Shylock

Etiketter

, , , , , , , , ,

Det har skett en nyfödd oförmåga att kunna acceptera personer i deras egen tid, helt enkelt en historieförfalskning. Astrid Lindgrens böcker censureras, man vill riva ned Carl von Linnés staty och det står säkert inte på förrän man vill ta heder och ära av William Shakespeare…

Nedanstående artikel är från 1996-97, 400-årsminnet av William Shakespeares verk The Merchant of Venice Köpmannen i Venedig.

William Shakespeare – ”The Merchant of Venice” (2004), trailer

Kontakter

Etiketter

, , , , , ,

Man pratar om Facebookvänner – och om brevvänner, i den mån de senare fortfarande existerar. Detta med att vara vän med någon på Facebook, är ju oftast en fråga om att ha kontakt med någon, i bästa fall en likasinnad i en grupp för skrivande, släktforskning, musik eller vad det nu kan vara. I en utslocknad by – utan postkontor, butiker och bibliotek – är också en lokal grupp på Facebook enda träffpunkten och en förutsättning för att veta vad som är på gång, vare sig det gäller varning för pågående inbrottsräder eller efterlysning av bortsprungna hundar.  

En del hävdar att man inte kan vara vän med någon man inte träffar. Å andra sidan är man inte heller vän med alla man träffar… Jag vet inte hur man sätter måttstocken för vänskap eller hur man bedömer att vänskap nödvändigtvis är mera genuin i levande livet. När det gäller Facebookvänner och brevvänner ligger det ofta i sakens natur att man aldrig har träffats och sannolikt heller aldrig kommer att träffas. Jag hade många brevvänner när jag växte upp, långt innan Facebook var påtänkt, men menar nog att funktionen kan vara densamma som att ha Facebookvänner. Många av mina brevvänner hade jag stort utbyte av, liksom jag har av många av Facebookvännerna.  

Jag vet inte hur vanligt det var med brevskrivande rent generellt, men jag och min lekkamrat skrev jämt! Det var nog lönsamt att hålla igång postkontoret här – 810 27 HÖGBO – bara tack vare vår korrespondens… Min första brevvän var Birgit på Herredsgade i Ulfborg och henne har jag att tacka för att jag lärde mig danska. Tack vare Kay på Mansewell Road i Prestwick fick jag ett flyt på engelskan jag aldrig fått annars. Brigitte på Kupferteichweg i Hamburg slipade min tyska och Mary i Egersund min norska…  

Dessa brevvänner, liksom många andra, träffade jag aldrig, men det var två undantag: Maritta och Anne Katrine.
Maritta från Helsingfors var på språkutbyte hos mina kusiner för att lära sig svenska, en regnig sommar då vi ofta satt i ett vindsrum och spelade loppspel. Vi brevväxlade i många år därefter.
Anne Katrine från Lavendelvej i Nakskov bodde hos mig en vecka när vi hade vänortsutbyte – och jag hade, tack vare mitt brevväxlande med Birgit, inga problem att prata med danskarna, vilket var högst förvånande för dem. Anne Katrine var intresserad av jakt och var lyrisk när hon fick ett rådjurskranium av Pappa och ett tidningsutklipp om jakten. Vi höll också kontakten i många år, men småningom blev det bara julkort…

Sandvikens Tidning 1965-10-26

De flesta människor träffar man decennium efter decennium, kanske hela livet, på en och samma plats. Sedan kan man också umgås med några nybekanta i fem länder under några veckor…  

Vi var på tåg-, båt- och liftarsemester, två studenter från Uppsala, då vi träffade på en biolog från Paris – Annie – och en arkitekt från München – Hansi. Småningom hakade också fyra arkitektstudenter från Barcelona på – José Luis, José Ramón, Domingo och Enrique – och slutligen två studenter från Turin – Paola och Enrica. Det blev många upplevelser under några intensiva sommarveckor med dessa helt nya bekantskaper. Med spanjorerna intervjuades vi av BBC och fick se oss själva på bästa sändningstid, och med italienskorna fastnade vi i rondellen vid Towern och åkte först skrattande men till slut allt mer desperata runt, runt… Alla tio turnerade vi tillsammans några veckor i England, Frankrike, Belgien, Tyskland och Holland, som man bara kan göra när man är lös och ledig.  

Vi skulle naturligtvis träffas igen, det ska man ju alltid, och höll också kontakt ett tag, men livet kom emellan, för att använda ett mycket slitet uttryck, och småningom fick det räcka med att följa en del via den fria encyklopedin.

