Swenske Örtekranz

Utvalda

Etiketter

,


I .N. J.
SERTA
FLOREA SVECANA
eller
Swenske Örte-
kranz

aff
Johannes Palmberg
Medicin. & Phys. Lect.
with
STRENGNÄÄS
sammanflätad
Cum gratia & Privilegio
Åhr
Effter Christi Börd
1684.
Trycht aff Zach. Asp/
Capit. Boom



Zachris Larsson Dunderberg, som han kallade sig efter sin hustru, har skrivit längst fram i boken: ”d: 6te Oct. 1834 med nytt band försedd”.

Bokmärke med texten ”Nils Högman”.


Har du kommit över denna bok?? JAG KÖPER DEN TILLBAKA och lämnar även om så önskas samma bok i originalband i utbyte!

Just detta exemplar är av stort personligt värde för mig.




Annonser

Gyltberget – kolbottnar

Etiketter

, , , , , , , ,

På Gyltberget i Holmröddret hittades 2005 föga oväntat lämningar efter liggmilor, gyltor. På kartan nedan är de nummer 370 och söder därom nummer 367, som består av lämningar efter två liggmilor. Strax väster om 367 upptäcktes 2011 en stenåldersboplats, som fått nummer 512.

Berget, som ligger 75-80 meter över havet, kallas i folkmun även Dunders berget, eftersom det ligger i Dunders utäga eller fäbod, eller till och med Sigrids berget, efter Fröken Sigrid Göranssons villa på sydsluttningen, som sedan 1960-talet är Scoutstugan.

Liggmilor, gyltor, är de äldsta kolmilorna och bandas som fornlämningar.
Resmilor är yngre och räknas som övrig kulturhistorisk lämning.

Beträffande boplatsen 512 och de två liggmilorna 367, sms:ade extra arkivarie Kerstin Westrin 2012-11-20:
– – – Om man tänker lite fritt så där, så kom man paddlande i kanot runt 5000 f.Kr., såg en sandig, ytligt stenfri vik med skyddande höjd i ryggen och slog läger där och jagade säl (de absolut vanligaste benen på dom här platserna).
När man sedan, medeltid, behövde en bra plats att kola var det en relativt plan, sandig och stenfri yta gärna nedanför en höjd det man sökte och därför är det inte ovanligt alls att boplatser från stenåldern ligger på samma plats. – – –

Det är mäktigt att tänka sig att skiftet Norrsidan var en del av Littorinahavet, där stenåldersfolk kom paddlande i kanoter och förtöjde vid Boplats 512 på Gyltberget…


Fornlämningar
512: Boplats, minst 12×10 m ( Ö-V). I rotvälta och genom provgropsgrävning framkom kvarts, porfyr och skärvsten. Boplatsen fortsätter sannolikt in under liggmilan. (RAÄ dnr 326-4037-2011). Kerstin Westrin 2011-11-08.
=> Strax väster om liggmila 367.
Som fast fornlämning är den lagskyddad enligt kulturminneslagen.

367: Kolningsområde, 35×30 m (NNV-SSÖ), bestående av 2 kolbottnar efter liggmilor. Kolbotten efter liggmila, rektangulär, 10×8 m (N-S) och 0,4-0,5 m h. Runt kanten är ett stybbdike, 0,5-1 m br och intill 0,4 m dj. Dike saknas i S. 10 m SÖ om denna är: Kolbotten efter liggmila, rektangulär, 8×7 m (N-S) och 0,4-0,5 m h. På NÖ sidan är ett stybbdike, 0,5-1 m br och intill 0,5 m dj. Maria Björck / Benedict Alexander 2005-06-20. Skadebeskrivning: På S liggmilans N del är en släpväg (NÖ-SV). Bo Ulfhielm / Maria Björck 2007-01-01.
Som fast fornlämning är den lagskyddad enligt kulturminneslagen.

370: Kolbotten efter liggmila, rektangulär, 12×9 m (NV-SÖ) och intill 0,3 m h. I SÖ ör ett stybbdike, 1-2 m br och intill 0,2 m dj. Ytan är NV-sluttande. Maria Björck / Benedict Alexander 2005-06-20. Skadebeskrivning: Skadad på SV kanten av skogsmaskin. Bo Ulfhielm / Maria Björck  2007-01-01.
Någon skogsmaskin hade aldrig gått på Gyltberget förrän 2011, så antagligen var det åverkan av terrängfordon. Inför avverkningen 2011 bandade Länsmuseet liggmilan som fornlämning, men den fick ändå ytterligare körskador.
Som fast fornlämning är den lagskyddad enligt kulturminneslagen.

