Utställning

Etiketter

, , , , , ,

Hösten 2002 bjöd Bibliotekets vänner in folk i kommunen att lämna in berättelser i ord och bild, vilka sedan skulle sammanställas till en utställning. Så skedde också, och den 26 november öppnade utställningen Sandvikenbor berättar i Galleriet och pågick till den 14 februari 2003, sedan den förlängts med två veckor.

Bredden blev av förklarliga skäl stor med alster från människor i åldersspannet 20 till 90, med helt olika bakgrund och erfarenheter, från bruket och stadskärnan eller kringliggande byar och samhällen.

Pappa och jag deltog med varsina bidrag, Pappa med foton som hans morbror Efraim Sandin tagit och jag med foton som Pappa tagit. Vi berättade hur vi mindes våra första år på samma gård och i samma by.

En dålig bild från utställningen – men en uppfattning om upplägget…

Våra texter var förkortade – det blev snarast utdrag ur dem – och kontentan av Pappas berättelse blev kanske väl sorglig, trots att Pappa annars hade en underbart drastisk humor. Med en storebror som dog i spanska sjukan, en mor som var svårt sjuk i samma pandemi och han själv följande år fick lunginflammation och vatten i lungsäcken när han skulle börja skolan, hade det krävts en längre text för att hans humor skulle slå igenom – men för all del: Det är inte fel med en allvarlig text heller.

Min berättelse var mina reflektioner när jag fick gå över landsvägen och kunde börja leka med jämnåriga, som samtliga hade en helt annan livsstil än vårt självhushåll, där vi bara köpte det allra nödvändigaste och tillverkade resten. De var löntagare och konsumenter, konstaterade jag i min text, en livsstil jag ännu inte var bekant med. Jag minns än idag min förvåning när allt kretsade kring vad de skulle köpa.

Hur många som medverkade på utställningen kan jag inte säga, men kanske var det ett trettiotal. Vi besökte den flera gånger och fick hela tiden nya och intressanta infallsvinklar.

Den äldsta medverkande var +90. Han var från grannbyn Östanbyn och hans berättelse handlade om den mjölkkärra han kört mjölk med som ung och sedan länge trott var kasserad, men hittat bevarad och fått köpa tillbaka.

Lasse Westerman, konstnär och konstintendent, hade illustrerat sitt bidrag med en älg som smög fram vid en skridskobana i skogen och bidraget hängde bredvid mitt, i sammanhanget banala.
– Det här lär ska vara enda gången jag får hänga bredvid Lasse Westerman, sa jag…


Det var i veckan 100 år sedan – den 7 maj 1921 – som riksdagsbeslutet fattades att dödsstraffet i fredstid skulle avskaffas i Sverige. På 1900-talet verkställdes det fyra gånger, sista gången 1910. Sista kvinnan att avrättas var Anna Månsdotter, för det så kallade Yngsjömordet 1889. Hon hade i svartsjuka mördat sin svärdotter, då hon levde i incest med sin son.
– Vilka kvinnor det finns! kommenterar mannen.

Och det är 50 år sedan – den 7 maj 1971 – den så kallade Almstriden utbröt i Kungsträdgården. Almarna skulle genom ett myndighetsbeslut fällas för att bereda plats för en tunnelbanenedgång. Det blev sammandrabbningar mellan polis och demonstranter den 11-12 maj och almarna räddades kvar.
Jag minns det otroliga engagemanget då hos alla och envar – och för allting i samhället. Vart tog det vägen?

Vår

Etiketter

, , , , , , , ,

Veckan innan Valborg är över för den här gången. Den har alltid varit min bästa vecka på året, med en pirrande förväntan vad som komma skall – vår, och sommar… Tyvärr brukar maj försvinna utan att man hinner njuta som man borde. Som skolelev eller student var det pluggande till viktiga prov eller tentor, som bonde ska man se till att allt blir plöjt, harvat och sått – och i trädgården växer både gräs och ogräs hejdlöst…


I veckan blev det i alla fall städning av gravarna, mannens i stan och mina i byn. Lyktor togs hem för sommarförvaring, gammal ljung och gammalt granris kastades och en låda penséer planterades ut. De kanske inte skonas av rådjuren så värst länge, men åtminstone tillfälligt såg det bra ut.

