– Märker ni om det blivit något mindre åkande då? undrande en bekant och syftade på bränslepriserna. Tvärtom har det i sommar nötts värre än någonsin och detta en så fin sommar, då det hade gått alldeles utmärkt att ta cykeln till Högbo Bruk eller till Öjaren… – Va i Jösse namn åker dôm ätter?! brukade Pappa häpen fråga sig och kom fram till att de måste ha för mycket ledighet – och åkte i rent okynne.
Pappa trivdes bäst med tystnaden i skogen och högg i många år uppe vid Lomossen, drygt 6 km nordväst om byn. Där var han så många vintrar att han byggde sig en egen huggarkoja 118 m ö. h., ”Nisses Kojan”, med en liten gjutjärnskamin. Kojan fyllde främst sin funktion så länge det var hyttlös traktor, men även senare tog han hellre sin fikapaus i kojan än i traktorn. Gjutjärnskaminen var det småningom någon annan som ansåg sig ha större rätt till och därmed fick kojan förfalla.
Nisses Kojan är numera bara en lokalitet, och vad som återstår av själva kojan är en bit takplåt, en bit rökkanal, lite masonit och skelettet av en fällstol…
Vi har slutavverkat gammelskog vid Nisses Kojan i sommar, mellan Lomossen och Stråmursvägen…
Hyggen brukar väl inte vara vackra, men här på heden tycker jag man kan acceptera även det…Turligt nog fanns det några frötallar att spara!
Efter avverkningen skymtar nu taket på ett älgpass i bakgrunden vid magiskt vackra Lomossen… På många ställen på Överbyskogen tränger trafikljud igenom, men inte här. Här uppe är stillheten total!
Locket till källan kördes sönder under avverkningen – och när vi pallrat oss dit med ett nytt, tungt lock… var det för litet…! Puh!
Jag vet inte om en källåder klarar av att det gått tunga skogsmaskiner – men hoppas det…! Källvatten är ju verkligen en naturens gåva med en dokumenterad effekt på bland annat elektrolytbalansen. Seden att dricka brunn, som tidigare förekom över hela Europa, lär förresten fortfarande existera i Tjeckien. För den skull behöver man ju inte blint svälja frekvensmedicinens teori om hexagonalt vatten – H3O2–until proven!– är det kanske bäst att tillägga…
Förra året gick hela skörden om intet till följd av skyfallet i augusti, men i år har det gått bra. Vädrets makter var gynnsamma så det gick fint att tröska den ekologiska grynhavren och med välvillig service av Martinsson Transport i Valbo blev den också levererad till Dalviks Kvarn i Falun. Vi är ödmjukt tacksamma inför såväl makterna som servicen! 🙏
Ekologisk grynhavre väntar på att levereras till Dalviks Kvarn.
Vi hade hoppats att kylan skulle dröja, med tanke på elpriset, men när vi gått och huttrat inomhus med Helly Hansen-jackor och laddor och sett på teve insvepta i filtar några kvällar så måste ändå lite värme knäppas på.
Nästa drag blir att tömma en stor gammal frysbox, som säkert drar mera el än den är till nytta. För övrigt vet jag inte vad vi kan spara in på…
”Den släktgårdsinventering som utförts av Gefleborgs läns släktgårdskommitté, upptar inom Högbo socken ett 20-tal gårdar, som tillhört samma släkt i minst 100 år. Bland dessa torde de äldsta ha varit samma släkts egendom under minst 300 år. Men för dessa äldsta generationer saknar man tyvärr närmare underrättelser. Det får väl anses som helt naturligt att bygdens förhållanden under denna tidsrymd väsentligen förändrats, och detta inte minst evad det gäller arkitekturen. Och dessa förändringar har säkert i de flesta fall tillkommit under de senaste hundra åren. Branden i Överbyn år 1859 lade en hel del av de gamla byggnaderna i aska, och andra gårdar har sedermera rivits och byggts om. De enda släkthemmanen, som nu äger byggnader av gammalt datum är Skräddars i Östanbyn samt Lars Hans i Överbyn.