Övriga kulturhistoriska lämningar
374: Kolningsområde, 30×30 m st, bestående av 1 kolbotten efter resmila och 1 grund efter kolarkoja. Kolbotten efter resmila, rund, 17 m diam och 0,2-0,4 m h. Ytan är plan. 3 m NÖ om kolbotten är: Grund efter kolarkoja, rektangulärt, 4×2 m (NV-SÖ). I NV är ett spismursröse, rektangulärt, 2×1,5 m st och 0,6 m h, av 0,2-0,5 m st stenar. Maria Björck / Benedict Alexander 2005-06-20. Skadebeskrivning: Kolbotten och kojgrund har skador av skogsmaskin i N kanten. Bo Ulfhielm / Maria Björck  2007-01-01.
=> 150 meter väster om Scoutstugan (Fröken Sigrid Göranssons villa f.d.).
Någon skogsmaskin hade aldrig gått på Gyltberget förrän 2011, så antagligen var det åverkan av terrängfordon. Inför avverkningen 2011 hänsynsbandade skogsbolaget resmilan, men den fick ändå ytterligare körskador.
Som kulturhistorisk lämning ska den hanteras enligt skogsvårdslagen.

378: Kolbotten efter resmila, rund, 13 m diam och intill 0,2 m h. Ytan är plan. På kolbotten är en stubbe, vars ålder enligt årsringar är ca 120 år gammal. Maria Björck / Benedict Alexander 2005-06-20. Skadebeskrivning: NV delen är skadad av en traktorväg (NNV-SSÖ). Bo Ulfhielm / Maria Björck  2007-01-01.
Inför avverkningen 2011 hänsynsbandade skogsbolaget resmilan, men den fick ändå körskador.
Som kulturhistorisk lämning ska den hanteras enligt skogsvårdslagen.

Ytterligare information om fornlämningar och kulturhistoriska lämningar är sökbar hos RAÄ, Riksantikvarieämbetet, under Fornsök.

Kanske borde jag som markägare vid avverkningen 2011 dubbelkollat med egna bandare och haft vakter som bevakat så inga körskador uppstod, men får förklara det med godtrogenhet, vilket naturligtvis inte är ett försvar. Mea culpa!

Hundar

Etiketter

, , , ,

Vi har haft väldig tur med våra hundar! Båda har varit mycket trevliga jyckar med bra humör. För oss har det också passat bra att slippa valptiden.

Rasmus svart-brun långhårig dvärgtax
Sture salt- och pepparfärgad dvärgschnauzer


Rasmus kom in i våra liv sedan dottern sett en annons i Gefle Dagblad: ”Liten hund söker nytt hem”.
– Åååå…! Ring på en gång!
Gamla matte kom med Rasmus, som presenterade sig genom att kissa på min gräslök – och vi var sålda.

Sture kom till oss via en annons på Blocket, som vi genast svarade på. Han ställde sig på bakbenen och tittade nya husse intensivt i ögonen och sedan var det ingen tvekan om att han skulle följa med hem.

Rasmus var en svart och brun långhårig dvärgtax. Han levde till 18 år och blev vår hund när han var 7.

Sture är en salt- och pepparfärgad dvärgschnauzer. Han har nyss fyllt 7 år och har varit vår hund i halva sitt liv.

En tax är ju en jakthund och Rasmus var rymningsbenägen och kunde när som helst försvinna ut på byn. Nu hade väl det inte det gjort så mycket om vi inte haft en 90-väg utanför. En kall vinterkväll när han rymt kom han i vägen för snöplogen och kastades upp i en snödriva, där vi slutligen av en tillfällighet hittade det lilla livet, blåslagen på ena sidan. Efter lång tid och mycket omvårdnad helade han – men tog ingen lärdom av händelsen.

Till skillnad från Rasmus är Sture perfekt att ha nära en hårt trafikerad väg. Han är lydig och tar dessutom inga risker när en motor är igång, inte ens på gården. Hur intresserad han än är av personen i fordonet, springer han inte fram och hälsar förrän motorn stängts av.

Rasmus vägde 4-5 kg och levde i huvudsak av torrfoder, som han åt från samma tallrik som Bull. Bull var en rödhårig hankatt som också han blev 18 år, tack vare att han överlevt ett lårbensbrott i trafiken och sedan aldrig lämnade gården. Favoritfodret för dem båda var Friskies av fisk (kala).