På den tiden urvalet var större i närområdet, satte jag alltid mörkblå penséer mot granitröd sten, mörkröda mot svart och ljusblå mot ljusgrå sten. Numera finns inte längre den ljuvligt blekblå på närmsta stället så vilka som helst får duga – bara de inte är gula! Den färgen får vi nog av om inom kort, hela åkrarna fulla…

Penséer, Blomma, Blomning, Violett

En ny postlåda har kommit på plats och det var på tiden. Den gamla hade sedan länge vittrat sönder i ena gångjärnet, men vi valde att avstå onödigt shoppande innan vi blivit vaccinerade och har fått acceptera delvis blöt post när det regnat och snöat.

Det behövdes också en ny skylt på lådan, att vi undanbad oss reklam, och den här fanns att beställa gratis och levererades efter ett par dagar: https://NadaReklamo.SE?i=3388

 Appen eReklamblad sponsrar klistermärket

Reklamtröttheten i Sverige når nya höga nivåer meddelar Sveriges Annonsörer. Sex av tio är negativa till reklam, medan endast en av tio är positiv. Sju av tio är beredda att betala extra för att slippa reklam! Kunde inte de som vill ha reklam få be om det i stället…?


När jag googlade på Kvicksilverbröllop stod det: ”När man kvicknar till av insikten att man faktiskt varit gifta i 47 år.” Undrar vilket kvicktänkt filur som varit framme där…

Vårt så kallade bröllop var egentligen bara en vigsel följd av en måltid.
Klänningen hade Mamma sytt, fracken var lånad och ringen ett reafynd. Efter vigseln samlades de tio närmaste hos mina föräldrar och det skålades i renblod – vodka med lingondricka – och spisades lax och böckling.
Följande dag gick bröllopsresan till Östveda med rodd på Nedre Dalälven och korvgrillning på stranden.
Därefter återvände vi till Uppsala för valborgsfirande: sillfrukost med kompisarna på studentkorridoren, mösspåtagning vid Carolina Rediviva och på kvällen G-H, Gästrike-Hälsinge nation. ABBA hade vunnit ESC i Brighton tre veckor tidigare och det kändes som var fjärde låt som dunkades igång på discot var just Waterloo

For vi illa av att ha ett budgetbröllop? Inte alls!


I Uppsala hann vi fira Sista april, som det heter där, tolv gånger, och det finns inget som kan mäta sig med det.

Som barn följde jag med föräldrarna när de med kören sjöng in våren från en estrad vid Ladan på Caffeholmen, eller Hönshuset, som det vanvördigt kallades efter ett tidigare användningsområde. Körsången var vacker, men jag tyckte alltid det var mera spännande med de få sångarstudenter som förirrade sig till den här avkroken och i vita mössor stämde upp egna sånger vid kasen.

När våra barn var små var det flera kalla valborgsmässoaftnar då vi hade en egen kase på Täppan, bakom lagårn, som vi tittade på genom lagårdsfönstret. Där inne med korna var det så varmt och gott att de minsta somnade…

I år innebar Valborg sill, lax och räkor – och Masked Singer. Att Roboten var Nassim Al Fakir knäckte jag nästan genast. Jag undrar om inte panelen sitter och filmar där… Att Pingvinen var Sven Melander, Fåret Christina Schollin och Monstret Kikki Danielsson tyckte jag också hördes tydligt. Lotta Schelin vet jag däremot knappt vem hon är.


Kungen blev 75 år på valborgsmässoafton och önskade inför födelsedagen att de som ville skänka en födelsedagsgåva gav ett bidrag till Sveriges Stadsmissioner: Riksföreningen Sveriges Stadsmissioner :: Kungen75

Ett behjärtansvärt syfte! Ingen kunde väl föreställa sig på det ännu civiliserade 70-talet, att Sverige 50 år senare skulle lämna utslitna gammelsvenskar svältande och hemlösa, helt beroende av nådegåvor.

Det fick bli en liten slant till några matpaket.

Hotchpotch

Etiketter

, , , , , , , , , , , , , ,


Våtmark tar ut jordbruksmark. Det är sammanfattningen av ett möte med Vattenfall angående kraftledningen till Microsofts hallar i Tuna.