Lars Hans-gården, belägen på andra sidan åsen vid Högbo kyrka, har sin arkitektur från början av 1800-talet [1751], och bebos av nuvarande ägaren Lars Olof Svensson. Vi träffar på denne när han efter något arbete ute i markerna finner det för gott att ta en vilostund vid den massiva spismuren med den murade kåpan, som uppbärs av den för gamla stugor så karaktäristiska ”korsstolpen”. Lars Hans-gården var ursprungligen ett torp under hemmanet nummer ett Elias-gården [Liases], vars förste ägare, Olof Eliasson, levat under 1600-talet. Torpen på stamhemmanet torde ha tillkommit genom barn, som byggt sig till på hemmanet. Hemmanet nummer ett försåldes och utgör det nuvarande Nygårds. Lars Olof Svenssons morfader köpte emellertid genom bördsrätt torpet Lars Hans, vilket varit hemmansdel sedan 1842. Från hemmanet nummer ett har också andra lotter utbrutits, bland Abrahamsgården [Abrams]. Hemmansdelarna var ursprungligen stora jämfört med nu.
Det möter en del invändningar, då man vill avbilda den gamla gården, som trotsat tiden, och som ännu under många år kan utgöra en verklighetstrogen representant för en svunnen tids bondekultur. Man tycker kanske, att det inte är nog fint för våra dagar. Hur man än må tycka, så verkar det dock stabilt och rotfast, och det tycks besitta krafter, som förmår trotsa tidens alla stormar.
Nästa gård vi besöker i Överbyn blir Dunders. Även detta en gård, som ägts av samma släkt sedan 1700-talet. Gården ligger strax till höger sedan man farit över bron vid Jädraån och invid Högboån [Hedängesån] strax innan denna lämnar sitt vatten till Jädraån. Den första av släkten Dunders, som slog sig ned här, var en bergsman, betitlad bergsgevaldiger, Eric Dunder. Av en gammal handling av 9 november 1747 torde denne bergsgevaldiger, Eric Dunder, ha köpt hemmanet nummer två i Överbyn, Ovansjö socken, av en Olof Ericsson i Högbo för en köpeskilling av 1.450 daler kopparmynt. Hemmanet nummer två torde vid denna tid ha omfattat fyra öresland jord.
År 1759 övertogs gården av Eric Dunders son Petter Dunderberg. Enligt ett fördelningsinstrument av den 2 oktober detta år upprättat av länsmannen Sven Sundberg, värderades då hemmanet till 3.761, 24 (daler kopparmynt?). Denne Petter Dunderberg upprättade år 1791 den 30 september ett boupptecknings- och fördelningsinstrument. Och det kan säkerligen vara av visst intresse att göra några utdrag ur detta.
Handlingen omfattar nio tätt handskrivna foliosidor, och det man i första hand fäster sig vid, är den noggrannhet, med vilken varje liten sak antecknats. Men detta förklaras väl av penningens då för tiden höga värde. Vi går igenom silvret, tennet, kopparn, och så vidare och kommer så till kör- och åkerredskap. Där finner vi att man kunde få 3 stycken långslädar för en riksdaler och 24 skilling, men en ”schasie”, ett finare skjutsdon, betingade ett pris av 4 riksdaler. Man går vidare och finner under rubriken hästar och boskap att ett svart-brunt sto om 20 år värderades till 3 riksdaler och 16 skilling. Ett rödbrunt dito men endast 12 år gammalt betingade dock ett pris av 6 riksdaler. Av böcker torde det inte ha funnits något större antal i dessa gamla bondehem. Det enda som finns upptaget i denna bouppteckningshandling är ett par religiösa skrifter värderade till en riksdaler. Bland skulderna i detta instrument finns också en annan intressant rubrik: ”Bröllops kost åt Brita” med åtföljande förteckning. Dottern Brita var vid handlingens upprättande ännu oförmäld, som det heter, och hon tillförsäkras nu rätt till spannmål, kött, klädespengar, smör och ost, till sitt kanske förestående bröllop av omkring 27 riksdaler.