Sture väger 9-10 kg och är en renlevnadsman, som mestadels lever av djupfryst färskt råfoder. Han äter alla sorter av Mush, men får oftast en blandning där fågel och fisk ingår, som nöt-kalkon-lax (nauta-kalkkuna-lohi).

Sedan många år vilar Rasmus under björken vid härbret, där också Bull fick sin viloplats året efter.

Efter Rasmus var vi hundlösa i drygt 10 år och jag trodde nog inte det skulle bli någon mer hund, men någon annan tyckte annorlunda.

Klimatsmart

Etiketter

, , ,

Mina föräldrar tilldelades ett sopställ, ett stativ med en brun papperssäck, som de aldrig bett om. Den skulle stå mitt fram på gården, min far tyckte den var ytterst missprydande och ställde den under skullbron.
– Jag behöver inte den där, sa han.
– Det är lag på att du ska ha ett sopställ, fick han veta, och betala en månadsavgift.

Föräldrarna eldade alla brännbara förpackningar av kaffe, socker, mjöl, knäckebröd etcetera i vedpannan. Mjölk hämtades i kruka från mjölkrummet och fil sattes av mjölken, så där blev det inga förpackningar alls. Det komposterbara avfallet bestod av kaffesump, potatisskal och äggskal, som vändes ned i gödselstacken, där det snabbt förmultnade och sedan spreds på åkrarna.
– Varför lägger du inte i några sopor? sa den härskne sopentreprenören.
– Vad ska jag lägga i då? undrade min far.
– Gubbjävel, muttrade entreprenören när han åkte.

Sopstället stod under skullbron i femton år, sopåkare kom och bytte säck när den tidigare regnat sönder, men vanligtvis åkte man bara förbi gården och föräldrarna fick betala fast det aldrig fanns några sopor att hämta.

När vi övertog verksamheten på gården hade sopstället blivit en grön plasttunna. Vi hade ett annat konsumtionsmönster med vissa hushållssopor av metall, typ sardinburkar och tonfiskburkar, men inte heller vi hade just någon annan kompost än kaffesump, potatisskal och äggskal, som vi vände ned i gödseln. Från frysboxen tog vi bara upp den mängd fisk eller det kött vi skulle ha för stunden.

Hämtning av blandade hushållssopor hade en dyrare taxa och för att få den billigare taxan skulle vi vara tvungna att ha två tunnor, en extra brun tunna för att leverera kompost. Att vi hade avsättning för allt komposterat avfall till vår ekologiska odling accepterades inte, utan vi skulle ändå tvingas betala för en tunna vi inte använde. Vi fortsatte därför att betala för blandade hushållssopor i en grön tunna fast vi behöll komposten själva…

Att vara klimatsmart och sortera hushållssopor lönar sig alltså åtminstone inte rent ekonomiskt när man själv är ekologisk odlare. Samhället är så stelbent när något faller utanför ramen, att det motarbetar sig självt och sina egna syften.

Mycket av det som tidigare var ett självklart omhändertagande av miljön – vem minns inte alla dessa städkampanjer i västvärlden motsvarande Håll Naturen Ren och Håll Sverige Rent – har utplånats med immigration från kulturer med helt avvikande värderingar. Däremot ska vi nu känna flygskam, bensinskam, köttskam och flerbarnsskam och tänka på att klimatkompensera för att flyga, åka bil, äta kött och inte föda flera än två barn.

Bild: Kjell Nilsson-Mäki


Det senaste året har det uppstått något som liknar en klimatreligion, en sektliknande rörelse, där skolbarn och vuxna demonstrerar – strejkar! – för att någon ska göra något åt klimatet.

Inte alltid är det övertygande att alla demonstranter, eller skolstrejkare, seriöst vill rädda klimatet. En tonårskille som intervjuades i TV sa:
– Om världen ändå ska gå under om tio år är det ingen idé att sitta i skolan.

Vilka konkreta förslag demonstranterna har om vad som måste göras har inte framgått, bara att det är bråttom. Det är inte heller bekant vad man i realtid förväntar sig ha uppnått när man gått tillbaka till skolor och jobb, vilket väl måste bli rätt snart. Kunskaper och inkomster är ju inget man på sikt kan avvara ens för klimatets skull.