Vi har framfört ett förslag att ledningsgatan efter Nyhem ska ansluta till den redan befintliga ledningsgatan söder om Norrsidan, men den skulle komma för nära en fågeldamm, som anlagts norr om Fiskängstjärn. Den ledningsgata som redan finns där går bra att ha kvar, men inte några flera ledningar.

Högspänningen måste ovillkorligen gå över Norrsidan. Det sägs nu att den kan gå söder om bron till åkern, i stället för vad som först planerades. Med en dragning söder om bron skulle Holmröddret och Öfra Näset räddas, och det skulle också gå att serva i pumphuset och passera över bron – och därmed bruka marken norr om bron – utan att det behöver ske under ett kraftfält. Ska man hurra för det?

Man kan bara hoppas att folk tycker att vi gjort vad vi kunnat. Någon direkt opinion att bevara Norrsida ängar för eftervärlden verkar inte finnas, utan det mesta handlar om obehaget av att ledningen ska gå över Högbo Bruks golfbanor.


Utsädet har levererats och harvar och plog står uppsmorda och förväntansfulla. Traktorn måste vänta på 500-timmarsservice till nästa vecka, men vintern som återkom i torsdags har inte heller gjort att det brådskat att komma igång med vårbruket. Under tiden har det gått att roa sig med deklaration av moms, energi och bränsle…

Kan vara en bild av gräs, träd och natur
Rådjuren går omkring som kalvar på gårdsplanen och vet att Sture inte har en chans, hur fort han än skubbar…

Det vore skönt nu om det vore slut på aprilvädret! Sture har fått en välbehövlig klippning, vilket gör mattes tillvaro lättare. Han har varit så långhårig att det efter rastningen ibland krävt intensivvård – av både hund och farstu. Tack och lov är han en ganska liten hund!

När jag som 16-åring hade anmält mig till Arbetsförmedlingen som hemhjälp under påsken, kom jag till en familj i Örta med en sexårig flicka, en åttamånaders pojke och en jättestor, lurvig hund – av obekant ras – och hela deras gårdsplan var en lervälling…

Flickebarnet cyklade omkring hela dagarna till kompisar i området, som jag inte hade någon aning om var de bodde, och jag sprang runt med lillebror och letade… När jag moppat alla golv och satt upptagen med att mata den lille med nappflaskan, smög storasyster upp bakom och hällde vatten över mig och babyn… Sedan släppte hon in den leriga och ystra hunden som sprang runt, runt och skakade sig…

Jag var där fyra dagar – och fick 10 kronor för besväret – och blev avskräckt för åratal framåt från att skaffa barn och hund. Det som framstod som riktigt åtråvärt var en framtid som arkivarbetande singel… 😉


Den avklarade andra vaccinationen plus stipulerad karens gjorde att vi vågade oss till Dalarna i går. Det har hunnit bli riktigt ovant att vistas bland folk. Var det verkligen så här det var – förut?! Man har ju fått träna på självständighet det senaste året.

Det var uppvaktning av ett barnbarn som har födelsedag i antågande. Senast vi träffades var utomhus i midsomras, när lillasystern fyllde fyra. Hur lång tid är inte tio månader i små barns liv! Nåja, sedan vi överlämnat både julklappar och presenter var vi gamla bekanta igen.

Gusten tog emot i sedvanlig ordning – och det rådde ingen tvekan om vad någon skulle fylla

Comirnaty

Etiketter

, , , , , , ,

Så har vi då fått våra två doser mot covid-19 – och genom flax och ett idogt nötande.
– Man har väl bokat biljetter till Stones, jämförde mannen i huset.
Småningom hade vi väl fått våra sprutor ändå, men kanske en månad senare…

Den 16 mars meddelades att man kunde börja boka, vilket strax därefter pausades som en försiktighetsåtgärd med Vaxzevria, Astra Zenecas vaccin. Två dagar senare fick vi veta att en granne fått tid för vaccinering! Vi satte oss ned vid var sin dator och efter fyra timmar lyckades vi logga in och boka in oss vid Hälsoinvest den 25 mars. Det vi bokade visade sig vara från en extra tilldelning på 4.000 doser för hela Region Gävleborg.