Efter Petter Dunderberg övertogs gården av dottern Maria Dunderberg, gift med Zachris Larsson. Deras son, häradsdomaren och kyrkvärden Per Zachrisson, blev så bonde på Dunders. Per Zachrissons dotter, Maria Persdotter, gift med Lars Larsson, övertog sedermera gården. Deras dotter Margareta förmäldes med Olof Högman, kyrkvärd och nämndeman. Och nu är det deras son, kyrkvärden Lars Olof Högman, som styr den gamla gården. Här vid Dunders finns ett helt litet arkiv av handlingar, som rör gården. Det finns papper som daterar sig från mitten av 1600-talet. En intressant och värdefull samling, vars bevarande vittnar om gårdsfolkets nitälskan för sin gårds historia.
Av de äldre släktgårdarna i Östanbyn må nämnas Ol Ers, som sedan 1600-talet ägts och brukats av samma släkt. Från denna hemmansdel, nummer 14, utbröts sedermera Ollas- och Nygårds-gården.
En annan gård i Östanbyn, där samma släkt bott sedan 1735 är Skräddars. Någon gång under början av 1700-talet kom en skräddare Isak Forsman från Backberg och slog sig ned här, antagligen som torpare, och bedrev därjämte sitt skrädderi. Sonen Erik Forsman var också skräddare och jordbrukare, men därjämte hade han fått rang och värdighet såsom nämndeman. Denne Isak och Erik Forsman torde ha varit skickliga och väl betrodda yrkesutövare, och det berättas, att de ofta var kallade till Högbo herrgård, där de förfärdigade klädespersedlar till överste Hans Hiertas hustru Chatarina Cederström.
Av den gamla Skräddars-gården från början av 1700-talet finns ännu huvudbyggnaden kvar, samt en del av uthusen. Det är stabila timmerbyggnader, med mangårdsbyggnad i två våningar. Gården blev eget hemman vid början av 1800-talet. Man har nu uppfört tidsenligare byggnader, och den äldsta Skräddars-gården, ehuru väl bibehållen, tjänar endast såsom sommarstuga.
Av de äldre släktgårdarna i Västanbyn må nämnas Knuts och Jansas, vilka gårdar varit samma släkts egendom alltsedan 1700-talet. Knuts, hemmanet nummer 15, är den nuvarande fjärsmansgården och ägs av Gustaf Adolf Höglind.
Bilden: Överst syns Per Erik Forsmans ”Skräddars” i Östanbyn, uppförd 1735, nu använd endast som sommarstuga. Underst visas Lars Olof Svenssons ”Lars-Hans” i Överbyn, uppförd i början på 1800-talet [1751]”.
Källa: Martin Östberg i Sandvikens Tidning fredag 28 april 1933.
Vårt beställda kylskåp levererades efter en månad av Jetpak. Vi hade betalat 300 extra för att de skulle ta med sig det gamla skåpet tillbaka och killen som levererade körde fram en bagagekärra till bron där han lyfte på detsamma. Eftersom han ändå hade kärran till hands dristade sig mannen att fråga om han kunde lyfta upp det nya skåpet på bron. – Nä, sa han och vände på klacken, det är tomtgräns som gäller annars blir det inga pengar för oss, sörrö.
Skåpet var ett fyrkantigt paket utan handtag, men vägde väl inte mer än 50 kg så visst gick det att med lite lämpor och knep få det uppför bron och in i köket. Mannen tröstade sig med att killen – av mannen nu benämnd Slyngeln – kanske skulle komma att vara i sämre kondition än han när han uppnår samma ålder…
Var skulle alla reservdelar sitta…?!
Vi skalade av omslaget och hade väntat oss ett färdigmonterat kylskåp, bara att plugga i kontakten, och förstod först inte vad vi fått. Det såg ut som ett halvbyggt industrikylskåp, med ett dammsamlande rutmönster ovanpå och ingen skiva att lägga dit. Tvärs över dörrens framsida satt en kraftig galvaniserad regel med stora bultar – men inget handtag. Och hela bordet blev fullt av reservdelar…!