Så mycket är totalt missriktat. Svenska politiker tycker det är viktigare att lägga en extra skatt på våra plastpåsar, som återvinns i form av soppåsar, än att exempelvis hjälpa till att styra upp plasthanteringen i Indien, som producerar 6 MILJONER TON PLASTAVFALL PER ÅR – och helt saknar organiserad återvinning. Där formligen drunknar folk snart i plastavfall!

Så fel åtgärd på fel plats, får man väl säga.

Nils

Etiketter

, ,

Pappa Nils tar fikapaus i älgpasset Mjölkpallen, Höögs hagen, Högbo JVO / VVO


– I dag är det Nils, brukade Pappa nöjd konstatera. Att både ha namnsdag och älgjakt var optimalt.

Älgjaktsveckan var i 60 år hans vecka på året. Som mjölkbonde med mjölkning morgon och kväll var varje dag en arbetsdag, men älgjaktsveckan lade han dagliga arbetsuppgifter åt sidan och hade ”bara” mjölkningen. Då tyckte han att han var ledig.

Hela året såg han fram emot den veckan och lyste upp när någon pratade om älgjakten eller bara han tänkte på den. Han travade i skogen och högg upp skjutgator och rustade upp älgpass, när tid gavs, provsköt på skjutbanan och på kvällarna läste han Svensk Jakt. När den nya passlistan kom, förteckningen vid vilka älgpass de olika jaktkamraterna blivit lottade att sitta, studerade han den intresserat, jämförde med vad han själv skulle komma att sitta, antecknade och strök under:
– Då har jag han väster om mig… och han sitter rakt bakom…

När han började i älglaget på 30-talet fanns just ingen älg alls, men på 60-talet var det som en explosion. Med ett 30-tal jägare i jaktlaget och licens på ett 30-tal älgar blev det dessa år mycket älgkött på bordet.

Älgjakten började klockan 7 och ibland tog det tid att komma fram till avlägsna pass. Ett år sköt Pappa tre älgar som dök upp vid hans pass när han just anlänt. Det var fri sikt och han var en säker skytt som aldrig chansade, vilket en avundsjuk jägare menade att han gjort. Pappa försvarade sig och sa som det var, att han aldrig tvivlat på att han skulle träffa alla tre. Bråkmakaren, som hoppats få igång ett slagsmål, döpte honom då spefullt till Prick-Nils.
– Låt han gnägga, sa Pappa.


Som barn satt jag i älgpassen med Pappa och mina barn hann sitta med Morfar. Det är underbara minnen av fina höstdagar med småprat om livets väsentligheter och mackor med choklad.

Höstplantering inför ”Nils”
Björn Skifs

Profeten

Etiketter

,

Bild UNT/Arkiv, från kpist-attacken utanför krogen/discot Profeten, Uppsala, 1970-04-05


Proffen

Dunkelt ljus
Fullsatt hus
Salongsfäiga rus
Claes Jansons stämma raspar som grus
i gungande Good Morning Blues

Sejdlar töms
Sorger glöms
Vietnamkrig fördöms
Claes Janson och bandet prisas och beröms
Good Morning Blues tas till hjärtat och göms

(Diktat på en servett en kväll på Proffen -70)


AB Svenska Brott

– Vilket jävla folk! vrålade han
när hans gamla kumpaner stulit hans stereo,
som han hederligt knegat ihop till en hel sommar


Utstickare

Han forskade
på August och musiken,
förlorade ett vad
mot Allvetaren och Bok-Vicke,
fick spela på kam en timma
och steppa på en stol
till Nya Wermlandsvalsen


Gratulant

Han kom som ett yrväder en födelsedag
med en kaktus runt halsen,
en basfiol på ryggen
och i kölvattnet
en varghund ledandes ett popsnöre,
slog sig ned i köket och berättade yvigt
senaste nytt om starka karlar

Institutionsintryck

Etiketter

, ,

Universitas regia upsaliensis


Straffet

Höggravida
kläcker de fram
nya kycklingar,
plockar bort thymus
och har varje natt mardrömmar
vilka organ deras barn ska sakna


Nobelpristagaren

Kopiatorn krånglar
Med skrynkliga byxor
och uppkavlade skjortärmar
infinner sig en tjänstvillig man,
som glatt låter sig sättas i arbete
av mig
– Vadå? Det var väl vaktmästar’n?