Den 19 mars meddelades att massvaccination skulle börja först den 8 april på Göransson Arena. Fem dagar efter att vi fått vår första dos, den 30 mars, kom också en personlig inbjudan att beställa tid dit – på svenska, engelska, finska, arabiska, somaliska och tigrinja…

I fredags, den 16 april, fick vi så vår andra spruta vid Hälsoinvest och upplystes att vi hade fullt skydd om 7 dagar. Några timmar senare meddelade Folkhälsomyndigheten att vi hade haft fullt skydd redan efter första sprutan!

Det blev alltså Comirnaty för vår del. Moderna har minst antal rapporterade biverkningar, men vi hade inte ens avstått om det varit Vaxzevria. Det är dock omöjligt att inte reflektera över all information som florerar. Antagligen finns det också skäl till att EU inte förnyar kontraktet med Astra Zeneca.

Mike Yeadon, f.d. vice VD och chefsforskare vid Pfizer, varnar för infertilitet hos kvinnor, vilket Pfeizer förnekar att det finns några bevis för. För kvinnor +50 bör väl hur som helst vaccination vara bästa alternativet, vilket avgjorde saken för min del.

Att Merck i januari lade ned arbetet med båda sina vacciner tolkas av en del som att de inte tror på vaccinering, oavsett vad Merck själva uppger. Och Janssen, som i dagarna skulle ha lanserats som ett vaccin där det bara skulle räcka med en dos, stoppas nu plötsligt helt och hållet!

Misstänksamhet riktas på vissa håll mot att vacciner är syntetiska, mRNA. Jag tänker tvärtom, att det är väl bra om det fungerar utan att man behöver spruta in själva viruset…? Den omedelbara ”biverkningen” sägs hur som helst inte vara värre än att det repareras med vattenfasta!? Jag väljer att ta fasta på det. Med eller utan vaccin är lite fasta precis var mina leder skulle uppskatta… Den befarade långtidseffekten av prioner försöker jag förtränga.

En tredje spruta kan – enligt senaste budet – behövas redan efter ett halvår. Lite av en försökskanin är man allt, det går inte att komma ifrån…

Jag lyssnar på dansk arenarock och begrundar budskapet i refrängen:

For evigt, måske for evigt
Skal vi sammen, samme vej
Og når I morgen får øjne, og natten hviler sig
Skal vi for evigt måske samme vej

Volbeat – ”For evigt”

Vi har annars fastnat för danska serier och har på kort tid betat av de 20 avsnitten av kriminalserien Forbrydelsen I (2007) och är nu inne på Forbrydelsen II (2009). Jag upptäcker rätt vad det är att jag tänker på danska! Kanske är man tosset, som Kim Larsen i gamla Gasolin sjunger…


En epok går i graven brukar man slitet uttrycka det, men sällan passar det väl bättre in än på Prins Philips otroligt långa livsgärning. Hans coronaanpassade begravning, där endast de 30 närmaste deltog iförda svarta munskydd, sågs i går av drygt 13 miljoner. Före ceremonin var det stilfulla och precisa militärparader. Det var en begravning i prinsens anda, enkel och värdig med ”no fuss”, som han själv hade dirigerat. Presentatören vid BBC, Huw Edwards, var föredömlig och lät tystnaden tala. Hur många TV-sändningar har man inte fått söndertuggade av tjattrande reportrar…

Prins Philip fördes till den sista vilan med sin egenmodifierade militärgröna Land Rover Defender TD5 130. R.I.P.

Jakob

Etiketter

,

– Du kan allri tro hu dom behandla mä, sa han tankfullt, och det hördes att han hade sina rötter i Dalarna. Du kan allri tro…

1910 hade han gift sig, fått fyra söner och ”jeck nera” [gick nere], som det lokalt uttrycktes när man hade sin utkomst i ”värkä” [(järn-)verket]. Det var det som satte maten på bordet, att gå nera, men han var en skapande natur som slöjdade på fritiden. Det var det som gav själen näring, men var inget facket kunde tåla.