Med byggsatsen följde ingen beskrivning i text, bara bilder. När mannen, som ändå är ingenjör, läst pekboken några timmar och vänt och vridit på alla lösa delar, försökte vi nå Elgiganten, vilket var omöjligt. Vi kom fram till att detta måste vara ett kylskåp för de som inte vill visa att de har ett kylskåp, men eftersom det var det enda i den storlek vi skulle ha var det bara att behålla det. Någon extra dörr tänkte vi dock inte skaffa, utan mannen åkte ned till Ro-Pa och fick med sig ett handtag som de tänkt kassera och borrade några nya hål… Det får duga så.
Jag var med dottern på hönsmarknad, eller Hönsbytardag, som det heter. Hon har dvärghöns och besättningen hade krympt eftersom det på senaste tiden kläckts en massa tuppar. Resultatet av marknaden blev fyra ulliga och gulliga dvärgsilkeshöns, två vita och två grå. Redan en timme senare hade ett ägg levererats!
Dvärgsilkeshöns: Nytillskotten Kerstin och Majvor.
Vi hade också dvärghöns när våra barn var små, ett tiotal i olika raser: en engelsk stridstupp som hette Winston, en silverfläckig hamburgare som hette Silvia, en nakenhals som hette Agda… De spatserade löst i trädgården och låstes bara in till natten.
En gång blev de skrämda av något och flög över vägen samtidigt som de kom några cyklister. – Vad f-n är det där för fåglar?! undrade de med eftertryck och vi duckade inne i trädgården.
Ett av hönsen togs av en halvtam berguv, som fötts upp av Berguv Nord, några togs av räven och de flesta självdog undan för undan.
Konrad, som var en dvärgkochin – en s k urdvärg – överlevde dem alla och blev 14 år. Han var svart med blåsvarta vingar och långa, svarta fjädrar på fötterna, mycket ståtlig – och mänsklig!
Han spatserade i ensamt majestät på gården och varnade högljutt när katterna smög i buskarna. En gång varnade han väldigt högljutt och när mannen tittade efter skulle en räv just ta honom, så mannen kastade sig och tog räven om midjan. Den som då haft en kamera till hands hade fått Årets bild! Räven på tuppen och bonden på räven…
Konrad blev aldrig densamma efter den upplevelsen och tillbringade sina sista år i lidret, där han gick fram och tillbaka eller satt på en bräda och pratade med den som var i närheten, oftast då med Pappa vid hyvelbänken.
När hans tid var ute gick han första gången på åratal ut ur lidret och fram till mannen som var i vedbon, tittade på honom med huvudet på sned, kacklade till och dog.
Ett höns. Ett höns!
Lite historisk dokumentation igen: Det är idag 150 år sedan Farfars morfar Lars Larsson Högberg (1809-1872) dog. Han påstås ha dött vid hyvelbänken, där förvisso timmermannen tillbringade sin mesta tid, men det ska ha varit i fäjslidret på väg dit.
Hans bror Anders blev bonde vid hemgården Pers och anfader till Peter Stormare, som fyller 69 i morgon. Grattis!
Lars Larsson var född i granngården Pers – man kom inte så långt innan det fanns cykel – och i morse lutade jag mig över rån och knipsade några kvistar åt honom från Pers’ f d hage. 💗
Pappas ask för nubb och häftstift förvarades alltid i hyvelbänken och hade säkert gjort så i mansåldrar. Texten runtom lyder: 20DE / N28IA / NWARI / ANO17 (DEN 28 IANWARI ANO 1720) och under asken står MTD och EOS. Min anmoder Margta Tyrisdotter (1680-1764) kom från Östanbyn nr 9: Töresas i Högbo, men hennes man stämmer inte med EOS. Både jag och mannen har dock flera anknytningar till Töresas och kanske visar det sig småningom vilket paret var – och om de kom från Töresas…
Det är mäktigt att tänka sig, att när detta ristades in för 302 år sedan, hade Karl XII stupat för en kulknapp från en svensk uniform 14 månader tidigare… Hur mycket visste de om det…?
