscha bakverken kunde man lätt glömma varför man kommit dit. Ett gott val alltså – och en sååå mycket bättre firardag än nyårsdagen!

Lunchen blev Café Mercurius’ omtalade räksmörgåsar och deras berömda kaffe. Herrarna kunde inte heller motstå var sin mazarin och damerna en nötchokladsbakelse…

Två generationer Byman, Café Mercurius, Storvik

Kaféet har nästa år fyrtio år på nacken tack vare två generationer Byman, men varifrån det fått sitt namn vet jag inte. Kanske är det för att guden Mercurius var köpmännens och handelns skyddshelgon och att kaféet är inrymt i ett gammalt köpmanshus efter Handelsgatan.

Mercurius var en snabb budbärare och planeten Merkurius är också den snabbaste planeten i solsystemet.

Eftersom Mercurius symboliserar just kvickhet, har han givit namn åt metallen kvicksilver, mercurium, på engelska mercury. Det för tankarna till Mr Fahrenheit, Freddie Mercury, som fått asteroiden 17473 Freddiemercury uppkallad efter sig…

Queen – ”Heaven for everyone” (1988)