Jag minns honom från 60-talet, då han var i 75-80-årsåldern. Han dök upp och hälsade på då och då, en fin liten farbror, metodist och nykterist. Pappa hade vid något tillfälle försett honom med virke till hans slöjdande och det var så jag antog att de var bekanta. När jag för ett par månader sedan läste Pappas dagbok från 1935, framgick det att han var med i bilden redan då och hjälpte Pappa, 21 år gammal, att komma igång med biodlingen. Det var en total överraskning.

När han kom upp och hälsade på hade han ofta med sig någon svarvad sak. En gång fick Mamma en liten blomhylla, en annan gång jag ett par ljusstakar…

Om han självmant hade slutat i värkä eller om han faktiskt fick sparken vet jag inte. Kärleken till skapandet var dock starkare än den till en trygg inkomst och snickarmästaren blev sin egen.

Till Sandbloms Porslin levererade han blompidestaler och blomsteramplar. Hans egendesignade blomhyllor att ha i fönstret blev försäljningssuccéer och hade en strykande åtgång.

 – Där köade och trängdes fruarna till mina plågoandar efter mina hyllor, ka du si, sa han saktmodigt och log för sig själv.

Hur ovälkommen han än var bland belackarna som jeck nera, var det var ändå en liten triumf att hans produkter dög när ingen visste att det var hans.

1973 dog han, 85 år gammal.


”Jag tänker som jag vill” sjunger Jakob Hellman på sitt debutalbum …och stora havet (1989). Tydligen har han måst förneka att han varken har någon diagnos eller är narkoman – som om dessa faktorer skulle vara förutsättningar för att inte trampa upp redan är upptrampade stigar…
– Vem har sagt att man måste göra som alla andra?! brukade Pappa säga.

Jakob Hellman – ”Vara vänner” (1989)

Rivstart

Etiketter

, , , , , , ,

Allt kommer slag i slag nu, vårdagjämningen och vårfrudagen – eller våffeldagen, utan våfflor men med ugnspannkaka för vår del, sedan jag lyckats kratta åt mig ett präktigt ryggskott.
I dag infaller sommartid igen. Dottern ringde klockan tio och undrade förvirrad vad klockan egentligen var då hon missat alla påminnelser. Det här skulle egentligen vara sista gången klockan vrids fram i de länder som vill ha permanent normaltid, men tidsplanen har spruckit. Det verkar ta tid innan vi kan synchronize our watches
I dag går vi också in i dymmelveckan – och på skärtorsdagen är det redan 1 april. Vart tog mars vägen…?!

Jordbrukskataloger har ramlat in och helt plötsligt blev det bråttom att göra årets skiftesplaner, beställa ekologiskt utsäde – grynhavre Symphony, foderärt Eso och vallfrö Optivall Styrka – och att sätta igång dräneringspumpen på Norrsidan.

Om det här håller i sig kan det bli ett tidigt vårbruk i år…
Jädraån, eller åtminstone den del som kallas ”Dunders’ ån”, sköljde i torsdags och genast var kniporna där och dök…

Snösmältningen avslöjar obarmhärtigt allt som är ogjort sedan i höstas, lövhögar, kvistar, hela grenar… Trädgården skulle behöva åtskillig omvårdnad, men kroppen är inte med på noterna.
Det får bli fokus på en halvcirkel på 25 meter från bron – så pass att det ser bebott ut…

Prinsessan Sofia och Prins Carl Philip fick i fredags en tredje son och småprinsarna Alexander och Gabriel en lillebror. Redan efter några timmar lämnades sjukhuset och i dagens konselj har nytillskottets namn kungjorts – Julian.

Prins Julian blir hertig av Halland och övertar därmed Prins Carl Philips gudfars, Prins Bertils, gamla hertigdöme. Grattis Halland! Drottning Juliana av Holland var gudmor till Prins Julians farfar, Kung Carl XVI Gustaf. Och Kung Karl XIV Johan hette Jean Baptiste Jules [Johan Baptist Julius] Bernadotte.
De tänkte till bra där…


Är man ogin om man inte vill betala medborgarlön och pension vid 55 i medelhavsländer…?