Uppochned i bottnen syns MPD, som min anmoder Maria Persdotter Dunderberg (1760-1847) ristat in. Med samma handstil har hon karvat på flera ställen, även ”graverat” en glasflaska…
Idag har 255 år förlupit sedan min dubble anfader, BergsGewaldiger Erich Dunder, dog här vid Dunders – den 21augusti 1767 – 72 år gammal.
Det var 3 1/2 år innan hetväggsälskaren Kung Adolf Fredrik åt ihjäl sig på hetvägg, 14 portioner har det sagts… (En strömmingsälskare i närområdet satte i sig 33 strömmingsflundror – 66 strömmingar! – innan han måste tas till sjukhus för magpumpning…)
Bergsgevaldigern var upplänning, född 1695 i Elsarbo, Film, och hustrun, Maria Boman, född 1696 i Gubbo, Film, där de också gifte sig 1718. I Hatte Furuhagens krönika om järnet omnämns Erich Dunder samma år som budbärare vid det som kallas ”Sveriges första strejk”, en träkolsstrejk på Lövsta bruk.
Under nästan trettio år var Erich Dunder verksam som bergsgevaldiger vid det Fjärde Bergmästardömet, Andra Bergsfögderiet. En bergsgevaldiger var bergsfögderiets poliskonstapel och han tjänstgjorde också som rättsbetjänt vid bergstinget, i den lokal som 1861 kom att bli Ofvansjö Sockens Sparbank.
Bergstinget i Ovansjö blev 1861 lokal för Ofvansjö Sockens Sparbank(numera privatbostad).
Erichs äldste son övertog sedan bergsgevaldigerämbetet och Erich själv övergick till att bli kolmätare, en edsvuren tjänsteman som krönte kolstigar enligt Kronans förordning.
Medan gevaldigern 1735 bodde på Dunderbo i Sveden, Valbo, utmärkte han sig som fältskär när han kurerade Skruv-Jöns efter en jaktolycka. Den osannolika berättelsen har nedtecknats av Peder Almenius.
Tjugo år före sin död slog sig Erich Dunder ned som bergsman vid Överbyn nr 2 i Högbo, en gård som då bedrev insmide med Högbo Bruk om tjugofem skeppund årligt stångjärnssmide. Han var också bonde och slöt som nyodlare 1750 en förening mellan byns mannar och Överste Hans Hierta “för sitt landbohemman” Högbo Bruk, att få uppröja mark väster om byn.
1759 överlät bergsgevaldigern 2/3 av gården på sonen Petter. 1/3 överläts på dottern Marjas man, Föraren Carl Jean Jänisch, som var en slags underofficer, och gården Överbyn sub 2: Förars bildades.
Sex av Erich & Marias sju barn som var vid liv vid den tiden tog namnet Dunderberg. Peter Stormare och Christina Schollin är ett par av gevaldigerns ättlingar – flera gånger om.
För 50 år sedan, Larsdagenden 10 augusti 1972 – så nyss att det knappt är värt att notera – förlovade vi oss vid Svandammen i Uppsala och åt kräftor på Östgöta nation. Sju veckor senare var vi tillbaka vid Svandammen och filmade som statister i Don Juan. Det var onekligen mera tempo på den tiden…
I år blev det en tur på soldäck med M/S Drottning Silvia till Limön – Limon Island på Tripadvisor! 😊 – och räkor på Limö Café. Helt okej förlovningsfirande det också…
Det här med att göra ren köksfläkten har alltid varit ett projekt för mig och efteråt har filtren aldrig varit fettfria, bara marginellt mindre feta. Jag brukar visserligen bara ge det en timme – eftersom spisen oftast behöver kunna användas – och husmorstips som bikarbonat, diskmedel, fönsterputs och liknande har jag för länge sedan avskrivit som rena skämt.
