Swenske Örtekranz

Utvalda

Etiketter

, ,

Min far och min farfar läste boken som tonåringar och citerade den. Jag tog mig aldrig tid som tonåring, men att läsa den är Topp 1 på min Bucket list…


I .N. J.
SERTA
FLOREA SVECANA
eller
Swenske Örte-
kranz

aff
Johannes Palmberg
Medicin. & Phys. Lect.
with
STRENGNÄÄS
sammanflätad
Cum gratia & Privilegio
Åhr
Effter Christi Börd
1684.
Trycht aff Zach. Asp/
Capit. Boom



Zachris Larsson Dunderberg, som han kallade sig efter sin hustru, har skrivit längst fram i boken: ”d: 6te Oct. 1834 med nytt band försedd”.

Bokmärke med texten ”Nils Högman”.


Har du kommit över denna bok?? JAG KÖPER DEN TILLBAKA och lämnar även om så önskas samma bok i originalband i utbyte!

Just detta exemplar är av stort personligt värde för mig.

Postpaket

Etiketter

, , , , , ,

Det viktigaste bestyret före jul när jag var barn var försändelserna till Finland. Mamma skrev julbrev till sina systrar, till övriga släkten skrevs ett 30-tal julkort och till Mormor skickades det julpaket.
– Från oss i förskingringen, som Mamma uttryckte det.

Mormor älskade kaffe och efter alla krigs- och efterkrigsår med kaffesurrogat och ransoneringar njöt hon storligen av Gevalia när hon var här om somrarna. På den tiden slog också doften från Gevaliarosteriet emot en genast man kom till Gävle station och då lyste Mormor upp. Att just ett par paket Gevalia ingick i julpaketet var därför en självklarhet. Lika självklart var det att några paket Mariekex och apelsinmarmelad skulle följa med, som hon sedan kunde bjuda granntanterna på.

Tidningen Julstämning var populär och eftersom både Pappa och Mormor gillade poesi skickade Pappa ett år med en bok med Hjalmar Gullbergs dikter. Några gotter lades också i lådan, även om vi inte kunde konkurrera med returpaketet från Mormor, som alltid innehöll någon av Karl Fazers produkter av choklad, marmelad eller lakrits. Pappa fick härligt vitlöksdoftande jaktkorv, som blivit hans favorit när han var i Finland, och honung.

Jag var väldigt glad när paketet ett år innehöll en svart-blårandig necessär fylld med Fazers karameller Marianne, eller ett par blå vantar i konststickning med en stjärna ovanpå handen. Inte fullt så nöjd var jag när jag fick ett par laxrosa silkiga småbyxor, som antagligen var någon överbliven vara från butiken i Vassböle. Alla använde då sedan många år endast vita underkläder, men jag nötte på de laxrosa – och de var extremt hållbara…

Mamma hade sex syskonbarn som var födda innan evakueringen, 1944, en tid då hon ännu hade sitt hem och sin hembygd kvar. Syskonbarnen, mina storkusiner, var 8 – 13 år när hon emigrerade och betydde otroligt mycket för henne. När de tog sina examina, fyllde jämnt, förlovade eller gifte sig ville Mamma uppvakta och ofta blev det att något paket inte skickades förrän till julen. Fem av syskonbarnen var flickor och eftersom Mamma var väldigt smyckesintresserad skulle vi gärna till Hovjuvelerare Hildebrand och välja ut något fint.

Pappas en femmänning i Stockholm, som var ogift och barnlös, skickade mig varje jul en kaffesked i modell Chippendale. Jag skrev naturligtvis och tackade och vi kom att utveckla detta till att bli brevvänner i fyrtio år, tills hon var för gammal att orka skriva mera.
Hennes begravningsceremoni hölls i Stockholm, då jag inte kunde vara med, men hon skulle urnsättas i sina föräldrars grav här i Högbo, vilket jag naturligtvis inte ville missa. Jag fick en kallelse att det skulle ske kl 13 och kom kl 12:15 – och då var allt klart!
– Vi trodde inte du skulle komma…

Tant Marthe (1909-2003)

Ful-RUT

Etiketter

, , ,

I den svenska debatten framhålls ofta hur fult det är att använda sig av RUT-tjänster. Även om man numera ska känna flygskam över semesterresor så accepteras dessa mera än om man är hemma och köper sig hemhjälp med RUT-avdrag. Massor med personal medverkar till att göra semesterresor angenäma, inte minst personal på utländska hotell som ofta får slita hund, medan man ifrågasätter motsvarande service i Sverige under reglerade former.