Ställningstagande

Doktorn i kärnfysik
byter kärnor
blir fruktodlare


Svarta damen

Lugn, damen, lugn!
Jag söker en skrivvakt!
Er man vill jag inte ha
för ebenholts har jag sagt
Han andas förresten kloak
Vid alla giftormars avföda,
vad ger ni honom för mat?


Fru KO

Det kom en lysmask
att vi skulle dyka upp
och spara energi,
men hon glömde invitera
klipparna i huset bredvid

Micksmäss

Etiketter

, , , , , ,

Micksmäss, som Mickelsmäss kallas i Högbo, var av gammalt skiftet mellan sommar- och vinterhalvår. Då skulle skörden vara bärgad och djuren tas hem från fäboden och stallas in. Det var också då man fick börja använda ljus för vintern, något som man inte kunde slösa med i onödan. I samband med Micksmäss inföll också höstens stora marknad och i äldre tid friveckan, då man kunde byta arbetsplats.

I Högbo var Micksmässmånda’n, måndagen efter Mikaelidagen (29/9), en särskild festdag och kanske årets viktigaste. Det var en kyrklig skördefest, som började redan 1856, tre år före Bybranden. Den dagen var  arbetet inställt, barnen var lediga från skolan och affärerna höll stängt. Vad jag vet var det enda gången på året som hela bygden firade något tillsammans. Slåttgröten exempelvis, tredje söndagen i augusti, firade varje gård för sig med sitt gårdsfolk.

Micksmässmånda’n gick man först i kyrkan, som för dagen var smyckad med allt man skördat. Därefter intogs middag på Gamla Herrgården på Högbo Bruk, där det var dukat med stärkta, vita dukar. Medan de flesta ännu var verksamma inom bondenäringen var festen gratis, och senare betalade man det symboliska priset 1 krona. Menyn var alltid densamma:

* Kåldolmar med rårörda lingon och potatis
* Äppelkaka med vaniljsås
* Kaffe med dopp

Gina-Anna-Anna Brunnstaket

Matberedning till Micksmässmånda’n: Farmor Gina, Gammelfaster Anna och Faster Anna

Lingon kunde naturligtvis alla plocka, men annars var det bönderna som bidrog med de råvaror som behövdes till festligheten. Dunders höll ofta med potatis och Pappa berättade hur Gammelfaster – Dunder Anna – satt på brunnstaket framför brystun och skalade ”ämbarvis med pären”. Maten anrättades oftast vid Anders-Pers.

Efter maten samlades man återigen i kyrkan, denna gång för vesper, en tidebön.

Ryktet om den billiga maten lockade småningom så många utomstående, att byborna själva inte fick plats. Då det inte längre var en bygdefest minskade intresset att bidra och traditionen upphörde i början av 1950-talet.

Numera får vi som vill fira Micksmässmånda’n göra det på egen hand, och naturligtvis vankas det då kåldolmar med rårörda lingon och potatis följt av äppelkaka med vaniljsås. 
– What else? som en Nespressoälskare retoriskt formulerar sig.

Själv firar jag i år skördeåret med får- och hönsbönder från Sörmland.

Michaelmas, yes – but no Saint Michael


Skördeand

Etiketter

, , , , , ,

Det är något skräckblandat med skördeanden – skördetiden – som gör att man ibland både håller andan och tappar den. Så många faktorer spelar in om det ska bli någon skörd och en kedja är ju som bekant inte starkare än sin svagaste länk.

I år var det ett bra år, med tidig vår, minimal vårflod, bra vårbruk då väder och alla maskiner höll måttet, en sommar med lagom doser av sol och regn och i början av september stod ekohavren tät och förvånansvärt ren från ogräs. Då började skvättandet – i två veckor – och även fast det fanns gott om tid kvar av hösten hann det allt bli lite trösk-ångest, som också övergick i container-ångest.

Nu blev det ju inte alls några problem! Trots att det först lät omöjligt att ordna fram några containrar, kom närmast exemplariskt först tre stycken den 13:e och sedan ytterligare tre den 17:e september och säden blev både tröskad och levererad. Stort tack för det!

Norrsidan 2019-09-15: De första tre containrarna ekohavre är tröskade och uppmärkta för leverans till Dalviks Kvarn


Vi odlar all spannmål för direkt försäljning och är därför helt beroende av containrar när det ska tröskas. Regnperioder kan det stå containrar lite varstans på åkrarna i väntan på att bönder ska kunna tröska, och det är alltid lika hmm… spännande när det ska finnas containrar att uppbringa.

Varför utsätter man sig för det?