I söndags tog jag i med hårdhandskarna, sprayade filtren upprepade gånger med Cillit Bang Kitchen Degreaser – 100 % avfettande? Bah! – lät det dra, skrubbade och bytte kokhett vatten otaliga gånger och fettet flyttade sig till den sida på filtren jag inte skrubbade och tillbaka igen när jag skrubbade andra sidan, nästan som det växte…
Efter 4 timmar var flaskan med så kallat fettlösande medel slut och filtren visserligen mindre feta, men fortfarande långt ifrån fettfria. Jag måste känna mig besegrad…
Mindre grease – men fortfarande grease…
GREASE (1978): ”Sandy”, Dame Olivia Newton-John dog i går, 73 år gammal. R.I.P.
Stones har varit här – och vi var inte där… Två av våra barn var där, på Friends Arena, och tyckte naturligtvis att det var jättebra. Jag och mannen var ense, att om det ska vara en upplevelse ska man ha ståplats långt fram, och det blir ju åtskilliga timmars stående med köande och förband så vi kände att vi måste låta tåget gå – men det sviiider… aj, aj, aj… Våra barn hade ordnat bästa tänkbara sittplatser åt oss föräldrar när Stones spelade på Cirkus 2003, mitt framför scenen – till och med Per Gessle hade sämre plats, snett framför oss – men direktkontakten med scenen saknades. Det fick däremot dottern längst fram, när Mick Jagger höll hennes hand när han sjöng That’s how strong my love is! 😄
The Rolling Stones – ”Out Of Time” – Live @ Friends Arena 31/07/2022. Mick Jagger –79 år och 5 dagar…
SuperfanetOve Tingvall har följt Stones sedan starten och jag hade bara sett honom i tidningar och på teve när jag mötte honom i en smal spiraltrappa på Ron Woods konstutställning och förvånades att han var så tunn – och hade så smala skor! 😆 – vilket möjligen kan bero på att vi alla är fullvuxna; äldsta sonen 1,98… Något konstköp räckte dock inte vår kassa till, men väl en T-shirt.
Ron Wood’s Art fick begränsa sig till en tisha med Keith…
Gården hade i förra veckan studiebesök från Östersund av Dundrare som följde sina rötter från Dunderbo i Valbo, via Dunders i Högbo till Mo i Ockelbo.
De var ättlingar till Erich Dunders son Anders (1732-1818), DoktorDunderberg kallad, som 1755 gifte sig med Länsman Molinders dotter Brita i Mo. I likhet med sin far och en son, Lars, var Anders bergsgevaldiger och kolmätare och dessutom fältskärskunnig och kurerade folk med allehanda örter. Inrikes tidningar meddelade under Döde i Landorterne att Kolmätaren Anders Dunderberg var namnkunnig för sin Läkare-åtgärd.
Sonen Lars (1759-1841) omskrivs i 1827 i Inrikes underrättelser, Falun: Bland detta årets märkwärdiga tilldragelser inom wår stad kan med skäl räknas det besök wi haft af den namnkunnige L. Dunderberg, Bergsgewaldiger och Kolfiskal i Södra Helsingland. Som allmänt bekant är, har denne man gjort sig känd som lycklig Läkare wid åtskilliga yttre åkommor, i synnerhet wid gikt och reumatism…
Det var inga krav på legitimation på den tiden…
Så är det redan augusti och som vanligt har inte mycket av det som planerades blivit av, och skrivandet är på sparlåga när det inte finns någon riktig deadline. En psykologisk skröna som jag plitade ned för snart 40 år sedan har jag i alla fall tagit bort de mest extrema utfallen från och omarbetat till en slags kortnovell. Lite mera troligt kanske det blev, men också konstigt – och sorgligt. Jag vet inte varför jag har skrivit dessa märkliga skrönor – som inte platsar någonstans – men kanske är det någon stö-stö-störning, som mannen säger.