Heder

Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

Ideligen kommer man tillbaka till olika uppfattningar av begreppet heder.

Hos den svenska allmogen satt hedern i egenskapen att vara hederlig, att hålla sig till sanningen. Gjorde man det hade man åtminstone sin heder i behåll, hur illa man än for i övrigt. Rötterna dit är djupa – trots senaste seklets påverkan av industrialism och socialism – och än idag har många svenskar svårt att inse att folk står och ljuger – om sitt namn, sin ålder, sin nationalitet, precis allt – då ärlighet varit A och O. Det blir att lära sig den hårda vägen att inte mycket är som det framstår.

Nu har vi fått in ett annat hederstänkande, där man har hedern i behåll om man lyckas komma undan med något; något måste verka som något annat än det är. Hedern är här en fråga om prestige och att inte tappa ansiktet inför andra och därvidlag är man beredd att göra vad som helst – och männen är kvinnornas domstol.


En kulturkrock uppvisades i april 2018 när artisten Özz Nûjen – som gjort karriär på sitt förakt mot Sverige och svenskar – ertappades med att sommaren 2015 ha haft svartjobbare på sina hus på Gotland, trots sina tidigare utspel om svenskars svartjobb. Nu var han avslöjad och det presenterades bevis på att fem överföringar på sammanlagt 85.000 hade ägt rum till den uzbekiske terroristen Akilovs privata konto, en person med utvisningsbeslut som uppehöll sig olagligt i landet. En ursvensk hade genast pudlat och erkänt sitt skattebrott, betalat böterna och det hela hade blåst över. Özz Nûjen, som till sitt ursprung är turkisk kurd, hade en helt annan uppfattning om hur hans heder skulle räddas, nämligen att trots alla bevis blåneka in absurdum och vända det hela mot intervjuaren, Janne Josefsson, som smutskastades att det var han som agerade olagligt; att han var “en creepy gubbe”, som var ute efter att skada Özz Nûjens anseende. Det klarade nu Özz Nûjen själv utmärkt med den obehagliga ”intervjun”:

Özz Nûjens intervju med Jannes Josefsson sammanfattad på 3 minuter

Det har under våren visats dokumentärer om Olof Palme, inför en mer eller mindre utlovad lösning av mordet 1986.

Där har man naturligtvis inte kunnat förbigå IB-affären. Utan att lägga några aspekter på FiB/K:s avslöjanden, så förnekade Olof Palme 1973 alla kontakter mellan underrättelseorganisationen IB och socialdemokraterna, trots att att chefen Birger Elmér hade regelbundna kontakter med Palme och att Elmér regelbundet rapporterade till försvarsminister Sven Andersson. På 1970-talet var fortfarande en statsminister en landsfader, någon som betraktades som oförvitlig och ingen som förväntades ljuga. Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt fick ett års fängelse vardera.

Rikspolischefen Carl Persson hade bedömt justitieminister Lennart Geijer som en säkerhetsrisk, sedan han utnyttjade samma prostituerade som polska ambassadens KGB-officerare, och skrev 1976 en promemoria som Olof Palme gömde undan. Bordellhärvan/Geijeraffären var Peter Bratts avslöjande 1977, att ledande socialdemokrater misstänktes ha utnyttjat prostituerade småflickor; två av dem 14 år. Olof Palme dementerade och förnekade, sanningssägaren smutskastades som ”kloakråttan med de gula betarna och den nakna svansen” och DN fick betala skadestånd. Att en statsminister direkt skulle kunna ljuga inför media på centrala punkter i en känslig inrikesfråga som denna ansågs i Sverige vid den tidpunkten otänkbart.

Leif ”GW” Persson avslöjades som den hemliga källan och avskedades från Rikspolisstyrelsen:
– Jag förlorade min världsbild, marken rämnade. Det var verkligen så. Det ingick inte i min föreställningsvärld att en statsminister kunde ljuga folk rakt upp i ansiktet, säger Leif GW Persson till Expressen och fortsätter:
– Jag löste det genom att tro att jag hade blivit tokig, och det är fruktansvärt kan jag säga dig, att börja betvivla sitt eget förstånd.
Han var så illa däran att han inte såg någon annan väg än att avsluta livet.

Några dagar innan jul 1977 åker han till jaktstugan i Sörmland, med bössan mellan knäna, pipan i munnen, blundar och djupandas – men skjuter inte av.
– Jag var i så dåligt skick att jag inte ens klarade att blåsa skallen av mig
.