För fem år sedan var två släktingar i slutet av sina liv. Hustrun avled i december och mannen tre månader senare. När deras hjälpbehov tilltog blev den kommunala hemtjänsten inkopplad, där man var stressad och följde strikta rutiner. Klockan 17 kom man och gjorde dem i ordning för natten och då hade de inte ätit sedan lunch. De bad att få välling eller åtminstone te först men det fanns inte antecknat i hemtjänstens manual och då blev det för krångligt.

Räddningen blev den privata hemtjänsten som gjorde deras sista tid så värdig den kunde bli. Personalen där föreföll vara handplockad i alla avseenden, de var idel hänsyn och omtanke och åldringarna kallade dem änglar. Ofta kom en och samma person, som körde en tvätt i maskin samtidigt som hon lagade den mat som de själva önskade och pratade och umgicks. På kvällen kom hon tillbaka och ordnade välling och smörgås och gjorde dem i ordning så de kunde se på TV en stund innan de gick till sängs.


Innan mina föräldrar gick bort för tolv år sedan, var min mycket sociala mor under flera år bunden till hemmet. För att hon skulle få lite kontakt utanför familjen – och samtidigt inte belasta det sociala alltför mycket – abonnerade jag på 1 timmes kommunal personvård åt henne fredag förmiddag. Jag tänkte att det skulle vara lätt att schemalägga att återkommande låta en lämplig dam dyka upp. När jag själv stod för allt annat dygnet runt för båda mina föräldrar, var det väl kanske också den välvilja jag förväntade mig från kommunalt håll.   

Den eftertraktade damen dök upp två gånger under det år jag höll ut. Hon rullade upp hår och friserade, filade naglar och fixade omläggning av bensår. Månade och umgicks! Mamma hörde illa och hon böjde sig framåt och artikulerade och de pratade TV-såpor och skrattade. Hon samlade ihop smutstvätt, hängde upp blöta handdukar och torkade badrumsgolv. Mamma var imponerad:
– Det var en riktig kvinna det!
Hon visste vad hon skulle göra och brydde sig också tillräckligt mycket för att göra det, vilket är långt ifrån någon självklarhet.

Två gånger kom hon, annars var det ideligen nya konstellationer.

Man undrade varje gång hur bensåret skulle duschas, smörjas och bandageras – man förevisades varje gång – och man vidarebefordrade ingen information till nästa arbetslag…

Man kom i par och pratade sinsemellan och umgicks med varandra. Fredagar före storhelger – när Mamma velat ha lite extra omvårdnad för att få känna sig fin för barnbarnen – uteblev man helt och hållet! Många gånger kammade man inte ens ut håret sedan hon duschat, hon kunde lämnas halvklädd i en fåtölj och med blöta badlakan kastade på badrumsgolvet, vilket var fullständigt livsfarligt för två ostadiga åldringar. Året om gick man i trappan och i lägenheten med ytterskor så fredagseftermiddagar hade jag vikta åt att städa efter hemtjänsten…

Det var inte för min skull jag beställt hemtjänst för jag fanns ändå på plats dygnet runt. Eftersom jag var arbetssökande sedan en massa år ansökte jag om att själv bli avlönad personal åt mina föräldrar, men hemtjänstchefen avslog omedelbart min begäran med att hon var enväldig. Det är omöjligt att se det som annat än ondskefullt översitteri. Jag fortsatte som oavlönad hjälp och lämnade visserligen in en skrivelse till blivande prinspappan, som var socialchef, men någon respons fick jag aldrig.