Popkonstnären Claes Oldenburg har dött i New York, 93 år gammal. Jag har bara sett hans verk på bild, men gillar dem skarpt – särskilt klädnypan, Clothespin, 14 meter hög, i Philadelphia. Hans verk ser så… nödvändiga ut i brutalt hårda stadsmiljöer…
Clothespin
Spoonbridge and Cherry
Shuttlecock
Plantoir, Blue
Safety Pin
Cupid’s Span
Namnet Oldenburg finns bland Morfar Osvalds förfäder och jag trodde först att han var 6th cousin med popskulptören, men det tycks vara två olika Oldenburgsläkter. Morfars anfader kom till Stockholm 1720 från Wismar – som ju var svenskt 1632-1803 – och Claes Oldenburgs anfader sägs ha kommit till Stockholm 1740 från Frankfurt am Main.
Det har varit lite barn- och barnbarnsbesök med utflykter i omgivningarna, som till Ockelbo Älgpark, där vi fick syn på alla åtta älgarna, och till Koversta Gammelby under själva Koverstaveckan – och alldeles för mycket mat och fika…! Idag har vi dock firat Margareta på tu man hand utan Margaretatårta, men väl med jordgubbar och grädde. Bra så!
– Vad var det där?! sa jag när det hördes ett skrällande brak. Mannen hade ställt in en kopp kaffe i micron och jag väntade mig att det var micron som exploderat… Mannen två rum bort kommenterade lugnt: – Det kan låta så där ibland… Jag hade aldrig hört ett dylikt brak från micron så han hade uppenbarligen inte hört det jag hört. När jag tittade ut hade björken bredvid härbret knäckts och, tur i oturen, fallit från härbret, där den låg som en stor bläckfisk…
Den 87 år gamla björken gav upp utan större dramatik, full med tickor sedan flera år…
Det hela fick mig att tänka på en sommarnatt i Uppsala 1975, då jag låg och sov och mannen mera sov-sov… En fruktansvärd smäll hördes så jag nästan ramlade ur sängen. – Vad var det där?! ropade jag medan hjärtat bultade och mannen bara vände sig om och sa: – Jag hörde ingenting. Sov nu! Följande morgon hade Uppsala Nya Tidning krigsrubrik att Rackarbergspuben några hundra meter bort hade sprängts och var helt urblåst…
Det lär ska ha varit samma kväll som Flogstavrålet föddes. Med det antyder jag inte att det skulle finnas något samband mellan sprängningen och vrålet – fast vad vet jag… Ett märkligt sammanträffande är det ändå inom några kilometers radie.
Kylskåpet har uppenbarligen också det gjort sitt. Varorna plaskar i vatten hur mycket man än torkar, men tack och lov håller skåpet temperaturen! Vi har plats för ett 140 cm högt skåp och skulle beställa ett nytt i samma storlek. Det fanns ett (1) dylikt i sortimentet oavsett märke – och med leverans den 12 augusti… En snabb överläggning om vi skulle ta bort sockeln och satsa på ett större skåp för direktleverans sågades snabbt: Sidoskåpen skulle vara i farozonen så vi chansar att vi har kyla en månad till… Fingers crossed!
Vår 15 år gamla Wirlpool är på upphällningen och en Bosch är beställd…
Anticimex har besiktigat huset för försäkringsbolagets räkning och hittat en vattenskada där vi hade en vattenläcka för tio år sedan! Den här gången är det dock inget rör som brustit utan en glipa i en skarv i ytskiktet, vilket känns oväntat slarvigt när proffs var anlitade.
Mannen och hans bror har haft kusinbesök från Skåne och Norge och gjort nostalgiska utflykter bland annat i deras morfars, Lars Lif, fotspår i Sällvallen och Östveda, Hedesunda.
Dubbelsläktingen Katarina och hennes Lasse tittade förbi i lördags med en liuflig ”Dunder”blommasom jag omöjligt kan se mig mätt på…Lasse skulle spela med SÄTB, Smalare Än Thord Band, på ett bröllop på Högbo Bruk på kvällen och nog fick de fick valuta! Jisses, vilket drag! Jag satt hemma på bron och diggade…
En väninna förfasade sig för ett par veckor sedan över att det var så ovårdat på kyrkogården. Hon hade varit där och jobbat i flera timmar med medhavd utrustning och klippt på både de egna gravarna och angränsande.