Med ovanstående i tankarna lyssnade jag i tisdags motvilligt på ”Sommar” i P1 med Mona Sahlin. Det bar mig emot, men jag ville höra om det skulle komma någon slags avbön eller åtminstone en förklaring till varför någon med hennes inkomst – och status bland sina anhängare att leva upp till – valt att ständigt agera kriminellt.
Redan 1994 mästrade hon klämkäckt att ”det är häftigt att betala skatt”, men för henne själv har skattebrotten avlöst varandra – och obetalda räkningar, fast hon med lätthet kunnat ha en sekreterare en timme i veckan för att hålla ryggen fri.

Skattebrotten toppade hon 2016 med Livvaktsskandalen, en häpnadsväckande likgiltighet inför lagen – och respektlöshet mot skattebetalare – med osant intygande åt sin Säpo-livvakt för köp av lägenhet för 10 miljoner och bil för 1 miljon, olaglig upplåtelse av VIP-parkeringsplats åt livvakten, olaglig praktikplats åt livvaktens en anhörig, vistelse i USA med livvakten på MMA-match…
Hon medger att hon gjort fel, men om ett fel begåtts med berått mod – med uppsåt, avsiktligt, utstuderat – är det inte bara ett fel. Antagligen har psykologer och sociologer en förklaring till beteendet – och också en ursäkt till det.

Ingen från hennes gamla parti uppmärksammade hennes 60-årsdag 2017.
Den sista skammen blev det som definierade mig, säger hon.
Ja, någon gång får väl folk nog, även inom ett parti där det mesta annars ursäktas som folkligt.
Hon har fått motta hat, som hon menar är från rasister för att hennes första man var chilenare. Jag vet inte, men mig förefaller det otroligt att någon i en miljonstad som Stockholm skulle bry sig om vad hennes män har för etnicitet eller nationalitet.

Don Juan

Etiketter

, , , , , , , , , ,

Midsommarafton igen – och yngsta barnbarnets 4-årsdag… 

En gång firade jag som statist midsommarafton den 28 september och Vanessa Vadim, regissörens dotter med Jane Fonda, hade sin 4-årsdag. Hon var en älskad unge som fick ta plats; när hon inte red på sin pappas axlar snubblade hon omkring i kablar och sladdar som en maskot åt filmteamet.

Vanessa Vadim på 4-årsdagen, Flustret, Uppsala
Foto: Kenneth Selvehed

Inspelningen av ”Don Juan, ou Si Don Juan était une femme” (Don Juan, or If Don Juan were a woman) skulle ske i Uppsala och det var intervjuer av statister på Östgöta nation: Roger Vadim behövde 150 studenter iförda studentmössor för låtsat midsommaraftonsfirande vid Flustret. Klart att vi nappade! Vi intervjuades – eller mest visade upp oss – och blev antagna.

Huvudrollsinnehavare var regissörens ex-hustru Brigitte Bardot, som gestaltade Don Juan reinkarnerad som kvinna. Jag hade sett hennes dubbelgångare i abonnerad buss från Stockholm, så jag var inte så säker på att hon personligen skulle dyka upp där, vid Flustret, i Uppsala – men det gjorde hon! B.B. fyllde 38 år samma dag och möttes av unisont ekande ”Happy Birthday” från alla församlade – och killarna trängdes som flugor på en sockerbit.

Brigitte Bardot på 38-årsdagen, Flustret, Uppsala
Foto: Enköpings-Posten

Ricky Bruch, 198 centimeter lång och 140 kilo tung, var ett minst lika stort fan som han var stor, och hade åkt upp från Skåne. Iförd rysk pälsmössa överräckte han en enorm bukett röda rosor och fick B.B.:s autograf på sin stora mage.

Ricky Bruch Mig fångar ingen brud” (1971)

Ann Zacharias, den dagen 16 år och 9 dagar, gestaltade ”la jeune Suédoise blessée” (den skadade unga svenska flickan) och blev i den internationella lanseringen både 17 och 18 år, då scenerna ansågs alltför djärva för en flicka nyss fyllda 16.

Vid Flustret tronade majstången – och filmteamet hade fullt upp med att hålla dinglande höstlöv stången från kameror. Mellan tagningarna var det en råkall väntan, värst naturligtvis för orkestern, som stod på en tillfälligt uppbyggd scen, beredd att gång på gång med stela fingrar börja spela.