27 personer i riksdagen har röstat för en skuldsättning på 150 miljarder 150.000.000.000…
Barnbarnen är därmed intecknade tills de är drygt medelålders…

Röstningen var: 27 JA 15 NEJ 14 AVSTÅR 293 FRÅNVARANDE

293 oskäligt mycket avlönade brydde sig inte ens om att tycka till!

Bykarta 1758

Etiketter

, , ,

Jag har haft min andra födelsedag sedan pandemin utbröt. Betyder det att jag nu har två till godo…?

Skämt åsido så var det en helt okej födelsedag också i år. Med blommogram och hälsningar via snigelpost, dator och mobil och långa telefonsamtal med vart och ett av barnen finns inget att klaga på.

Svägerskan och svågern uppvaktade dessutom med smaskig morotskaka och termoskaffe ute på bron…

Beskrivning saknas.


Mona vet vad jag vurmar för och förärade mig bykartan över Överbyn av år 1758, eller som den heter

Geometrisk Charta
öfver
Delningen
Åkrar, Wretar och Hemängar
Högbo Öfra Byegrannar emellan
af
Ofuansjö och Gestrikland
uprättad åren 1758 och 1759


Hennes hälsning löd:
Tiden är ingenting, skrev Hasse Alfredsson. Här kan du se 260 år tillbaka och lite har det väl hänt men åarna flyter fram då som nu men så är det inte överallt…”

Ja, åarna ja…!

2021-03-17: Då som nu rinner Hedängesån ut i Jädraån…
Och då som nu ligger Dunders i åkorsningen…
Högbo Öfra Byn 1758

Min dubble anfader Erich Dunder hade köpt hemman Nr 2, Dunders, 11 år tidigare, 1747. I många handlingar förekommer han utan förnamn, 1717-43 ofta som Bergsgevaldiger Dunder och 1744-67 som Kolmätare Dunder. När han dör kallas han Bergsgevaldiger Dunderberg, som hans barn då ändrat namnet till.

Det står att kartan upprättades 1758-59, men den här kartan avser 1758. 1759 överlät nämligen Erich Dunder 2/3 av Dunders på sonen Petter Dunderberg och 1/3 på mågen, Föraren Carl Jean Jenische, gift med dottern Maria, som bildade gården sub 2 Förars.

Under Beskrifning längst upp till höger på kartan står hemmanens ägare. 1758 fanns i Överbyn 7 stamhemman och 1 avstyckning, sub 5 Jon-Ers. Hemman Nr 7 Erkas var redan då ett arrendehemman under Högbo Bruk.

A = Olof Elieson [Nr 1 Liases, född i gården 1706]

B = Kolmätaren Dunder [Nr 2 Dunders, köpte gården 1747]

C = Anders Larsson [Nr 5 Fjärsmans, född i gården 1702]
D = Anders Andersson [sub 5 Jon-Ers, måg i gården 1742]

E = Olof Jonsson [Nr 6 Jugas, född i gården 1708]

F = Erik Ersson, landbonde under Högbo Bruk [Nr 7 Erkas, född i gården 1713]

G = Anders Hansson [Nr 3 Andersas, född i gården 1712]

H = Erik Jonsson [Nr 4 Svens, född i gården 1715]

Varför hemmanen Nr 3 och Nr 4 är så styvmoderligt behandlade att de inte får följa bokstavsordningen vet jag inte.

Dessa gôbbar…! De blir som gamla bekanta… 🤗

Mattan

Etiketter

, , ,

Mamma hade tidigt ett textilt intresse och ville utbilda sig inom hemslöjd. Det var ett arv från hennes moster Ellen, som var barnmorska, och arvet gick sedan vidare främst till en brorsdotter och en systerdotter, som blev textilt yrkesverksamma. Själv tog jag mig aldrig tid att utveckla någon färdighet och efter mig har arvet runnit ut i sanden…

För Mamma kom vinterkriget emellan (1939-40) och när det upphört började hon vid Ekenäs Kvinnliga HemslöjdsSkola (EKHS), där det lästes vävteori, färgning, yrkesteckning, yrkesräkning, bokföring och hemslöjdsaffärslära. Lagom när hon var klar där utbröt fortsättningskriget (1941-44) – och därefter blev det evakuering – och emigration…

Redan 1937 hade hon dock gjort en växtfärgad kortknutsrya, som hon berättar om i Nog minns jag!:


”Tillbaka från sanitetskursen tog jag itu med min stora önskan sedan många år: att göra en flossamatta, eller kortknutsrya. Mamma var som Morfar och ville inte att det skulle dras till något utan vara den vanliga vardagslunken. Varje gång jag tog in vävstolen för att väva handdukar eller bordsdukar fick jag höra:
’Ska du ta in det där eländet nu igen!’ och den här gången blev jag riktigt motarbetad, från alla håll.