Vinterkriget

Etiketter

, , , , , ,

I dag – den 30 november – är det 80 år sedan Vinterkrigets utbrott. Mamma tillhörde den Yttre bevakningslinjen och var förlagd till ett av de sydligaste bevakningstornen vid Finska viken, drygt fyra mil väster om Helsingfors och ett par km kilometer från Porkalafjärden. I kikare kunde hon se fyrskeppet Ärans grund utanför Helsingfors, fotpatrullerna på det finländska fortet Mac Elliot, sex kilometer ut i Finska viken, och estniska kusten med Nargö.
Så här beskriver hon morgonen i Nog minns jag!


”Torsdagsmorgonen den 30 november 1939 var en grå och mulen novembermorgon och marken var påfrusen och rimfrostig, som ett puder. Jag och min småkusin Elsa, som var gift med farbror Hugo och mamma till mina kusiner Torsten och Ole, hade vakten.

Det hade ännu inte blivit riktigt dagsljus när det strax efter nio dök upp något som såg ut som en mörk molntapp, som rörde sig mot Helsingfors. Vi visste att plan svepte in sig i rökridåer, så jag bad Elsa skriva rapport. Elsa var skeptisk men ringde upp IVAK:en och hann bara rapportera en misstänkt rökridå, då jag i major Linds kikare såg tre decimeterstora ryssplan bryta sig ur dimridån. Jag började räkna:
– Det är tre… nej, sex… sju… tio… TRETTON ryska maskiner! och Elsa kodade.
Vid IVAK:en började man fråga upp och ifrågasätta henne, så jag tog telefonen och deklarerade i klartext:
– DET ÄR TRETTON RYSKA MASKINER PÅ VÄG MOT HELSINGFORS, HÖR NI DET!

Det blev tyst i andra änden och några minuter senare föll bomberna över Malm flygfält, nordost om huvudstaden. Strax därefter bombades Sandvikens skeppsvarv i sydvästra Helsingfors och bangården till järnvägsstationen i Fredriksberg, eller Böle som vi också sa, norr om stadskärnan. Allt fokus var på östfronten och ingen var beredd på att också Helsingfors skulle anfallas, så inte förrän bombningen redan var över ljöd Hesa Fredrik, nödunderrättelsen.

Kriget hade i själva verket utbrutit redan ett par timmar tidigare med en kraftig markoffensiv på Karelska näset och flera andra ställen längs östfronten, men om det var man tydligen ovetande vid IVAK:en och det var också vi.

När jag kom hem lyssnade jag på radions nyhetssändning, där det rapporterades att Röda armén utan krigsförklaring gått till attack och att vi nu var i krig med Sovjetunionen.

Därefter sjöng operasångaren Teddy Björkman, som hade sommarvilla i Svenvik i Degerby, ”Atenarnes sång”, med text av Viktor Rydberg och musik av Jean Sibelius:
’Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar,
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem.’
Då kom reaktionen.

Gustaf Mannerheim, fältmarskalk i Finlands armé, hade dittills förgäves varnat regeringen och begärt avsked när han inte fick gehör för sina varningar. Nu blev han omgående ombedd av president Kallio att bli överbefälhavare för Finlands krigsmakt och återtog sin avskedsansökan.”

Det åtta meter höga bevakningstornet på Boställsberget i byn Berg, Degerby

Släktträff

Etiketter

, ,

Det här fotot är taget i vår utäga, fäbod, i Holmröddret och året är 1919. Farfar, L. O. Högman, fyllde 50 år i september och i samband med det företogs en utflykt med en stor del av närmaste släkten. Pappa Nils är fem år och kikar fram till vänster över en axel.

Stugan var sommarbostad åt skräddare Gustaf Östlunds familj från Sandviken
Hustrun Elvira står till höger och blir våldgästad

Vägen till Holmröddret är än idag undermålig så någon bekväm utflykt kan det inte ha varit med bultvagn, men man var inte van med något annat. Knappast hade man med sig lagad mat till alla dessa människor, utan kanske smörgåsar och kaffebröd och att man lånade stugan till att koka kaffe – och allt måste givetvis intas utomhus.