Efter filmningen ombads vi köa till restaurangen, där en man ur teamet satt strax innanför dörren vid ett bord med buntar med nytryckta 50-lappar. Dessa delade han ut som spelkort, utan att vare sig titta upp eller pricka av. Vi hade inte väntat oss någon betalning alls och blev glatt överraskade. I dagens penningvärde motsvarar det 353 kronor; inte så obetydligt för en student.

Nyfiket kikade jag in i salen där det flotta smörgåsbordet tronande väntade i bästa Flustret-stil. När jag vände mig om stod Monsieur Vadim bredvid min fiancé och föste honom artigt fram mot bordet.

Bergsmän

Etiketter

, , , , , ,

Bergsmansgårdarna i Högbo hade sitt smide i Nedre hammaren, bergsmanshammaren, norr om strömmen vid Högbo Qvarn, där det fanns två härdar. Bergsmanssmidet hade en stark position i Gästrikland, där det upptog 60 % av allt smide, jämfört med 5 % i övriga landet. Att framställa järn var tidskrävande, så bergsmännens arbete med jordbruk och kreaturshållning var minimalt.

Bergsmännens smide finns dokumenterat tidigast 1634. När Högbo Bruk började med sitt smide, 1659, byggdes Nedre hammaren om och 1666 uppfördes också Övre hammaren, med vardera två stångjärnshamrar och två härdar. Bergsmännen köptes ut och anvisades inbrukning i hammare i Norrberg och Järbo – utom Nr 1 och Nr 2.

Fästöglor efter Nedre hammaren, bergsmanshammaren, Högbo Bruk
Fotocred: Kjell Ollashed, 2013, del av foto

1736 övertogs Högbo Bruk av Hans Hierta och hustrun Catharina Cederström och Gamla herrgården uppfördes som deras bostad. Högbo Bruk hade då ett priviligierat smide på 1.400 skeppund om året, 700 skeppund per hammare, vilket man 1741 tilläts öka med 200 skeppund om året, 100 per hammare. Bergsmännen vid Nr 1 och Nr 2 hade kvar sin smidesrätt om 25 skeppund per gård i Nedre hammaren.

”Olof Olsson, med wid pass 1/8 dehl i nedra härden och Elias Olsson ungefährl. 1/9 del i öfra härden och smider den förre 12 à 15 skpd. och den senare 20 à 30 skpd åhrligen, när de själfwa åstunda, hwartill de och sjelfwa dijt föra kohl och kiöpetackjern samt proportionaliter intressera uti hammarskatt och bygnader.”

Elias Olsson (1676-1750) var ägare till Nr 1 Liases och far till bland andra kraftkarlen Anders Eliasson, känd under epiteten ”Stark-Anders”, ”Starke Eliasson” och i modern tid ”Hulken från Högbo”.
Nr 2 ägdes åren 1729-1747 – efter familjen Högmarck-Ogilwie och före familjen Dunder-Boman – av Olof Ersson (1684-1754), vars son Erik Olsson (1711-1775) skötte gården. Namnet ”Olof Olsson” bör alltså vara en sammanblandning av far och son.

Övriga bergsmän från Högbo var som sagt anvisade inbrukning i andra smidesanläggningar, vilket även gällde de gårdar som senare avstyckades – s5 Jon-Ers var 1742 den första i Överbyn – och som själva måste förhandla om insmidet.

Om Högbo Bruk hade Abraham Hülphers 1793 följande att berätta:

Högbo Bruk ligger 1 1/2 mil norr om Kyrkan [Ovansjö kyrka] 2 1/4 mil ifrån Gefle, wid wattudraget ifrån den ofta nämde 1/8 mil åfwan om belägne Sjön Öjaren, som här nedanföre faller i Jädra ån 1/4 mil sida om stora Landswägen. Har ock i början warit något Bergsmans Smide, men af Berg-mäst. Olof Larsson inrättadt til Stångjärns werk, samt Privil. 1659 och 1666 med 2 Ham. 4 Härd. Hade först 14, men efter 1750 års tilökning, nu 16 Skep. Hammarskatt. Stämpelen är en Drufwa med 2 qwistar. (b) Innehades någon tid af Fru Cath. Bröms, (Biskop Doct. Carlssons Enka) och därefter af dess arfwingar, som 1732 sålde sina delar til Hof-R. Råd. Mart. Martens. 1736 kom detta Bruk åter til Cederströmske famillen genom börd af Öfwersten och Kammarh. Hans Hierta, som det tilökte, och hwars efterkommande det samma nu innehafwa. (c) Kol tages af egne Hemmans och närmaste belägne Skatte-skogar, samt ifrån en emot Recogn. tilslagen Allmännings trackt. (se pag. 13.) Tackjärn hämtas mäst ifrån Edske Masugn, 4 1/2 mil härifrån i Thorsåker, som lyder under detta Bruk; något köpes och efter Privil. ifrån west. Bergslagen. 2 Bergsmän i Högbo By hafwa ännu efter gammalt rättighet til 25 Skep. årl. Smide i Bruks-hammaren. Stångjärnet föres här ifrån landwägen til Gefle 2 1/4 m. Om Qwarnen är redan nämdt (p. 173).” 