Sommartom lagård där flugorna surrar
och sol’n skiner in över nysopad gång
Det är dagar som denna som får en att uthärda
lön som är usel och vinter för lång
Lillkalven njuter i kätten i hörnet
och det doftar här inne av nysågat spån
Men höet blir dränkt och säden förväxt
så var kommer en enfaldig bondesjäl från?

MH -84



Förra året, 2018, var ett uruselt odlingsår. För de allra flesta var torkan det stora problemet, men vi kom inte ens dit. För oss var problemet nämligen vårfloden, då skiftet Norrsidan fortfarande hade insjöar i mitten av juni. Vi beslöt därför att hoppa över vårsådden och nöja oss med lite vallskörd till avsalu. I gengäld tänkte vi ekologiskt höstvete – men då gick det inte att komma över dylikt utsäde…


Vårflod på Norrsidan 2018: Pumphuset var illa ute och dräneringspumpen fick vänta på tjänstgöring ett par månader


Nu får man ju som företagare vid en bruksort lära sig att skylla sig själv. Råkar man nämna något problem för några ”på golvet” kan svaret bli:
– Men det är ju självvalt, eller hur?
Deras egna jobb, däremot, är tydligen aldrig någonsin självvalda. Det är väl kanske därför de nödgas tåga och protestera varje Första maj i det oändliga?

Porkala

Etiketter

, , , ,

Det är 75 år sedan beskedet kom att Porkalaområdet tio dagar senare skulle vara evakuerat för att bli sovjetisk marin- och militärbas. Min mor var en av dem som blev utan hem och hembygd. Det här är hennes berättelse från Nog minns jag!


”Evakuering och exil

Jag tjänstgjorde på sambandscentralen i Hangö när jag den 19 september i omkopplaren råkade höra ett samtal mellan två officerare: Degerby skulle om tio dagar bli sovjetisk marinbas i femtio år. Jag ringde genast till Lorvis och Greta bekräftade:
– Ja, det är bara att packa!
Fredagen den 29 september, i praktiken åtta dagar senare, skulle bland annat drygt tjugoen av Degerbys tjugofyra byar överlämnas till Sovjet.

Vi visste att Porkalaudd i Kyrkslätt var intressant för Sovjetunionen, men sedan hade det börjat talas om Porkalaområdet, vilket var ett begrepp som aldrig använts tidigare. Att det enligt vapenstilleståndsfördraget skulle innefatta nästan hela Degerby, större delen av Kyrkslätt och en stor del av Sjundeå och lite av Ingå och Esbo socknar – inklusive havsområdet sammanlagt ettusen kvadratkilometer – kom som en chock. Vivi kommenterade efteråt:
– Inte visste vi att Porkala var Degerby!

Jag tog ett tåg från Hangö till Solberg klockan tre på natten och det var många bekanta på tåget. Alla visste vad som hänt och ingen hade räknat med en evakuering. Erik Berglund från Gränis i Sjundeå, en klasskamrat från Västankvarn, kom fram till mig och beklagade. De hade halva hemmanet inklusive boningshuset utanför det som skulle bli sovjetiskt arrendeområde.

Säden var inte tröskad och potatisen var kvar i jorden. Vid Lorvis rian stod Jönisen, Damén från Jönis i Ingå, och tröskade. Frivilliga herrar från Stockmans varuhus i Helsingfors var ovana och arbetade med näsdukar runt såriga händer. Åke Ahlbom, en frälsningssoldat som om somrarna bodde i Grönkulla, åkte med säden till stationen vartefter den var tröskad och skötte fraktsedlar. En hel kår av Frälsningsarmén från Helsingfors tog upp potatis och rotsaker. En stor lada lin blev dock kvar på Grönkulla.

Jag cyklade till kyrkbyn då någon ropade:
– Meri!
Där i ett fältkök stod min rumskamrat från Hangöperioden, Marja Hannula, och bespisade alla frivilliga och alla som inkallats som hjälp för evakueringen. Marja skrev sedan i min gästbok:
Jag är glad att jag fick se ditt kära Lorvis och vara dess sista gäst.

Evakueringschef var Arne Illman, vår polis, och odlingschef Ola Brenner, lärare på Västankvarn, som båda höll till på Furuborg.

Alla ställde upp och hjälpte till med evakueringen, hög som låg. Ärkebiskopen von Bonsdorffs dotter tog upp kålrötter hos Uno Karell vid Pellas Bocks, mitt i kyrkbyn. I lastbil med Fiskars på dörren kom friherrinnan von Julin i overall och körde kålrötter från faster Betty vid Höckers till stationen.