Släktens åldermän och –kvinnor är på parkett: Farfars far Olof Högman (f -42), Farfars faster Brita (f -54) och hennes man Olof Persson (f -51), Farfars moster Maria (f -45) och hennes man August Forssmark (f -42) och Farfars moster Annas man Lars Erik Persson (f -47).

Kamera fanns inte i alla hushåll, men den i släkten som tidigt stod för fotograferandet var Efraim Sandin. Han var skogvaktare vid Högbo Bruk och gift med Farmors syster Signe.
Deras son, Eric, kom att som 14-åring grunda Högbo GIF – och till lilla Högbo Bruk tog han på 60-talet världsstjärnor som The Who, Spencer Davis, Jimi Hendrix…

Distansband

Etiketter

, , ,

Hand i hand vid hallonhäcken ledsagar du varsamt
och vi plockar dagens skörd i en vit-blå porslinsskål
och om igen får du berätta om när jag var pikkuliten
och snubblade i dina trasmattor på Malmen

Vi knatar uppför åsen till bönhuset till en grön bänk
och jag dinglar med bara ben till en mässingsorkester
och våra vita hår fladdrar i den ljumma sommarbrisen
medan vi skrattar hejdlöst åt bastubans BOM-PAAA

Farfar och du citerar turvis verser ur Fänrik Stål
och övertrumfar varandra med Den döende krigaren
och båda skrattar och gråter av inlevelse och rörelse
och fastän liten förstår jag att ni är Godheten

När du åker lämnar du efter dig en ledsen unge
med stoppor på knäna och två högar ullstrumpor
sommarens gråa hantverk till Pappa och Farbror
med skaften märkta i rött pärlgarn med N och S

Och i väntan på ännu en sommar kommer breven
efterlängtade och som alltid börjar: Kära Egna

* * *

En höst långt senare är det sköra bandet sargat
och när jag kommer till din sjukbädd
är allting med mig fel och jag är inte alls nätt
Vi då? vill jag säga, Mommo, du och jag då?
men gungar dovt hemåt i novembernatten
besegrad av att vår sista gång inte fått vara nätt

Foto: Akvarell: Håkan Sjöström

Missmodig

Etiketter

, , , ,

(fortsättning från Misstänkt)

Det är någon gång i mitten på maj det börjar, mina försök att flytta från Swedbank till Nordea. Vid Nordea känner jag mig accepterad, medan jag vid Swedbank bemöts som en total främling.

Nordea hävdar dessvärre att jag inte kan flytta mitt företagskonto till dem eftersom jag inte har något företag. Jag måste vänta i tre veckor på att träffa en handläggare och förklaras än en gång företagslös. Sedan följer några veckor med att ringa och kopplas hit och dit, höra folk överlägga med varandra i andra änden, ideligen uppmanas att försöka logga in, för om jag har ett företag ska sidan i fråga aktiveras…


Som av en tillfällighet slår Swedbank till.

Banken sex kilometer hemifrån, som sedan ett trettiotal år kunnat följa mina transaktioner – som mjölkbonde, köttbonde och ekologisk spannmålsbonde – kapar mina konton mitt i semestertid för att de ”saknar information gällande företaget”.

Den vecka jag har reserverad för barn och barnbarn försvinner – och sommaren försvinner. Räkningar lyckas jag styra över och betala från en annan bank. Momsdeklarationen, som var klar i god tid före 30 juni, orkar jag göra om tredje veckan i augusti.

Jag meddelar banken alla avgörande skeenden gällande produktionen – nej, det är inte intressant – erbjuder dem att revisorn kan ta kontakt om något är oklart – nej, det vill man inte – erbjuder mig att lämna in senaste årens bokföring – nej, den vill man inte ha – och loggar åter in men ”saknar tillåtna konton för betalning”.