Enligt Erik Lindbergs ”Förteckning över svenska bruksägare 1695-1844”, smidde bergsmännen även i Övre hammaren, 1763 under Catharina Cederström (vid Nr 2 Petter Dunderberg) och 1805 under hennes dotter Charlotta Christina Hierta (vid Nr 2 Zachris Larsson). Enligt samma tabell smidde Högbo Bruk 1748 under Hans Hierta i Nedre hammaren (vid Nr 2 Erich Dunder), som ju också den då var brukets hammare.

Sigfrid Björkström skriver i Konvertens jubileumsnummer 1958:
”År 1862 sålde den sista kvarvarande bergsmansgården, ‘Abrams’, sin smidesrätt till Högbo bruk. I uppgörelsen därom, daterad Högbo den 10 mars 1862, skriver Anders Abramsson (Abrahamsson) bl.a.:

‘Till Högbo Stål- och Jernwerks Aktiebolag uplåter och försäljer jag undertecknad mitt wid Högbo Nedre Hammare ägande Bergsmanssmide, med allt hwad dertill hörer, utgörande 2 ½ (två och ett halft) Skeppund emot en betingad köpeskilling av Etthundra Riksdaler Riksmynt för Skeppundet, hwaraf hälften nu wid köpebrevets underskrifvande af mig bekommits och härigenom qvitteras, samt den andra hälften till mig utbetalas då köparne härå erhållit första uppbudet; och avhänder jag mig alltså härmedelst ofwannämnde smidesrätt…‘.

Då hade konsul Göran Fredrik Göransson inträtt i händelsernas centrum och slagit upp portarna för en ny tid.”

Anders Abramsson (1800-1866), född vid s1 Abrams, var sonsons dotterson till tidigare nämnde Elias Olsson (1676-1750) vid Nr 1 Liases, vars smidesrätt han övertagit. Sedan 1830 var han mjölnare vid 4s1 Mjölnars.

Inför 100-årsjubileet av den lyckade Bessemerblåsningen, 1958, satt Sigfrid Björkström hemma på Dunders en vecka och läste och skrev av gamla dokument – och Mamma servade med mat och kaffe. Tydligen hittade han inget om Nr 2:s försäljning av smidesrättigheterna. Det torde ha varit häradsdomaren Petter Zachrisson (1784-1867), som sålde den smidesrätt hans morfars far Erich Dunder 1747 övertog i och med köpet av Nr 2.

Smidesrättigheterna utnyttjades långt ifrån maximalt och flera år inte alls. Nr 1 och Nr 2 hade rätt till 25 skeppund vardera, men exempelvis 1814 smidde man tillsammans 27 skeppund. Som alltid var det väl intresse och fallenhet för yrket som var avgörande.

Överlåtelsen av smidesrätter verkar ha varit godtycklig. Elias Olsson vid Nr 1 Liases hade nämligen en annan sonsons dotterson, Elias Andersson, som blev bergsman vid Liases 1821, utan att överta Liases’ smidesrätt i Högbo Bruk och som alltså måste smida i Norrberg eller Järbo. Anders Abramsson, som ärvde smidesrätten, hade också en bror, Elias Abrahamsson, som blev bergsman vid s1 Abrams 1811 och en en brorson, Abraham Eliasson, som blev bergsman där 1837, utan att heller dessa övertog Liases/Abrams smidesrätt i Högbo Bruk. Men det gjorde alltså däremot Anders Abramsson, som slagit sig ned som mjölnare vid 4s1 Mjölnars…

Överbyn

Etiketter

, , ,

Enligt vår lokale släkt- och hembygdsforskare Elof Larsson (1905-1981), fanns i hela Högbo på 1500-talet 12 stamhemman, som 1631 utökats till 16, 1650 till 22 och 1680 slutligen till 23. Jag har inte själv kollat den uppgiften.