Lastbilar från Tammerfors sattes in och Vera och Arne fraktade med lastbil hö från Nygård till Vassböle. Bilen hade gengasaggregat, gnistor slog till vid Mickels bastun och höet fattade eld. I bastun fanns dock brandsprutor, så elden hann aldrig sprida sig till omgivningen.

För att inte transporterna skulle försenas längs de smala vägarna var det förbjudet att flytta djur på dagtid, men på nätterna föstes kor gående långa sträckor med hornen målade i olika färger.

För vår granne Nestor Flytström vid Spovas välte tröskverket i frakten och han skadades illa. Trots flera veckor på sjukhus löpte evakueringen med hjälp av bekanta.

Det gavs order att allt skulle vara städat och snyggt och att man välkomnande skulle lämna nyckeln i ytterdörren. Vår granne Thure Lindroth på Storgård spikade det sista han gjorde upp ett par gamla byxor upp och ned på ytterdörren som ett V – för Venäläiset (Ryssar) eller kanske Venäjä (Ryssland).

Porkalaområdet – sovjetisk marin- och militärbas 1944-1955


Sent en kväll på Dunders, den 19 september 1955, exakt elva år efter beskedet om evakuering, meddelades plötsligt på radion att Porkalaområdet skulle återlämnas, trettionio år tidigare än vad som fastställts. Sändningen avslutades med Vårt land och jag stod i givakt mitt på köksgolvet och tårarna rann.

Dessa elva år kallas Porkalaparentesen – en parentes i Porkalas historia – och många släktingar och vänner skulle komma att återvända.”

Farfar

Etiketter

, , , , , ,

För 150 år sedan – den 15 september 1869 – föddes min farfar i Dunders’ gammelgården. Det var en länga som stod mellan syrenerna och brystun, bryggstugan, och som var mangårdsbyggnad innan nya bostadshuset uppförts 1883. Brystun kunde inte byggas förrän hans mormor dött, för hon ville inte att de tog ned en stor ask som stod där bakugnen sedan murades. Farfar roade sig med att klättra genom fönsterna mellan brystun och gammelgården, innan den revs, vilket ger en bra uppfattning om placeringen. Han mindes också hur Högbo Bruk körde med oxar på det som varit Erkastomten, där Högbovägen nu går mellan Dunders och Jugas.

I gammelgården bodde vid Farfars födelse hans föräldrar, Margreta (f. 1840) och Olof (f. 1842), hans mormor Maria (1812-1882), hans morfar Lars (1809-1873) och hans moster Karin (f. 1851), som ännu inte var gift. Säkert fanns där också någon dräng och någon piga, som brukligt vid den tiden.

Farfar var äldsta barnet av två, döptes redan nästa dag och gudföräldrar var hans moster Maria och hennes man handlaren August Forssmark, hans mors kusin Anders Andersson (f. 1853), blivande bonde vid Pers, och hans fars syster Brita Olsdotter (f. 1854), bonddotter vid Skommars och senare bondhustru där.

Hungeråren, missväxtåren 1867-1869, hade gett insikt om såväl vikten av kunskap om lantbruk, som att bredda sig och inte förlita sig på att enbart kunna leva av lantbruk. Det var också stora förändringar i samhället i övrigt och utbildning låg i tiden. Farfars kusiner bröderna Forssmark, hans moster Marias söner, hade samma tankar: Axel (f. 1871) och Manne (f. 1879) läste teologi, Albin (f. 1876) gick på seminariet, Emil (f. 1873) läste till kamrer och Carl (f. 1867) till handlare.

Läsåret 1889/90 gick Farfar vid Landtbruksskolan, Bonduniversitetet, i Kristinehamn, Värmland, tillsammans med kusinen J. E. Persson (f. 1866), hans morbror Petters son vid Per-Lars i Rökebo. Det var det läsåret sex elever i klassen, alla pojkar, varav alltså två från Högbo. Farfar gick också Allmänna skolan vid KPS, möjligen året innan.

Skolan hade vid den tiden yrkesutbildning för drygt 200 elever, varav 70 kvinnliga. Såväl rektor Johan Bäckman som hans efterträdare, Johannes Nyvall, var förespråkare för flickors möjlighet till yrkesutbildning och vid KPS fanns samskola redan 1880.