Via Skatteverket har banken redan alla uppgifter den kan behöva, men när fyra (4) månader gått och kontona fortfarande är kapade, skickar även jag in ett registerutdrag, där verksamheten – blandat jordbruk – framgår, att jag har F-skatt och sedan vilket år, att jag är registrerad för moms, vilken redovisningsperiod jag har och att företaget alltjämt är aktivt.

Det räcker inte! En banktjänsteman grillar mig och ska veta vilka grödor som odlas, hur stor arealen är, hur grödorna tas omhand, till vilka grödorna säljs och hur och av vem de transporteras, om jag har konto i någon annan bank – och vad min man har för konto…

Jag hade kunnat förstå förhöret om jag haft ett lån hos banken och misskött återbetalningen – eller kanske om jag ansökt om ett lån – men inte för att banken förmedlar lantbrukets löpande in- och utbetalningar, där de redan har full insyn.

Bankkunder omfattas av banksekretess, men jag får veta vad jag inte ber om och andra får säkert veta om mig. Det finns ingen rimlighet i att man ska tvingas vända ut och in på sig för att komma åt sina egna pengar.

Kontakten med Nordea återupptas efter sex månader och jag får genast en fråga om företagskonto. Jag förklarar att jag vid det här laget gett upp den tanken och nöjer mig med ett vanligt konto.
– Om du har företag måste du ha företagskonto, säger kvinnan i andra änden. Sedan Nordea själv hävdat att lantbruket inte är ett företag.

Jag kontaktar Bolagsverket och får veta att min verksamhet aldrig varit registrerad hos dem. Enskild lantbruksverksamhet eller annan enskild näringsverksamhet har inget krav på registrering hos Bolagsverket. Skatteverkets registerutdrag ska räcka – utan vidare rannsakan.

På Nordeas sida online finns inte alternativet att ansöka om företagskonto för företag som inte är registrerade hos Bolagsverket. Ingen av de fem-sex tjänstemän vid Nordea som jag var i kontakt med i våras, visste tydligen att enskilda företagare inte behöver dylik registrering. Om någon av dem vetat vad som gällde, hade jag kunnat lämna Swedbank i maj och – som av en tillfällighet – besparats att bli kapad i juni.

Hittills har jag fått viga ett halvår åt bankbyte och det är ännu inte klart. 

Gården

Etiketter

, ,

Dunders ån, del av Jädraån


Den 9 november 1747 köpte avgående BergsGewaldigern & KohlMätaren Erich Dunder (1695-1767) ”Crono skatte Hemman No 2 om fyra Öresland och twåfemtedels giärdesmantal, belägit i Högbo Öfra Byn och Ofwansiö Sochn för en summa af Fiortonhundrade Fembtijo daler Kopparmynt.”

Erich Dunder var min farfars-mormors-farmors-farfar genom gården och min farfars-farmors-morfars-far genom ingifte till gården.

Något barnrikehus har det aldrig varit vid Dunders och barnadödligheten var skoningslös i äldre tider. Oftast framgår inte heller dödsorsaken av kyrkans dödböcker. Erich Dunders barn var alla födda när han flyttade hit – sonen Eric (1719-1777) var också sedan 1746 gift till Mo, Ockelbo, med Anna Molinder och dottern Margreta (1722-1809) 1741 till Bäck, Valbo, med Anders Grass – men inom de åtta generationer som levt här sedan dess har 33 barn fötts, varav 13 dött som barn. I både tredje och fjärde generationen dog tre barn av fyra födda – 3/4! – så det är tur att man finns…

Det var för avgångsvederlaget efter 30 år i statlig tjänst som Erich Dunder tyckte det här var en lämplig pensionärsbostad. Enligt mantalslängden skrev han sig inte här förrän 1749, med hustru – Maria Boman (1696-1762) – två söner och en dotter. Det fanns då fyra eller fem ogifta söner och en dotter i familjen, så vilka två söner som avses är oklart.