Överbyn fick hemmansnumren 1-7, Östanbyn 8-14 och Västanbyn 15-23. De gårdar som sedan tillkom var avstyckningar, subbar, från dessa 23.

Om årtalen ovan stämmer, kan alltså gårdsnumreringen skett tidigast 1680. Det skulle också förklara varför numreringen startar i Överbyn, trots att det var den by som sist befolkades.

A = Nr 1 Liases omfattade ursprungligen halva Överbyn, uppskattningsvis 3.000 hektar, och var lika stort som byns övriga sex hemman tillsammans.

Bygatan gick ungefär där Kanalvägen nu börjar och korsades som nu av Överbyvägen.

Vid sekelskiftet år 1800 hade Överbyns sju hemman fått fyra avstyckningar *

A = nr 1 – Liases (Nygårds; samma plats efter laga skiftet)
B = sub 1 – Abrams, *1784 (flyttar söder om bykärnan efter laga skiftet)

C = nr 2 – Dunders (samma plats)
D = sub 2 – Förars, *1759 (samma plats)

E = nr 3 – Andersas (Zachris-Pers; flyttar lite åt öster)

F = nr 4 – Svens (Solbacka; flyttar nordväst om bykärnan efter laga skiftet)

G = nr 5 – Fjärsmans (flyttar nordväst om bygatan)
H = sub 5 – Jon-Ers, *1742 (flyttar nordväst om bykärnan efter laga skiftet)

I = nr 6 – Jugas (samma plats)
K = sub 6 – Svennas, *1795 (flyttar väster om bykärnan efter laga skiftet)

L = nr 7 – Erkas (uppköpt av Högbo Bruk 1808)

* Vid laga skiftet år 1871 hade avstyckningarna utökats till 54 hemman och torplägenheter.

Rektorn och hembygdsforskaren Emil ”Mille” Lemhagen (1906-1983), från byn Lem i Ovansjö – farfar till regissören Ella – uppger 1930 att gårdarna i Överbyn är ”Liases, Abrams, Dunders, Skommars, Jonases, Huldas, Svennas, Ol-Mats, Pers, Jugas, Klockars, Anders-Pers och Heds”.

Någon måste ha lurat honom för det är ett godtyckligt urval. Han glömde nämligen Lars-Hans, Mjölnars, Blåsars, Förars, Per-Lars, Näset, Zachris-Pers, Solbacka, Jon-Ers, Pellas, Erik-Ols, Ågrens, Carl-Ols, Wallströms, Lenes, Bakoms, Långs och några till…

(fortsättning Bergsmän)

Hoghe

Etiketter

, , , ,

Första gången Högbo i Gästrikland förekommer i skrift är 1499, då det omnämns som Högabodh. Nästa gång, 1541, heter det Högeboda och från 1543 finns belägg för Högebo, Högboo; Höbo, Högebo…

  • ?Högabodh 1499 – Matz j Högabodh
  • Högeboda 1541 – oluff gummundsson j högeboda
  • Högebo, Högboo 1543; Höbo, Högebo
  • Högebo 1632 – på Högebo Landztingh
  • Högboo 1685 – på LandzTinget i Högboo
  • Högbo 1869

Gamla högbyggrar har alltjämt uttalat namnet ”Högboo”, medan man i kommunen i övrigt, där de senaste hundrafemtio åren majoriteten är inflyttad befolkning, ofta säger ”Hôggbo”.

Det har antagits, att namnet skulle komma av att orten uppfattats vara högt belägen. Ortnamnsforskaren Johan Nordlander anser dock att det kommer ”knappast af app(ellativet) hög, utan af mansn(amnet) Hoghe”.

Så en Hoghe i ”Hoghebo(da)” alltså…?

Mina egna kunskaper i Ortnamnsforskning är både begränsade och bedagade, så jag kan inte värdera uppfattningen. Att det skulle ha funnits en medeltida Högbo-Hoghe är dock inte så lite kittlande för fantasin…

Högbo-Hoghe…?


Högbo var ursprungligen en by i Ovansjö socken. Den var socknens största och delades därför upp i tre mindre, Västerhögbo, Österhögbo och Överhögbo, vilka slutligen blev det smidigare Västanbyn, Östanbyn och Överbyn.

Det var i Västanbyn man först slog sig ned och som då var det egentliga Högbo – och särskilt högt beläget är ju inte det. Där uppfördes 1622 Högbo Capell, strax norr om där gamla Godtemplarlokalen nu ligger, och i hela Högbo by bodde då femhundra personer.