Jag hade skrubbat ullen själv och för att få den spunnen fraktat den i ryggsäck på skidor tvärs över åkrarna till Hulda Avellán, som var faster till Veras man, Arne.

Därefter växtfärgade jag 20 kg ullgarn med stenmossa, björklöv, grankottar, ljung och svinlingonris, som jag samlat. Utländska färgämnen som krapp, sandel, indigo och galläpplen köpte jag på apoteket, likaså järnvitriol och kopparvitriol, och allt betades i alun.

Så försökte jag få Erik att köra vår gamla vävstol till Ivar Sahlstedt i Tvära, men han vägrade, så jag satte själv för Filemon och körde dit. Vävstolen sågades itu och sidostyckena återanvändes medan mellanstycket nytillverkades, så mattan kunde få en bredd av 2,80 meter.

Jag ville ha ett 18-trådigt fiskegarn som mellaninslagsgarn för att det skulle bli tillräckligt starkt och cyklade till Berglunds i Sjundeå och hämtade det, med paket både bak och fram på cykeln. Mellaninslagsgarnet köpte jag ofärgat och färgade brunt i träsket för att det skulle bli billigare.

Därefter var jag in till Neovius i Helsingfors och beställde ett mönster, som var en förstoring och delvis omändring av en mindre rya.

Vid midsommartid 1937, när jag nyss fyllt 22, började jag väva det som av omgivningen kallades galenskapen och som blev en 2,80 meter bred och 3,80 meter lång flossamatta eller kortknutsrya. På ena kortsidan vävde jag in ”M. Ö.” och ”1937”. Jag måste på grund av bredden ha någon bredvid mig när jag slog till, och moster Ellen var med ett tag, annars hoppade Mamma in.

Två månader senare var den färdig och Mamma rullade stolt ut den och visade upp den för alla människor. Jag fick emellertid höra hur synd det var om mina systrar, som hade precis samma möjlighet som jag, men som valde att väva långmattor.”


Omständigheter gjorde att Mamma aldrig kunde förverkliga sin önskan att arbeta som textilkonstnär, men passionen fanns där hela livet.

När jag läste Pappas dagbok från 1935, där han berättar om hur Jakob Andersson, ”Snickar’ Jakob”, hjälpte honom att komma igång med biodlingen, upptäckte jag att denne var farfar till textilkonstnärinnan Lena Maria de Geer – Gunvor Göransson-stipendiat 2009 – och tänkte genast på Mammas driv med allt dylikt…

Kvarnströmmen

Etiketter

, , , , ,

Kvarnströmmen i Jädraån har varit utflyktsmål i generationer. Strömmen utgör gränsen mellan Överbyn och Västanbyn eller, om man så vill, Högbo och Sandviken. Förr badades det i Kvarnströmmen, även vinterbad, men numera är det fiske och kanske geocaching som gäller – eller helt enkelt en fikapaus vid rastplatsen på ”Sandvikensidan” när man går Högboleden.

Vi brukar försöka hinna med åtminstone en vacker dag vid Kvarnströmmens rast-/grillplats varje sommar med barn och barnbarn, mete, lekar och blåbärsplockande…

Inspirerat har Kvarnströmmen gjort genom tiderna, både öra och öga…

Joel Rådberg (1903-1985)

Tobbe Eriksson (1944-2015)

Hur många broar som funnits över Kvarnströmmen vet jag inte och inte heller när den första stålbron kom. Den tidigaste bron jag minns, 1950-60-tal, var i alla fall lackerad orange. Jag saknade den…

1915? Familjen ovan lät sig också fotograferas vid Dunders’ fäbodstuga i Holmröddret så kanske bodde de där någon sommar – men vilka var de…?