Sonen Petter Dunderberg (1725-1810), övertog gården och gifte sig 1757 med Margreta Hansdotter från Kalltjärn, Järbo, sonen Anders Dunderberg (1732-1818), gifte sig 1755 till Mo, Ockelbo, med Brita Molinder och sonen Johan Dunderberg (1735-1800), Högbo Bruk, 1763 med Barbro Högbom från Västanbyn, Högbo. Dottern Maria Dunderberg (1727-1798), gifte sig 1750 med Carl Jean Jenische från Delsbo, Hälsingland och fick hemmanet Förars avstyckat från gården.

Vad som hände sönerna Lars (1738-död efter 1759) och Olof (1741-död före 1759) är obekant. Kanske följde de med bröderna Erik och Anders till Ockelbo, där kyrkböckerna dessvärre brann upp i kyrktornsbranden 1904.

Tidigare ägaren till No 2, Olof Ersson, flyttade till Säveränge i norra Högbo. Där fanns stora skogshemman och utkomstmöjligheter med kolning, då bruken efterfrågade mycket träkol. Sonen Erik, som var barnlös och skött gården i sex år, skrev sig med hustrun på Högbo Bruk.

Svenska dagen

Etiketter

, , , , , ,

Svenska dagen


I dag – den 6 november – är det Svenska dagen, nationaldag för den svenskspråkiga befolkningen i Finland. Det finns 290.000 svensktalande finländare i Finland – 5,3 % av finländarna – och, enligt en uppgift, ytterligare 65.000 i Sverige, men rimligtvis är det många flera.

Siffror i Sverige vad gäller modersmål och etnicitet är en uppskattning, eftersom det omgärdas med mycket hysch-hysch och anses kränkande.

När Svenska dagen instiftades 1908, var andelen finlandssvenskar 15 % av finländarna. Finland hade då sedan 99 år lämnat Sverige och var ryskt storfurstendöme. Det var 9 år innan Finland, 1917, fick sin självständighet och sin egen nationaldag, den 6 december.

På i dag 17 orter i Svenskfinland firas inte bara Svenska dagen, utan sedan år 2000 även Svenska veckan, i år 4-10 november, med kulturella aktiviteter för alla åldrar, så trots minskat underlag är svenskheten stark.

I Sverige var finlandssvenskarna länge den största invandrargruppen och omfattade 25 % (!) av alla invandrare, ett par gånger fler än finnarna. Finnarna har minoritetsstatus i Sverige, men eftersom Sverige inte registrerar etnicitet gäller minoritetsstatus inte finlandssvenskarna, då modersmålet är detsamma som i Sverige.

Etniciteten är ju inte bara språk utan också ursprung och kultur och på svenska orter där många finlandssvenskar bor finns finlandssvenska föreningar. FRIS – Finlandssvenskarnas Riksförbund I Sverige – fyller i år 50 år och firar med pompa och ståt i Västerås nu i helgen, 9-10 november.

Kanske skulle gamla rikssvenskar också behöva en Svenska dagen och kunna frossa i svensk kultur? Den svenska nationaldagen har ju inte mycket med svenskhet att göra.

Finska var länge det näst största språket i Sverige, men passerades i april 2016 av arabiska. Det ökar lavinartat med invandringen från MENA-länder med stora barnkullar – och den svenska utvandringen och små barnkullar.

Många svensktalande i Finland känner sig hotade och undviker att tala svenska offentligt. Utan att på något sätt förringa utsattheten, har de ändå fördelen av att se ut som finnarna och kunna flyta in i mängden. Bland MENA-folket i Sverige däremot, avslöjar utseendet omedelbart ens svenska ursprung hur tyst man än är.

Jag har träffat väldigt många trevliga finnar, men med en finlandssvensk mor kände jag naturligtvis till finnars generella agg mot finlandssvenskar. Häpen blev jag dock när jag i min ungdom på rikssvenska i Åbo hamn frågade efter vägen, och det besvarades med en lång föraktfull harang på finska och man pekade i motsatt riktning, mot Sverige. Nota bene: Jag var en hurri fast jag var en svensk turist!

Akademiska Sångföreningen 1998 ”Modersmålets sång” av Johan Fridolf Hagfors (1897), finlandssvenskarnas inofficiella nationalsång