Med det växande Högbo Bruk var kapellet på Löten i Västanbyn felplacerat och flyttades 1777 till Överbyn, som därmed blev kyrkby.

(fortsättning Överbyn)

Studenten

Etiketter

, , , , , ,

Det är dags för Studenten.
I år kallas den Coronastudenten och omfattas av en massa restriktioner, där studentbal, champagnefrukost och studentflak måste ställas in och utsparken endast kan ske klassvis. Det verkar dock som många gymnasister efter värsta chocken känner sig lite utvalda; lite speciella.

Man säger fortfarande att man tar studenten, fast studentexamen – med studentskrivningar och muntliga tentor – avskaffades 1968. Det var samma år som majrevolten och kårhusockupationen ägde rum, en omvälvande tid, då precis allt ifrågasattes, antingen det var för borgerligt, för kommersiellt eller för traditionellt. Allt skulle plattas ut, avvecklas eller göras alternativt.

Studentskrivningarna ersattes med centrala prov, som för godkända betyg i kärnämnena – svenska, engelska, matematik – och diverse läsämnen samt ett specialarbete, gav gymnasieexamen. Det skulle man dock inte låtsas om.

Hela 1970-talet sa man att man gick ut gymnasiet, för att verkligen markera hur totalt betydelselöst det var, och många valde att inte ha studentmössa.
Min mor hade sett fram emot ett examensfirande och var bedrövad:
– Måste allt vara så uselt som möjligt då?
En del tog ut svängarna och istället för den vita mössan med gul-blå kokard hade man militärgrön Mao Zedong-keps med röd stjärna.

Efter 1970-talets nedtonade gymnasieavslutningar blev det tydligen för enformigt att bara ha det… enformigt. Det var visserligen väldigt korrekt mot de som inte gick gymnasiet, men småningom började man likafullt lättsinnigt vilja ta studenten igen.

Studentmössa av Uppsalamodell

Här har det varit ett stående inslag varje vår, att gymnasisterna har olika utmaningar att klara av.

Ett år dyker det upp tre killar och en av dem undrar om det är här han har sina underkläder. Vi är övertygade att han driver med oss, men alla tre håller minen och ser bekymrade ut.
– Det var väl här vi var på fest i går? säger han.
Det förnekar vi och killarna är skeptiska.

Då kör en bil med en kille och en tjej ned på gården. De går långsamt baklänges mot stängslet för att kunna ta en selfie med en ko.

Samtidigt stannar en tredje bil efter vägen, fyra killar kliver ur och en av dem hoppar häck över det dubbla elstängslet mot vägen och in i hagen. Det blir oro bland korna och deras kalvar och med tjuren i täten formerar sig djuren till ett V. Killen springer obekymrad baklänges och tar sina selfies, tjuren är i försvarsställning och vi står utom hörhåll och håller andan. När killen ska ut ur hagen igen är det motlut och han tar ansats flera gånger innan han kommer därifrån.

Häckhopparen har ingen aning om vad han just utsatt sig för och när vi äntligen samlat oss och kan prata igen undrar vi om killen utan underkläder verkligen hade en studentutmaning.

Jussi Björling – ”Studentsången” (inspelad 1938)
Text: Med dr Herman Sätherberg – 1851 – Musik: Prins Gustaf

Robert

Etiketter

, , , , , , , ,

Robert Gustafsson var gäst i ”Stjärnor hos Babben” i en repris i torsdags. Han beskriver sig själv som ett kontrollfreak med hypokondri, som ständigt läser FASS. Det kan naturligtvis vara jobbiga egenskaper för han själv, men är väl inte annars osympatiskt.

En bekant i Nynäshamn hade köpt kattungar av Robert och han ringde ideligen, allvarligt orolig, för att förvissa sig om att de mådde bra. Hon undrade om han kanske ångrade att han sålt dem, men så var det inte. Han ville bara vara säker på att han gjort det rätta.

Robert Gustafsson – ”Tony Rickardsson” (2006)


Någon hypokondriker behöver man inte vara för att inse vad styrdokumenten om syrgas vill säga; det är svart på vitt. Jag läser vittnesmål där äldre par sett sina makar kvävas till döds i hemmet. De antar, med fog, att de själva står på tur, då de är beroende av hemtjänst utan skyddsutrustning. Utan besvärliga anhöriga som kräver att de ska få syrgas har de inte en chans.