Tämligen förvånad blev jag därför då jag i veckan fick ett brev från pastoratet, att en grav som jag för en femton år sedan – för att rädda – adopterat med grundskötsel… är i behov av mera omsorg! Vad hade hänt? Vad var det jag betalade för?
Redan när jag övertog gravrätten var graven väl över 100 år, gamle gravägaren – inspektorens en dotterson – hade dött och stenen var på väg mot stenkrossen. Det är inte någon unik eller påkostad sten, men kulturminnena här är ytterst få och det städas… friskt…
Samtidigt som jag häpen försökte ta in vad som menades, hörde väninnan av sig igen, att nu… nu var det minsann ordning och reda på kyrkogården igen! Ingenting stämde, så när jag berättade om brevet gick hon och fotade min ovårdade grav, som såg ut så här:
Inspektor G. H. Carlson var Högbo Bruks siste inspektor och dog redan 1899, vilket borde göra graven gott och väl kvalificerad som kulturgrav… Kanske var det det kyrkogårdsarbetarna tog för givet att den var…?
Det roterade skapligt bakom pannbenet när jag fick bilden… Jag ringde upp pastoratet för att få ett klargörande och fick då veta att kyrkogårdsarbetarna gjort fel och ansat graven fast jag inte hade någon grundskötsel!? Hur länge jag betalat för en grundskötsel jag inte varit noterad för och fått gick inte att se, då datasystemet bytts ut… – Vad hade jag för det? som mannen brukar säga.
Vi, några av inspektorens efterkommande, pratade vid övertagandet av gravrätten om att gå ihop om grundskötseln, som en slags förening. Tanken på att ta kontakt med alla när och fjärran kändes dock alltför omständlig, så jag tog på mig att stå för kostnaden tills graven blev en kulturgrav, vilket jag var övertygad om inte kunde dröja länge…
I familjer med kortare mellan generationerna hade jag kunnat vara 100, så där hade jag tur.
Berta Söderling (1882-1974)
Mormor Berta föddes i den lilla byn Vassböle i södra Finland, mitt i en syskonskara på sju. Två äldre systrar fick utbilda sig till barnmorskor och en yngre till folkskollärarinna och Mormor drömde om att få bli mejerinna, men det sades att hon behövdes hemma på gården.
På Västankvarns folkhögskola träffade hon Morfar, Osvald Österman, som var två år yngre, och de gifte sig 1908, 26 och 24 år gamla. Därmed blev hon bondvärdinna i Maggböle i grannsocknen och ansvarade för gårdens mjölkhantering, vilket väl var ett hyfsat substitut för någon med mejerinnedrömmar.
Mormor var tålig och tålmodig och hade ett glatt sinnelag, trots många sorger och ett ofattbart slit. Hon födde sex barn, tre söner och tre döttrar, men två söner dog drygt 1 år gamla, maken dog 1924, 38 år gammal – och hon blev ensam med att sköta en lantgård – och sista sonen stupade 1940 i Vinterkriget, 28 år gammal.
1944 blev området sovjetisk militär- och marinbas och alla måste evakueras. Mormor flyttade till en utgård i sin födelseby Vassböle, som låg strax utanför zonen, och därifrån har jag från 1956 minne av att sova på en pianobänk, att med två jämnåriga kusiner smyga in på ett religiöst tältmöte och att mata hönsen…
1955 hade området, krasst uttryckt, efter 11 år förlorat militärstrategisk betydelse för Sovjetunionen och oväntat lämnats tillbaka och Mormor flyttade småningom hem igen. Från 1960 minns jag rysskatten Ryss-Lotta, som lämnats kvar av de sovjetiska så kallade arrendatorerna, Mormors hembakta surbröd och hennes jättegoda filbunke, som serverades till varje morgonmål…
Sista gången jag träffade Mormor var hösten 1973, då jag inte lyckades vara som hon förväntade sig. Ett halvår senare dog hon, nära 92 år gammal, efter 50 år som änka. Jag hade nyss gift mig och hon hann i alla fall få bröllopsfotot…
MHoegman 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.