Bonduniversitetet, KPS, läsåret 1889/90: Främre raden t. v. farfar L. O. Högman och bakre raden t. h. hans kusin J. E. Persson


De ämnen som lästes vid Landtbruksskolan var Svenska, Rättskrifvning, Geometri, Aritmetik, Metersystem, Wälskrifning, Handlingars affattande, Korrespondens, Kommunal- o. Statsförfattning, Landthushållning, Husdjursskötsel, Hästens ytterlära, Hofslagslära, Grund för Mejerihantering, Wäxtkännedom, Kemi, Geologi, Fältmässig afvägning o. kartritning, Bokföring Landtbruk, Hälsa o. Sjukvård, Linearritning och Algebra. Farfars kartor finns bevarade och är imponerande konstverk med tanke på den korta utbildning det var fråga om.

Johan Bäckman, dittillsvarande rektorn vid KPS, lämnade 1889 skolan för att bli VD för Svenska Lifförsäkringsbolaget – och försäkringar var också något som låg i tiden. Efter hemkomsten från skolan startade kusinen Johan Erik Persson Högbo Koförsäkringsförening, Jan-Erikas försäkringa, som den fick heta i bygden. Farfar övertog Högbo Hästförsäkringsförening, vars ordförande han var i 50 år, tills Farbror Sven tog över. Årsmöte hölls ofta på midsommarafton, så man inte skulle behöva sätta efter en arbetsdag.

Farfar och hans syster var båda musikaliska och sjöng för jämnan. De var också medlemmar i Högbos första kyrkokör, som startades på 1890-talet.

Farmor Gina hade efter utbildning till mejerinna i Huså, Jämtland, haft anställning i Stynsberg, Uppland, och i Årsunda, innan hon hösten 1896 kom till Högbo Bruks mejeri, 25 år gammal. Hon berättade hur hennes och Farfars romans började med att Farfar drog henne på kälken uppför källarbacken vid Högbo Bruk, som även de vuxna unga då roade sig med att åka utför.

Kanske träffades Farmor och Farfar redan som barn, eftersom hennes far var lantbruksinspektor vid Högbo Bruk. Familjen bodde då i Plaanska gården, som stod där Nya Herrgården nu står. Farmor var sju år när familjen flyttade till Fogelsta i Årsunda och Farfar var nio och kan nog dessförinnan ha vistats nere på bruket ibland, även om han bodde i byn.

Det blev en lång förlovning – sju år – innan Farmor och Farfar hösten 1903 gifte sig. Att förlovningen blev så långvarig berodde enligt Farmor på att man inte visste var man skulle bo och vad man skulle leva av, men slutligen flyttade hon ändå in vid Dunders, i samma hushåll som Farfars föräldrar och hans syster. Farfar och hans syster var hemmason och hemmadotter och blev ägare till hemmanet först 1928, då de var 58 och 56 år gamla.

Farfar var under många år sågfogde vid Öfverbyns Såg, i Ski vid Bergforsen, vilket var ett dagligt förmiddagsjobb, där man dessvärre aldrig kunde ta så mycket betalt som man borde. Andra uppdrag var som ledamot i Gästriklands vägstyrelse, i kyrko- och skolråd och i Högbo taxeringsnämnd, alltsammans mera tidskrävande än inkomstbringande. 1921 blev han kyrkvärd i Högbo kyrka, 52 år gammal, en tjänst som han innehade till han var 74 år.

Prosten Gottfrid Pontén beskrev Farfar som intelligent och slagfärdig med en strålande humor, med stark frihetskänsla, omutlig rättrådighet och trofast kärlek till hem och hembygd. Redaktören för Arbetarbladet, Carl Björk, Betula, menade att han var en kuf – inte så lite särling. Från Betulas synvinkel var det kanske märkligt att idealistiskt verka för det allmänna och samtidigt finna sig i att inte kunna ha anspråk för egen del. När Farfar dog hade bostadshuset fortfarande originalutförandet från 1883, där det skulle bäras in ved och vatten och bäras ut slask.

Farfar var högerman från födseln och Fröken Sigrid (1872-1963), konsul Göranssons sondotter, var en av hans partikamrater i högerföreningen. Hon hade 1914 låtit uppföra en stuga till sig på Gyltbergets sydsluttning i Dunders’ utmark i Holmröddret, Sigrids villan. I slutet på 1950-talet donerade hon stugan till diakonin och den blev scoutstuga.

Sandvikens Tidning 1954-09-14