Mitt inlägg ”Syre” har hittills lästs av nära 600 personer. De flesta reagerar på det som på alla andras inlägg på samma tema: med bestörtning.

Ingen borde kunna förneka innehållet i ett officiellt dokument riktat till läkare. Jag har dock fått höra att det jag vidareförmedlar ”luktar enkel propaganda”, att ”det finns så många förståsigpåare” och att ”lite syrgas och vätska får helt säkert alla”.

Sjukhuspersonal, från geriatrikprofessorer till undersköterskor, återberättar hårresande upplevelser. Att kalla dessa ”förståsigpåare” som vill föra någon slags ”propaganda” känns magstarkt, likaså att misstro tusentals anhöriga.

Och NEJ! ”Lite syrgas och vätska får helt säkert alla” INTE! Då fanns inte den här reaktionen bland sjukhusfolk och anhöriga och Dr Tallinger hade inte heller tagit tjänstledigt för att driva kampanjen #SyrgasÅtAlla – #OxygenForAll när han inte ansåg sig kunna arbeta efter de riktlinjer som gavs.

Några beskriver svenskars sätt att stoppa huvudet i sanden som Stockholmssyndromet eller som Ola Thomasson skriver i Dagens Nyheter 2020-05-28: ”Sverige är bäst även när väldigt många dör”.

Sedan finns förvisso också ”andningsmotståndarna”, som i likhet med byråkraterna vill dra ett streck vid en viss ålder och sätta alla ovanför strecket på transferlistan. Det är en helt annan sak.

Syre

Etiketter

, , , , , , , , ,

Är syrgas något som ska finnas för alla oberoende av ålder, sjukdomshistoria, funktionsvariant eller social situation…? Många tror att det redan finns. Andra vill inte höra att det inte finns. Säkert finns det också de som anser att det inte ska finnas.

Med anledning av pandemin har läkarna fått direktiv att syrgas inte ska ges till alla som behöver det. Läkarna uppmanas triagera, gallra, vilka som ska undanhållas andningshjälp. Vissa ska förutbestämt på grund av ålder eller handikapp inte ges möjlighet att få överleva eller få en fridfull död.

Äldre som insjuknar i Covid-19 på ett äldreboende eller i sitt hem ska enligt direktivet inte föras till sjukhus för att få näringsdropp och syrgas.
– Några dagar med dropp för att de är uttorkade efter feber och lite extra syrgas kan vara det enda som behövs för att överleva, säger geriatrikprofessorn Yngve Gustafson.
I stället ordineras per telefon palliativ vård med morfin, som ytterligare hämmar syreupptaget och patienten dör.
Dr Jon Tallinger kallar det senicide, en modern ättestupa. Han har tagit tjänstledigt som allmänpraktiserande läkare för att arbeta aktivt under parollen #SyrgasÅtAlla – #OxygenForAll. Läs hans inlägg i The Indicter!

Bild: Kjell Nilsson-Mäki

Försvararna av åtgärden hävdar att äldre människor inte kan behandlas. Det är dock ingen respiratorvård med intubering som förespråkas för de äldsta, utan en droppställning och en syrgasmask.

Somliga hävdar att äldre inte reagerar lika kraftfullt på att kvävas som yngre människor gör och därför inte lider. En annan synpunkt som framförs är att de vanligtvis dör innan de får syrebrist, trots otaliga vittnesmål från anhöriga om ibland veckolånga lidanden, som också blir outhärdliga för de närstående.

De sårbara människornas försvarare misstänks ha en dold agenda. Att man i egenskap av läkare talar för allas rätt till syrgas är inte skäl nog. Rapporteringen utomlands är massiv och ifrågasättande, men i svensk media betraktas budbärarna som obekväma bråkmakare som ska tystas ned. Den kunskap och livslånga erfarenhet som exempelvis narkos- och intensivvårdsläkaren Erik Ehrenfried Af Visborg har, tycks väga lätt hos media.

Som ofta när det kommer en själv tillräckligt nära bränner det dock till. Robert Aschberg säger:
– Jag talar med min egen farsa, 90 år, erfaren kirurg. Han menar att ordination av palliativ vård som direkt behandling av en coronasjuk patient är kriminellt.

Sedan ett par decennier finns inte längre möjlighet att ge syrgas på äldreboenden – varför?! – då den möjligheten enligt beslut byggdes bort. Socialministern hävdar att ”äldre och yngre patienter ska få syrgasbehandling och intensivvård på samma villkor”, men inte hur det ska gå till när de äldre inte ska flyttas.

(fortsättning Robert)